Jag vill tacka

Jag tycker det är kul att läsa dedikationerna på de första sidorna i böcker. Vanligtvis är de fulla av:

”Jag vill tacka min vackra hustru Jane och mina fem fantastiska barn för att de stått ut med mig, min underbara agent Edith för att hon hela tiden pressar mig, min härliga korrekturläsare Helen för att hon hittar de mest uppenbara fel. Jag vill även tacka James för att han låtit mig få insyn i polisarbetet… bla bla bla.”

Jättekonstigt att jag fastnar för det där. Det är ju helt asnördigt, totalt förväntad hyllningsinfo och det kommer aldrig – aldrig – hända att jag råkar känna någon i den där raden av duktiga anhöriga.

Så vilken befrielse när man suger i sig av dedikationerna och hittar något att flabba åt. Ordentligt. Det verkar krävas en surmulen I-don´t-give-a-rats-arse-about-dedications. Som Charles Bukowskis och Postverket.

Detta är ett skönlitterärt verk och tillägnas ingen.