Gammal och kulturförfallen

Man vet att man håller på att bli en riktigt sorglig skugga av sig själv när man börjar hetssurfa efter svenska premiären av Shrek 3.

En njutning

Vi har blivit med ny tvättmaskin. Det är helt och hållet en materiell njutning, men en njutning är det. Vi står och hänger över den i källaren. Låter fingertopparna glida över knapparna. Förundras över de digitala funktionerna, den patenterade trumman och jeansprogrammet. Den är så fin.

Alldeles nyss satte centifugeringen igång. När vår gamla maskin centifugerade vibrerade soffan i takt med att köksmaskinerna slamrade och rasslade och ett godståg tycktes ta genvägen till centralen genom huset.

Nu.

Väser.

Den.

Och det bara lite grann. En viskning. En flämtning.

Jag tror att den till och med hänger upp tvätten på egen hand.

Du är väl lite rough around the edges?

Du vet väl att du inte behöver fila bort dina egenheter eller slänga den gamla fula lampan som du älskar? Att du inte måste gömma undan dina böcker om Deep Purple för att de inte passar i bilden och att du fortfarande kan beställa in pommes frites med majonnäs?

Du vet väl att det som sticker ut är det som gör att jag minns dig med värme? Att det fula och trasiga och tilltufsade och skavande och illasittande är det som gör dig till du? Om du är ett asgarv vill jag se det när du klär dig, när du väljer inredning, när du leker med dina barn.

Vi kan lägga soffkudden tillrätta och vi kan torka smulor tills vi dör. Vi kan köpa Elle Interiör och vi kan anlita en home styler och en personal shopper.

Och at the end of the day är vi så perfekt trimmade att vi inte längre intresserar någon.

Det kan bara bli bättre och på lördag är det som allra bäst

Det rapporteras om ett svenskt fotbollslandslag som hade svårt med det mesta på träningen igår. Den sämsta träningen någonsin sa Lagerbäck, men idag skiner solen kanske även över Stockholm och det är en ny dag, en ny träning, vilade ljumskar och matchen närmar sig.

Simon Banks beskriver det som vanligt allra bäst:

Olof Mellberg ser extremt harmonisk ut, men i övrigt var det på den nivån att jag ett tag var säker på att laget låg under med 2–1 mot de gula konorna.

Allt hänger ihop

Och så blir man lite glad igen

Tysken är utbytt

Klart ni minns Bellmanhistorierna. De som pågick från sjuårsåldern och ungefär fram till fjortonårsdagen och som inbegrep en norrman, en tysk och så den lille Bellman. De lever än idag, bland dagens sjuåringar är jag eeeeh... betryckt... att kungöra.

Det roliga i vår familj är dock inte så mycket att Bellman stannar kvar längre än grisen i svinstian eller att hans flaggstång kan peta Gud i röven, utan att vår sjuåring har svårt med exaktheten i ord.

Nä serru hemma hos oss är det Norsken, Torsken och Bellman.

En blandning av sött och salt

Och så inlägget we all been waiting for. Stockholmsresan.

För er som inte har barn alternativt är duktiga på att lämna bort de barn ni har så kanske det här inlägget framstår som en stor gäspning. För er som är som vi (dåliga på att ta weekends på tu man hand); stäng munnen och torka hakan. Det blir inte bättre än så här.

Åt 2 st luncher på stan.
Åt 1 st middag på stan (himmelsk sushi på Ljunggrens).
Åt 1 st middag i lägenhet.
Åt 2 st frukostar i lägenhet där vi gick upp, satte oss, blev serverade.
Drack 9 st latte från Juramaskinen.
Tog 1 st vacker långpromenad längs vattnet på Kungsholmen.
Såg 1 st fotbollsmatch på 40-tummaren.
Shoppade 1 st skjorta till herrn.
Shoppade 2 st toppar till Babban.
Lånade 2 st morgonrockar.
Trängde ner fötterna i 1 st ballerinaskor till Babban.
Hade 0 störande inslag.

Dessutom prat, prat, prat, champagne, kvällste på terassen och 1 st kändis i form av Mauro Scocco.

