Så sitter vi här. Fyrans sport har just börjat, barnen ligger nybadade och oljehala i sina sängar och en kopp Persian Earl Grey ryker bredvid mig.
Det är första gången jag verkligen sitter och njuter efter varvet. Smälter intrycken, skakar i ömmande lår och känner mig duktig. (Och hör gubben smacka på mörk choklad ska tilläggas, det enda som stör idyllen just nu)
Jag minns att pulsklockan visade att jag hade 125 i vilopuls i startfållan. Jag minns att jag sprang på 10 blankt de första 2 kilometrarna och att jag undrade när pulsen skulle kännas normalt arbetande, inte skenande tickande fladdrande nervös och adrenalintoppad. Det försvann någonstans läng säldammsbacken. Då gick halva startfältet i startgrupp 10.
Jag minns Älvsborgsbron och att jag inte tyckte att den var speciellt tung, inte heller Eriksbergssidan tog på krafterna eller ens Göta Älv-bron. Däremot i takt med att jag såg bältesspännaren i vänster ögonvrå och Storan i höger, då tog krafterna slut.
Höfterna värkte och varje steg fick manas fram av reptilhjärnan. Täta checkar på klockan, ett maniskt räknande av sekunder och vad som återstår.
Sedan mållinjen, något som var menat som en spurt och lättnad, glädje, kramp.
Det var kul. Jag kommer nog att göra om det.
Men nu, njuta te och sport.
No comments:
Post a Comment