Valborg utan det mesta

Ikväll är det valborsmässoafton. Det hade vi tänkt fira med att stå och hänga över cortegen, sjunga in våren i trädgårdsföreningen och senare på kvällen spana in den lokala brasan.

Istället lite skön scharlakansfeber. Knottror, feber, bubblor, prickar, svullen hals, tunga och ett knä som fått ledinfektion. Förmodligen var det den samlade symptomsymfonin som fick oss att härda ut i sju timmar på Östas barnakut igår eftermiddag och kväll.

Mest synd är det förstås om skruttan som också är sugen på att springa in våren.

Vi andra turas om. Jag i spåret i går kväll, storebror med kompisen på Amundön idag på eftermiddagen och farsan i spåret as we speak.

Men så är det med barn, alla planerade ledigheter sjuder av bräcklighet. Det är bara att planera in.

Varvet vs duntäcket

Som sagt, det organ som lever innanför mitt kranium är helt och hållet fokuserat på Göteborgsvarvet. Igår kom dessutom det stora kuvertet med starttid och annan information. Strax innan jag skulle till och somna läste jag igenom det som låg i kuvertet. Kolhydrater, dryck, strumpor, skav, vätskekontroller, tejp och pulsklocka. Organet slukade allt. Klamrade sig fast vid vartenda ord. Gick på högvarv.

Jag släcker lampan och blundar. Inom tre minuter sover jag, så har jag alltid fungerat. Jag lägger mig, jag blundar, jag somnar.

Den här natten vill organet bearbeta sådant som den funderar på. Helt och hållet slumpmässigt faller lotten på varvet. Under mitt duntäcke, med fönstret på vid gavel och neddragna persienner verkar det vara så att efter 5 km får man duscha. Då pausas tiden och man går ner i en källare och tar en svalkande dusch. Tvättar håret. Tar på sig fräscha kläder.

Efter ytterligare 5 km löpning är det dags för bio. Vi är ju redan nyduschade så vi köper bara lite varma popcorn. Sjunker ner i bekväma biosäten. Har 11 km kvar, men det går ju som en dans det här. Verkar ju vara fullt med belöningar, bara man klarar 5 km åt gången.

Något säger mig att mitt undermedvetna vill säga mig något.

Något annat säger mig att det inte kommer att bli en så bekväm resa som det var i natt. Under duntäcket.

Fan vet om jag inte skulle stanna där helt enkelt.

21 grader och sol. Vindstilla.

Det finns dagar då man helt enkelt måste ta sig en falafel vid kanalkanten.

Idag är en sådan dag.

En bullshiter

Med en enda kommentar, ett enda förfluget ord, en snabb replik på fyllan sades så mycket mer än just det.

Jag satt bredvid en kollega på en generös tillställning i förra veckan. Både fyra och fem glas vin hade slunkit ner och han hade till och med bett servitrisen ta bort ”det där glaset som han inte visste vems det var”. (Hans egna huvudrättsglas) Så visst, vi var lite druckna, men hans ord de minns jag med tysk exakthet. De har bränts fast för att för alltid leva kvar.

Jag berättade för honom att Bruce Springsteen är min husgud ungefär samtidigt som han ska ta sig ännu en klunk gyllengult vin. Han håller på att sätta i halsen.

- Bruce Springsteen, fy fan vad B, säger han och sköljer ner lite spenat från hörntanden.

Bara sådär. Hur i hela friden argumenterar man mot det? Karln tänker Bruce, karln tänker Born in the USA. Som alla illiterära Bosskännare.

Jag avskyr att slåss mot Born in the USA, för jag vet inte hur man gör. Jag hatar att försöka förklara att det där raspiga gapandet med den knutna näven egentligen är så väldigt väldigt lite Bruce.

Men jag orkar inte.

Jag tar en klunk vin jag också.

Och tänker att han kan ju sitta där med sin Depeche och gå genom livet och tro att det är livet.

Tjugoen, hur långt kan det vara?

Jag tänker väldigt mycket tjugoen kilometer och göteborgsvarv just nu. Så mycket att jag kommer att tvinga mig själv ta igen den förlorade förkylningsveckan genom att springa varannan dag fram till några dagar innan.

Sagt och gjort. Eftersom jag ska ut på lite dumheter ikväll fick det därför bli ett löppass på bandet på lunchen. För att ladda upp hade jag tryckt i mig både ett äpple och ett päron och en liter vatten innan tolv.

Sedan var det inte mycket att be för. Sprang i det tänkta tempot (hjälp) i 7,5 kilometer innan jag blev så vinglig, blöt och yr att jag var tvungen att avbryta. Under de 40 minuter jag utsätter mig för denna plåga är allt jag kan tänka på hur jag ska slippa springa tjugoen kilometer och dessutom hålla grannfrun bakom mig.

Lila i ansiktet och med en eftersvettningsmängd som allena kunde utradera den afrikanska torkan fick jag lov att lägga mig ner på golvet i omklädningsrummet.

Och tänker att det här var ju inte så farligt.

Ganska skönt faktiskt.

Nynnandes går jag in i duschen.

Lurad igen.

Vann vi?