Lite barnarbete

Eftersom jag är hemma och vårdar kräksjuk dotter så fick även "möjligen smittsam son" också stanna hemma idag. Han må vara smittbärare, men han är pigg och springer ut och in till studsmattan i ren frustration antar jag. Att vara hemma med mamma som ömsom jobbar ömsom städar står inte högt i kurs. Inte heller lillasyster som inte ens har vett att kräkas i toalettstolen.

När halva dagen har gått är han så sur, så slö och så uttråkad som bara en sjuåring kan bli. Jag ser tillfället, hugger det i flykten. Undrar om han ville tjäna några kronor. Ja det vill han gärna.

Han får golvmoppen och varmt citrusdoftande vatten i en hink. Jag tar dammsugaren och ger honom instruktionen att gå efter mig med moppen vilket han gör. Väldigt nära. Hans och min rumpa brottas om samma utrymme. Små våta varma fötter lämnar avtryck på högblankt golv. Moppfransar som blöta sviskade mot soffötter och mot mattkanter.

Men ändå. Han visar sig vara en idog och noggrann våtmoppare på två våningsplan. För besväret får han åtta kronor, i enkronor. Dem ska han köpa tuggummi på Maxi för.

Senare står jag i vårt nystädade kök och gräddar våfflor till mellanmål. Lillfjompan skriker uppifrån att hon vill ha hjälp att få ner hennes docka från en hylla. Jag svarar att jag kommer. Om en stund. Ska bara grädda klart våfflorna först.

Då hör jag den lille hjälpsamme nasaren stryka förbi mig.

- Jag kan göra det. För fem kronor.

Tillbaka i verkligheten

Jag kommer alldeles strax, inom kort, om en liten stund lägga ut texten om en fantastiskt vilsam och vuxet avslappnad Stockholmshelg.

Ska bara torka lite dotterspyor från sängen, golvet, mattan först.

Magsjukan is in da house.

Skrattar bäst som skrattar sist

Det är lite lustigt exakt hur mycket man kan se fram emot att resa bort på tu man hand. Vi bestämde oss tidigt i vintras för just den här helgen, och på att ta X2000 upp. Jag slog till på 1:a klassbiljetter och i måndags var jag och införskaffade två glossy magazines. En som passar dam, en som passar herr. Strax innan vi passerar Herrljunga ska vi köpa varsin kopp tågkaffe.

Vänta ni som inte är föräldrar.

Ni kommer att bli precis likadana.

Vuxenhelg coming up

I morgon bitti åker jag och herrn i huset till Stockholm. Det ska shoppas och ätas i lugn och ro.

Jag tänker sena kvällar, jag tänker vin och god mat, jag tänker samtal som får ta tid och jag tänker minst tre nya plagg i garderoben.

Jag tänker inte så mycket Melodifestivalens blå skiva, Bamsetuggummin eller på att rita en djurpark.

Det är förbehållet barnvakten.

För övrigt

Jag håller på att ändra åsikt om den där Gavaldaboken. Den börjar bli riktigt varm och puttrig.

Tankar om erfahrung

Jag har alltid undrat hur man blir rutinerad. När jag var yngre verkade det så häftigt att vara erfaren, att ha en trygg rutinbank att luta sig emot. Nu har jag kommit på hur det funkar. Gör så här:

Se till att klamra dig fast inom ett och samma skrå. Gå till jobbet varje dag när klockan ringer. Låt åren passera revy. Upptäck en ny rynka runt ögonen, ett grått hårstrå i tinningen. Och säg hej till ditt nya, rutinerade jag.

Söt biff

Uppsummering innan läggdags

Jaha. Det blev inte så mycket sparka rumpa, var det någon som gjorde det så var det i alla fall inte Blåvitt. En pigg och trevlig första halvlek byttes mot en stor gäsp.

Ja fast åt Anders Svensson är det synd att gäspa. Han var riktigt bra och snart är det landskamp så alltid finns det något att glädjas åt i bedrövelsen.

Innan jag tar mig an Gavalda i sänghalmen vill jag bara passa på att lägga en liten kräka, en yttepyttig vämjelse, en brun kletig hög i betyg till Hjalmar Jonsson. Kan någon skicka tillbaka honom och hans taffliga fötter till den gejser som närt honom?

