Oprah släng dig i väggen

Jag kan tycka att det är jättespännande att leka amatörpsykolog. Då brukar jag analysera någons beteende eller frustration eller något annat och översätta till en helt egen Dr. Phil-Winfrey-Freud-Wahlgren-teori.

Idag fick jag en klarsynt tanke om något som brytt mig en tid. Jag var på kvällspromenad med en väninna och då brukar vi älta det mesta om karlar, barn, livet, stress, cancer och jobb. Svulst som svulst som vi brukar säga.

I alla fall. När vi hade skilts åt och jag gick där och jag andades in den höga klara oktoberluften så visste jag bara.

Min sexåring har haft någon form av prestationsångest ett tag. Det yttrar sig genom att han inte längre vill gå på fotbollsträningen. Han vill bara inte. Det ska sägas att grabben tidigare har gråtit när han har missat en fotbollsträning, att han har spelat boll på varenda liten plätt hela sommaren och i alla fall i mitt tycke verkar uppriktigt intresserad av sporten.

Så all min samlade Dr. Phil-Winfrey-Freud-Wahlgren-kunskap rasslade plötsligt på plats och gav mig lösningen. När jag kom flåsande in i radhusvärmen berättade jag upphetsat för min läsande (krigsbok) sambo att jag klurat ut vad det är.

- Jag tror att han är i en känslig ålder. Hans självbild och verkligheten inte stämmer överens. Han har alltid haft ett stort självförtroende, han skryter gärna om det mesta. Hur snygg han är. Hur snabb. Hur bra han fintar. Nu har han blivit smärtsamt medveten om att inte är så bra som han vill tro. Det finns till och med andra som är bättre. Och det här handlar inte om fotbollen. Han är helt enkelt inne i en liten kris.

Sambon ser imponerad ut. Han verkar vilja säga något, men jag fortsätter. Jag är inne i ett stim nu.

- Visst är det så? Tror du inte det? Det måste vara så.

- Mmmm, kanske.

- Jo så är det. Jag har knäckt det. Jag är ta mig fan lysande.

Så talar bara någon med en självbild som är förankrad i verkligheten.

Lysande var ordet.