Sextonåringar är inte imponerade

Vi har en liten prao här på jobbet. Han är jättesöt, går i ettan på gymnasiet och har jeansen hängande ungefär där skinkorna går över till lår.

Jag tycker lite synd om honom. Mest för att han har kommit till Sveriges stelaste byrå, men även för att ingen hittar på saker för honom att göra. Sen kan jag inte låta bli att tänka på att det bara är tio år tills min egen son ska smyga omkring och vara blyg och finnig och rar. Och då hoppas jag verkligen att någon tant eller farbror engagerar sig i honom.

Så jag gick ut hårt och försedde honom med böcker i grundläggande annonstänk och typografi som han sömnigt bläddrade i. Sen skrev jag ihop en fiktiv brief till honom där han skulle ta fram en reklamkampanj för Ford. Och sen fick han i uppgift att kolla de 40 bästa reklamfilmerna över världen det här året.

Han var inte imponerad.

Han tycker inte heller att han ”lärt sig speciellt mycket.”

Men han har fattat tycke för mig som ställföreträdande tant. Så han brukar smyga upp bakom mig och stå och mumla något ohörbart. Mest om att han vill ha mer att göra.

Jag vet inte. Det verkar ju vara ett heltidsjobb att hitta på projekt till honom. Och jag tar betalt per timme. Jag jobbar ju inte ens här.

Och han är inte imponerad.

Är man sexton år så är det klart att man är blyg. Och finnig. Och har byxorna på halva röven.

Men tanten verkar tappa greppet. Helst av allt vill jag skaka om honom, dra upp brallorna och säga åt honom att engagera sig lite själv. Hitta på något! Gör något! Vadsomhelst men stå inte här och spill din tid!

Slutsats: Tyck inte synd om sextonåringar. De förtjänar det inte.