Så. Nokk. Nu lite fransk pocket med massor av punkter...

Precis nu

Precis nu är det avspark på Borås Arena. Vi sitter med jordgubbskräm i magen och tittar på matchen på Canal+.

Nu har det gått 1.02 och något säger mig att Blåvitt kommer att sparka rumpa.

Två i ett

Det här är min son om 20 år. Han gillar PSP och han gillar att passa hundar.

Han gillar för övrigt även Elfsborg, men det ska jag ta ur honom ikväll.

Burr

Sitter på jobbet med svettfuktig t-shirt och blöt sittdel som en direkt effekt av morgonens cykling. Har en begynnande molvärk i underlivet och finnar i nacken.

Känns som en fin tisdag.

Söndag kväll

Ännu en långhelg har passerat revy. Vi noterar en brännbollsmatch, grillkväll, stekt spätta i trädgården, en picknick och köp av en styck tvättmaskin.

Inte så många fler rader i Gavaldas kioskvältare (snart halvvägs nu) men ett hem i harmoni. Barnen doftar Bamses äppletvål och är alldeles slutstudsade efter många soltimmar på grannskapets studsmatta. Vi vuxna tittar på Jamie Oliver och håller en riktigt trevlig ton till varandra.

Det får duga inför veckan.

Use less paper

Just det. Tjejfest ikväll.

Världens bästa idé. En kompis fyller år och det ska firas med hela bekantskapskretsen på damsidan. Ryktet säger Tranquillo och rapporter kommer sänare.

Om jag var en medioker fransk forward

Den senaste tiden har jag haft det lite körigt. Beslutsamhet är inte mitt middle name, men den här vändan har varit den tuffaste någonsin tror jag. Det handlar om stora beslut. Det handlar om trivsel, om vart jag ska gå varje dag (ja i alla fall måndag till fredag) och det handlar om ägg. Stora välputsade guldiga ägg.

Jag resonerat undefär så här:

Säg att jag är en medioker fransk forward som fått spela lite då och då. Som springer och springer och som har tron på sig själv men som egentligen aldrig gjort ett riktigt viktigt mål. Inget som någon minns.

Låt säga att det i ett annat lag spelar en likadan spelare. En missförstådd talang.

Låtsas nu att ett lag vill värva båda två. Att de ska få spela i division ett (det är fortfarande inget allsvenskt lag som vill satsa på dem) och att de ska få spela varje match centralt.

Jag tror inte att division-ett-laget vet att mittcirkeln kommer att skimra. Jag tror inte att de vet att den andre är Zidane. En förklädd Zidane. En play maker i världsklass, en spelare som matar fram macka efter macka och om jag bara springer kommer jag att göra fler mål än någonsin tidigare.

So what´s the hook? Jo, problemet är att jag idag spelar med ett lag med världens största hjärta, som spelar på de mest välklippta mattorna, som låter mig springa lite hur jag vill, som jag trivs så bra i att det rister som ett öppet sår i mig så fort jag tänker på att lämna dem, som har ligans mest inspirerande och oortodoxa coach, som har kul kul kul på plan.

Det är jobbigt att vara jag.

Någon som fattar något?

Elfsborg-Blåvitt

På tisdag kommer hela min gamla arbetsplats i Borås att bege sig till arenan genom att ta sig ut på Rådhusplatsen, knalla ner för Allégatan, svänga höger vid Järnvägsgatan, gå den långa rakan förbi lokstallarna, känna doften från Max och sätta sig till rätta inne i betongklumpen bara för att få se Bananer i pyjamas säkra tre nya pinnar.

Perestrejka?

Just nu lyssnar jag på den här låten varje gång jag startar upp datorn, vilket brukar bli några gånger om dagen. Jag tycker att den har en rysk klang, som en avvaktande kalinka som lurar i bakgrunden. Fast som aldrig släpps ut. En uppdämd östeuropeisk sorgsenhet utan crescendo. Det kan man också behöva.

Speciellt när datorn strejkar.