Igår var det så premiär på hemmaplan mot grönklädda Landvetter. Man kunde se ett helt gäng försiktiga, men förväntansfulla småkillar. Det var charmigt, det var glatt och det var rörande.
I övrigt sammanfattar jag så här:

En hel del dribblingar som sista man.

Ett par självmål.

Inkast som i handboll.

Men också målglatt. Spel mellan lagen uppdelade på tre planer och om resultatet skulle spela någon som helst roll så slutade det sammanlagt 21-6 till oss.

Inte för att jag räknar.

Matchdags, vem bryr sig?

Ikväll är en stor kväll.

Min sexåring ska spela sin första fotbollsmatch.

Hans mamma är inte så lite sugen på att tvåla dit de små Landvetterungarna med 10-0.

Fast min yttre fasad är mycket mognare än så. Helt vuxet säger jag att det inte spelar någon roll om de vinner eller förlorar, bara de har roligt. Jag låtsas titta lite förstrött på matchen, sippandes på en kopp skjulbryggt kaffe i plastmugg. Jag ler överseende när domaren blåser fel och jag ger ett lugnt, harmoniskt intryck som bara en klok förälder med sitt barns bästa för ögonen kan ge.

Ingen vet att det bor en sjuårig, kortklippt sur Torbjörn Nilsson där inne.

Så, nu ska jag lämna kontoret och åka hem för att träna sonen i lite glidtackling med dobb innan avspark.

Jag drar mig inte för att sparka på någon som ligger. Och som är sex år.

Jag är verkligen lite lumpen.

I morse berättade jag för min Elfsborgsdiggande son att de bara fick 1-1 hemma mot Gefle. Och att Blåvitt vann med 2-1 borta mot BP.

Sen bara slank det ur mig att världsordningen är återställd.

Blåvitt femma.

Elfsborg nia.

Tick-tack

Göteborgsvarvet närmar sig obarmhärtigt. För varje andetag jag tar är det ett mindre till loppet. Om jag sover en hel natt är det åtta träningstimmar som går till spillo.

Jag har ju dragits med en hästförkylning under en mycket viktig uppbyggnadsvecka, men nu har jag kommit igång igen. I söndags blev det runt stora Delsjön och igår kväll 11 fräscha kilometer.

Träffade min granne i spåret. Minns ni damen mittemot? Hon på triathlonet?

Det verkar som hon ska springa varvet också.

Fick just ett nytt mål med loppet. Måste som vanligt hålla henne bakom mig. Hon är en så in i h-e irriterande skrytsam person att det kommer att bli alldeles outhärdligt att ens hämta upp tidningen på morgonen om hon klår mig.

Igår såg hon lycklig ut i spåret. På gränsen till religiös.

Själv hade jag tungan strax under knäna och en lila ton i ansiktet.

Men så visade det sig. Jag hade sprungit till och från spåret (ca 4 km) medan hon tog bilen.

Där fick hon.

Måndag på jobbet

Jag lever ett liv i sus och dus. Idag ingår det i mitt jobb att besöka ytterligare ett slott. Eventuellt ta en slottslunch, strosa omkring på ägorna och testa golfsvingen.

Oj, måste åka nu.

Prinsen väntar.

Lat lördag

Det blev en skön och lat eftermiddag i den närliggande fisförnäma slottsparken. Vi hittade en helt egen del av trädgården där hela sällskapet åt frallor, bulle, kex och drack kaffe.

Solen stekte, det var vindstilla, barnen sprang och letade blommor och pinnar.

Jag tänker att mycket bättre än så här blir inte en lördag. Prata med goda vänner, slappa på en filt, se barnen vara nöjda med att plocka i naturen.

Varför gör inte alla det en lördag?

Lunchen från helvetet

Åkte till Linnéstaden på lunchen, intet anande om att hin håle själv vakade över min axel. Först ett besök hos min revisor som beklagande beklagande meddelade min restskatt.

- Men det kunde varit värre!, ropade hon käckt till mig innan jag tog en tröstkola och stängde igen dörren.

- Hur då?, tänkte jag.

Svaret lät inte vänta på sig. Bara minuter senare ser jag tvåans spårvagn komma runt hörnet. Jag tar sats och ska bara springa de femtio metrarna för att hinna i kapp den.

Det gör jag inte. Istället faller jag raklång (i hög fart för jag tränar ju en hel del löpning just nu) och slår mig sönder och samman. Knät, armbågen och handflatan blöder. Mina företagspärmar ligger utfläkta över större delen av Linné. Balansrapporten umgås med skattefodringarna, resultaträkningen med mina utlägg.

Jag samlar ihop mina flyende papper och låter dem bilda en härva i papperskassen. Jag är ensam och chockad och ledsen och har ont. Tårarna bränner bakom ögonlocken när jag sätter mig på trottoarkanten och sväljer ner klumpen.

Tar min trasiga kasse och haltar bort till nästa vagn. Jag tycker mig se skymten av Den Onde där han står och flinar bakom krönet. Tror han försvann mot Linnéplatsen.

Den jäveln.

Jag tror vi kommer nu.

I min Drömelva har jag just bytt ut Jari Ilola och satt in Jonathan Berg.

