Den här sköna bilden hittade jag med beskrivningen av fotografen själv. Det är hans son som ritar. Han brukar hitta honom i de mest fantastiska poser, på olika ställen i hemmet.
Den killen kommer att gå långt.
Jag tror man gör det om man äger konsten att fantisera. Om man uppmuntras att måla, klättra, skapa, hoppa, pyssla, läsa. Inte så mycket hänga framför burken. (Tjena dåliga samvetet!) Och jag tror att man med fantasins hjälp kan lösa problem och svårigheter under hela livet.
Jag försöker ändå tänka på det när min dotter klättrar på soffbordet, matbordet eller soffryggen. Hon är ju faktiskt en Pokemon i full färd med att strida. Eller när min son iförd långkalsonger, shorts och minibriefs ÖVER det skidar omkring på vardagsrumsparketten. Fötterna står i två tomma pusselkartonger, i händerna har han gafflar. På ryggen en kulspruta (tack farbror Martin). Resten av familgen sitter nerkörda i soffan med plakat med siffror på. Själv är han skidskytt, vi publik eller jury eller hur det nu funkar i skidskytte. Vi har som uppgift att visa de där skyltarna i alla fall. I tio varv.
Det hade varit så mycket enklare att placera dem i soffan framför Nalle Puh.
2 comments:
Barnen e vår framtid....frågan e bara vilken form av framtid? Bränn upp skyltarna för sonen (trauman ska vi alla få i vilket fall som helst)och ring tll Madonnao hör om hon vill adoptera en dotter o en son till? Hon kan ju få skyltarna som bonus.
Och vi får ett antal miljoner på kontot?
Post a Comment