Brett Anderson - The More We Possess

Kriminellt långsamt

I morse stod jag och min sambo där vi parkerar bilen för att ta oss till respektive jobb. Då kommer det en herre som ser väldigt suspekt ut. Inte så mycket för hur han ser ut, för hans utseende kan beskrivas som ordinärt, men hur han beter sig. Han släntrar fram, alldeles för långsamt. Han tittar sig omkring som om allt han ser är vackert. Som om tegelbyggnaden, parkeringsplatsen, bilarna, jag och min sambo, den illa åtgångna muren, gräsplätten och den överfyllda papperskorgen vore små uppenbarelser på hans väg. Och så går han så där provocerande långsamt. Jag ryser till. Här har vi med ett äkta psykfreak att göra.

När jag sitter i trygghet på bussen undrar jag ändå hur det kommer sig att någon som går långsamt och tar in världens färger och dofter mest framstår som en massmördare?

Det känns lite tomt

Blöta och söndertrampade pappersmuggar, förnimmelsen av ett blått streck på 21097 meter, vadhögt med gula svampar, ont i låren, ryggen, blåsor på fötterna och en tung medalj runt halsen.

Sedan är det över.

Eftersnacket är förstås fortfarande ett ljummet spår. Alla frågar, sms:ar, man firas som kontorets hjältinna. Men snart svalnar även det. Snart är det Kristi Himmelfärd och eventuellt dags för ännu en löprunda i den tysta skogen med alla backar.

Jag undrar varför.

Meningen har ebbat ut, sopats upp, suddats ut.

Säg hej till baksmällan.

Both sides

I morse rullade jag lätt åt höger ur sängen. Tog emot mig med armarna och med stöd av fönsterbrädet hävde jag mig upp. Jag skrek rätt ut efter första trappsteget och funderade en stund på om jag skulle ta barnens madrass och glida ner på. Det känns för jävligt och väldigt skönt.

Varvet som jag minns det

Så sitter vi här. Fyrans sport har just börjat, barnen ligger nybadade och oljehala i sina sängar och en kopp Persian Earl Grey ryker bredvid mig.

Det är första gången jag verkligen sitter och njuter efter varvet. Smälter intrycken, skakar i ömmande lår och känner mig duktig. (Och hör gubben smacka på mörk choklad ska tilläggas, det enda som stör idyllen just nu)

Jag minns att pulsklockan visade att jag hade 125 i vilopuls i startfållan. Jag minns att jag sprang på 10 blankt de första 2 kilometrarna och att jag undrade när pulsen skulle kännas normalt arbetande, inte skenande tickande fladdrande nervös och adrenalintoppad. Det försvann någonstans läng säldammsbacken. Då gick halva startfältet i startgrupp 10.

Jag minns Älvsborgsbron och att jag inte tyckte att den var speciellt tung, inte heller Eriksbergssidan tog på krafterna eller ens Göta Älv-bron. Däremot i takt med att jag såg bältesspännaren i vänster ögonvrå och Storan i höger, då tog krafterna slut.

Höfterna värkte och varje steg fick manas fram av reptilhjärnan. Täta checkar på klockan, ett maniskt räknande av sekunder och vad som återstår.

Sedan mållinjen, något som var menat som en spurt och lättnad, glädje, kramp.

Det var kul. Jag kommer nog att göra om det.

Men nu, njuta te och sport.

Vem kunde anat?

Att Lotta Bromé skulle vinna årets Eurovisionsschlager?

Det finns en i vårt hushåll som blev surare och surare ju mer röstningen framskred. Rumänien röstar på Bulgarien, Cypern på Grekland, Serbien på Montenegro och Lettland på Estland.

Ja och så Norge och Danmark på oss. Men faktum är att Eurovisionsschlagern har blivit en östlig uppgörelse och vi kommer aldrig att komma på annat än en 34:e plats vem Christer Björkman än skickar.

Skönt ändå att han med julstjärnan och den halva discokulan på huvudet inte vann.

Jag tyckte förresten att jag såg honom på varvet.

