Några år i en bananlåda

Det känns ändå lite märkligt. Skönt och som en stor utandning javisst, men även lite skumt och annorlunda.

Det regnade på tvären i Borås idag. Jag var på kontoret, stod vid mitt skrivbord och mina hyllor och plockade ner papper, broschyrer, foldrar, radiomanus, en Buttericksbajs och gamla visitkort i en bananlåda.

Lite vemodigt stannade jag till och bläddrade igenom anteckningar från en riktigt rolig arbetsdag - för ungefär ett år sedan. Ja så här i efterhand var det den enda arbetsdag som var riktigt flabbig, kreativ och självuppfyllande. En sån där dag när man älskar sitt jobb - och känner sig lyckligt lottad att man får tillåtelse att på arbetstid komma med sjuka idéer.

Det var en skön känsla som spred sig från magen ända ner i tårna. Ända tills morgonen efter då chifen tyckte att idéerna var kass.

Det är ändå lite märkligt. Att allt jag gjort, fyrtio timmar i veckan, i 2,5 år ryms i en banankartong. Att när jag dammat av min hylla och lämnat tillbaka min dator så finns det längre inga spår om att jag någonsin suttit där.

Nåväl, det är inte riktigt sant. Allt jag producerat lever kvar. Mina ord är för alltid tryckta i fyrfärg på diverse arkiverat material.

Och i morgon sitter där en 45-årig kvinna med rött hår.

Babban sitter någon helt annanstans.

Men det är ett nytt kapitel. Idag ägnar jag mig åt att stänga det här.