1.56.26

Så var det gjort. Det gick bra. Jag höll granntanten bakom mig (sprang förbi henne runt 9 km med det spänstigaste steg jag kunde uppbåda och ett leende som inte blottade några svagheter) och jag klarade släktkampen med 50 sekunder.

Om jag kommer ur sängen i morgon ska jag lämna en utförligare rapport.

Snett ute

Det har varit lite dåligt med bloggande de sista dagarna. Det beror mest på att det här kan ha varit den mest hektiska veckan i mitt liv. Jag hade planerat att ha en väldigt lugn vecka där jag kunde samla mig mentalt inför varvet. Gå och lägga mig tidigt. Dricka vatten. Äta pasta. Kolla klockbatteriet, spänsten i sport-BH:n, kratsa skorna.

Istället mycket jobb, fläng mellan konserter, middagar och den sista löpningen. Så torsdag morgon när jag står i köket och på stående fot tuggar i mig en tallrik special K och med andra handen torkar brödsmulor och det knastrar under fötterna på mig och disken står travad och torr och hånler mot mig skickar jag ett desperat sms till vår pålitliga städhjälp.

Kan du komma i morgon?

Hon svarar att hon kan skicka sin syrra istället.

Visst, vem som helst som kan förvandla kaos till ordning är okej just nu.

När vi kommer hem sent fredag kväll luktar det fräsch citrus i huset. Golvet blänker i kvällsljuset. Sängen är i avsaknad av knöliga, grusiga lakan och ser sådär hotellstärkt ut.

Jag ska just slå mig ner i fåtöljen och läsa igenom startinstruktionerna inför loppet när jag ser att kudden ligger dekorativt snett. Inte slarvigt snett, utan med en medveten 45-gradig lutning.

Ja nu när jag ser mig omkring är faktiskt varenda kudde i huset, badrumsmattan, tidningshögar, böcker och kaffebryggare ställda på sniskan.

Jag gillar inte så mycket.

Därför går dagen åt till att hitta tillbaks till raka linjer i huset, inte så mycket tänka lopp idag heller.

Ask the expert

Alldeles strax ska vi presentera ett stort jobb vi ägnat oss åt de senaste veckorna. Mitt jobb under presentationen är att leka expert på ryska revolutionen, bröderna Nobel och Rasputin.

Jag får inte blotta några luckor, det ska inte finnas någon information som inte jag kan svara på. Blixtsnabbt. Rappt och säkert. Utan tvekan.

De skulle bara veta att när jag sitter där och torkar kaksmulor från kinden så tänker jag allra mest på att jag har en kolhydratpåse i pulverform som måste tryckas ner innan kl. 11.

Någonting i luften

Igår var det ännu en match i sexåringens seriespel när Hovås/Billdal skulle få smaka på läderpiskan.

Vi har nog vetat, alla vi föräldrar som är något så när engagerade i laget, att just den här kullen har någonting alldeles speciellt going. Spel på tre planer igår igen och om man räknar samman slutresultaten slutade det någonstans runt 32-11 i vår favör.

Föräldrarna till killarna i det andra laget låtsades som det var kul ändå. De klappade och hejade, men vi såg hur deras leenden stelnade i ett förnedringens grymma grin. Hur de undrade hur vi kunde spela från målvakt till mål på en touch medan deras killar hade svårt att veta vilket håll de skulle.

Det är nog inte så att vi är talangfullare än vad de är. Inte heller så att Mölndalsluften är gynnsammare eller gräsplanen bättre. Men har man sju duktiga instruktörer med hjärta och engagemang så borde det bidra med något. Har man dessutom tjugofem entusiastiska killar som spelar fotboll varje vaken sekund, som är på varje extraträning och som får mer välplanerade träningar än Blåvitts seniorer, ja då har man någonting going.

Någonting väldigt speciellt.

Vassego

I know you´ll like it.

Seu Jorge - Life on Mars

Femton vuxna dansar tåget

Vad kan man hålla emot ett jobb där hela kontoret dansar tåget ut till eftermiddagstårtan?

Till och med revisorn såg road ut längst bak i tåget.

Så ska det se ut!

Tja vad säger man?

Lajlajlajlajlajlajlajlajlaj-laaj.

All we need is a little of your attention.

Usch för människan

Förmodligen är det för att jag har en dotter som är i princip jämnårig med den kidnappade treåriga flickan i Portugal som jag var tjugonde minut surfar ut och kollar om de hittat henne ännu. En mardröm större än någon annan. Ett vedervärdigt, skamlöst, lågt och sjukt brott mot en värnlös flicka i ett främmande land. Det går inte att tänka sig något värre. Inget straff, ingen sjukdom, ingen orättvisa kan vara större än ovissheten om var ens barn är. Om hon plågas. Om hon gråter. Om hon lever. Måtte fan ta den som gjort det och måtte den treåriga flickan med den droppformade irisen snart få komma till sin familj.

Allt annat är förstås förjävligt.

37 km denna veckan ladies and gents

Okej, ni får räkna med en del inlägg om Göteborgsvarvet den närmaste veckan.

Idag skulle jag till exempel vilja slå ett slag för adidas.com/running där man, efter man blivit medlem, kan fylla i sina träningsresultat och få kilometertider och annat skojig inspiration.

Nu kan man ju fuska. Det är ingen som kollar utan man lämnas helt och hållet till sin egen, tvivelaktiga moral.

Därför är jag extra stolt över att kunna publicera ett helt ofuskat träningsveckoresultat.

Återhämtning med kräksmak

Har just avverkat 11 fräscha kilometer i spåret och som den seriösa varvdeltagare jag är trycker jag förstås i mig någon form av recovery i påsform.

Gainomax har varit välkyld och smakat jordgubbsmilkshake hela förra veckan.

Nu var det dags för de tunga grejerna. Löplabbets egna rekommendation. Recoveryns recovery.

Vitargo jordgubb.

Jag mixar pulvret med kranvatten. Skakar. Skakar. Smakar. Spy?

Det smakar faktiskt precis som en munfull färsk spya.

Jag har fem deciliter kvar.

Då återstår viljornas kamp. Vem vinner?

Den som vill komma i form till varvet eller den med någon form av självbevarelsedrift?

Min egna husguide

På mitt förra jobb hade jag en kille som såg det som sin livsuppgift, eller i alla fall som sin arbetsuppgift att förse mig med tre-fyra nya sköna album i veckan. Det visade sig att vi hade väldigt snarlik musiksmak, med den lilla reservationen att jag hade fastnat i Bruce Springsteen-träsket och inte kommit loss.

Nu har vi inte jobbat ihop på nästan ett år. Och jag håller på att falla in i torka igen.

Vad dyker då upp? På posten förra veckan en cd med 124 nya, fräscha spår.

Kan redan nu säga att det här kan bli en favorit.

Pär Hagman & Cirkus Transmopol - Tramp On

Utraderad

Jaha.

Där försvann just vecka 22 ur almanackan.

Mycket hjärna och så lite hjärta

Min son tog som kvällsaktivitet ut sitt världslag i fotboll.

Målvakt:
José Reina

Backlinje:
Gary Neville
Erik Edman
Johan Karlsson

Sedan ville han ha hjälp så jag slängde in:

Alessandro Nesta

Mittfält:
Gattuso
Ronaldinho
C Ronaldo
Giggs

Forwards:
Kaká
Rooney

Någon mer som hittar ett fel?

Dags att ta kontrollen

Innan jag fick barn visste jag med bestämdhet vilka fällor jag inte skulle gå in i. När jag tänker på det så stod det mesta väldigt klart. Innan jag fick barn.

En sak jag absolut inte skulle göra var att låta barnen bestämma över musiken i bilen. När jag var liten var det nämligen P1 eller Sportradion som gällde alldeles oavsett hur mycket jag bönade och bad i baksätet. Där fanns inget förhandlingsutrymme och jag antar att jag slutade tjata någonstans där freestylen gjorde entré på marknaden.

Varför är det då så att Melodifestivalens blå eller svarta skiva går varm så fort man sätter rumpan i sätet?

- Är det blå skiva i?, hör man från baksätet.
- I så fall vill jag ha 3:an, sedan kan du hoppa till 9:an och sedan 16.

Det innebär Anna Book, Jimmy Jansson och The Ark.

Den blå och svarta skivan håller på att ta kål på mig.

Jag klarar inte mer.

Gavalda - who likes it... really?

Jag vet att alla pratar om Anna Gavaldas pocketvältare om Camille och Franck och de andra fransoserna. Jag har läst. Och läst. Inte så jättelångt men jag kommer fan inte in i den.

Jag tycker att dialogen är ganska torftig.

Dessutom gillar jag inte att var tredje mening avslutas med... punkt punkt punkt. Jag får utslag mot punkter som inte slutar någonstans... Som ska få oss att förstå att vi ska tänka vidare själva...

Me not like.

Me like rejäla slut på meningar.

Punkt.

Igår köpte jag boken Den motvillige resenären av Jenny Diski. Den kändes av beskrivningen att döma som en bok helt i min smak.

Det kostar att ligga på...ehhh...bott?

Idag har jag köpt Ginseng och vitamintillskottet Mitt val Sport. För tio år sedan gick jag på sportvarianten helt ogenerat, jag har alltid betraktat mig som en sportig person.

För sju år sedan gick jag över till Mitt val Kvinna, när jag plötsligt insåg att jag inte går på gymmet mer än en gång/veckan och springer jag så blir det flåsiga 6 km.

Men nu. Nu när tjugoettan flåsar mig i nacken och jag dessutom har någon form av virus som rantar runt i blodet, ja då fick sportvarianten göra storstilad comeback.

Nu har jag köpt allt jag kan tänkas behöva. Skor, strumpor, brallor, tröja, tillskott innan, tillskott under och tillskott efter tävling. Och så själva startavgiften då.

Gudarna vet hur mycket pengar jag lagt på ett lopp jag inte ens vill springa.

Hur ska man göra då?

Gud vad det är deprimerande att läsa om vårdsituationen i Göteborg. Om jag ser några sådana artiklar i G-P brukar jag lämpligen hoppa över dem. Om det inte handlar om barn som blivit felbehandlade och blinda, eller folk på turistmål som jag ska åka till (Thailand) och de fått någon typ av –kock i blodet och fått amputera benen eller andra fall av dramatisk sort. Då läser jag med stora sensationsögon.

Idag packade vi in hela familjen till vårdcentralen för en enkel provtagning i halsen på både mig och min son. På vårdcentral nummer 1 kom vi en kvart efter öppning, det var ett nybörjarmisstag som vi inte gör om. Nummerlapparna hade tagit slut och just idag hade de bara en läkare på plats mot normala tre.

Satte oss i bilen och åkte till Axessakuten istället. Borde väl anat oråd när jag inte ens kom in på deras sida på webben igår kväll. Överbelastad var bara förnamnet. Väl där såg myllrade det som Paris centralstation i rusningstid. Hundratals snörvlande och halta människor hängde som säckar över varandra. Det var som någon kastat in mig i första avsnittet i Pestens tid.

Det var trettio nummer före mig.

Trettio nummer för att bli inskriven i receptionen och sedermera prioriterad that is.

Något säger mig att ett halsprov med vaga symptom inte kommer att prioriteras speciellt högt. Och så vet man ju hur det blir, när man suttit där i fem timmar droppar det in folk som har bältros och varande bölder och som hamnar före en på listan i alla fall.

Jag gav upp.

Streptisarna is in da house.

But are they in mine?

Bunkrar upp

Om inget annat hjälper så är jag beredd att ge kroppen lite hjälp på traven.

Känner mig lite lurig i halsen fortfarande, lite vissen bakom ögonen. Men just nu ignorerar vi.

10 dagar kvar.

Sjukt sjukt sjukt i vårt hem

Första maj, blå himmel och invitationer till en slö dag vid kusten, en spontan fotbollsmatch på den lilla gräsplanen samt erbjudande om barnbyte dök upp redan på morognkvisten.

Synd att sonen då insjuknade i halsfluss i natt.

Knottrig, genomfrusen och med grötig röst försökte han avsluta middagen igår kväll. Det blev istället en Alvedon, ett snabbt varmt bad och ner i sängen.

En ledighet som inte direkt hamnar i minneskartoteket.