Känns som någonting kan hända i år i alla fall.

Om inte annat så blev just hjärtat lite större, lite gladare, lite friskare och lite livfullare.

En helt vanlig arbetsdag

Det kan ha varit den göttigaste arbetsdag jag någonsin haft. Den som startade med tre timmar spa, två behandlingar, en promenad i omgivningarna och som avslutades med sushi, råbiff, hälleflundra och lite för mycket vitt vin.

Nu finns det inga ursäkter kvar.

Det är bara att få ur sig texten. Själva baksidan med researcharbetet. De kräver något in return.

Eventuellt måste jag få några spaprodukter för att rekapitulera minnet.

Tisdagkväll

Jag måste erkänna att jag blev lite häpen när jag noterade att Canal+ valt att visa ÖSK-Elfsborg som veckans match när Blåvitt-AIK spelades samma tid. Det kan väl inte ha varit någon annan anledning än att plastgräs gör sig bättre i TV den här tiden på året.

Kvällen började i alla fall bra.

1-0 Elfsborg (bra för sonen)

1-0 Blåvitt (bra för mig)

Och slutade riktigt sugigt.

Aaah den som ändå hade viloperioder!

Det är rätt häftigt att när jag sitter här och snörvlar och tycker lite synd om mig själv så ligger en av mina närmaste vänner och föder barn. As we speak.

Fick ett sms för några timmar sedan att de var på sjukhuset och att det var tio minuter mellan värkarna. De där gräsliga värkarna för er som minns. Hon har tio minuter mellan dem.

Jag har konstant hosta. Och halsont. Och lite ledvärk.

Tio minuters intervall mellan hostattackerna hade varit en dröm.

Snörvl.

Jag bugar och bockar

När drogerna kickat in runt lunch kunde jag däremot glädja mig över varldens förmodligen glassigaste jobb.

I morgon (om Gud vill och familjen får vara hyggligt upprätta) ska jag jobba hela dygnet. Från 08.00 till sent. Väldigt sent.

Arbetspasset innehåller tre-fyra timmar i spaavdelning, en behandling med någon form av varm olja, en lunch i nya restaurangdelen och sedan fest så att taket lyfter.

Och få betalt för insatsen.

Man tackar.

Så gräsligt sjuk

I morse mådde jag så dåligt som bara någon riktigt illvillig, missunnsam och bitter människa förtjänar att må. Jag har nått en ålder av trettiofyra och då verkar det som man inte kan ta sig ur sängen ordentligt längre. Min svank min svank. Den är helt låst i läget framåtlutad nittio grader i ungefär tjugo minuter.

Denna morgon även med tillägget tennisarmbåge, feber, halsfluss, huvudvärk, hosta, rinnande näsa och öm röd näsrot. Åtminstone kändes det så. Lite droger senare klarade jag faktiskt av att jobba lite också.

Varje gång jag går i däck lovar jag mig att le lite mer när jag är frisk. Förundras över morgonsolen, glädjas över att körsbärsträden redan står i blom, njuta av doften från nybryggt kaffe.

Bara inte idag.

Touche!

Fyraåringen när vi inte tog hissen till Apoteket idag:

- Varför åker du inte hiss mamma?

- Jag fastnade en gång när jag var liten. Det tyckte jag var lite otäckt så jag vill helst inte åka hiss längre, fast jag vet att det inte är farligt.

Hon tänkte hårt en stund bakom de geggiga solglasögonen.

- Mamma, man får gå snabbt in i hissen så fastnar man inte.

Inte det minsta bitter

Mitt tillstånd till trots tog jag lillfjompan i kardan och avverkade både Apotek och Maxi. Jag är sällan sjuk så när jag väl har fått en liten känning kretsar varje vaken sekund kring min åkomma. Det var därför med nöd och näppe som vi tog Maxi och inte helt och komplett hängav oss åt hämtpizza restan av veckan.

Nej här ska göras kalops, dillstuvad potatis och kassler samt lax med bakpotatis och salsa på kvällarna. Dessutom har jag köpt ingredisenser till det snabba fruktbrödet. Vilken gen är det som tvingar mig att göra det? För kroppen vill ta mig fan inte.

Men jag antar att andra sidan - att skicka snoriga hämtpizzebarn till skola och dagis - avskräcker mer.

Nu vet jag inte om jag ska lägga in det mms jag fick från sambon eller inte.

Bild på en wienerschnitzel som liksom hänger över kanterna på tallriken och trycker undan den frasiga potatisen. Citronklyftan ser liten men saftig ut. Och ölen som tornar upp sig i bakgrunden verkar befinna sig i en isig tvåmeterssejdel.

Seså Babban.

Inte bitter. Inte bitter. Inte bitter.

Han får ju inte...

...eeeeh...

...se veckan match på Canal+ i morgon.

Örebro - Elfsborg.

Inte bitter. Inte alls.

Nytorkade

Babban har ont

Babban är här, bara lite vessen och tufsig idag. Min skrutta har ögoninfektion, jag har halsont och min sambo är i Berlin.

Jag förväntas:

- Hämta på skolan
- Handla på Maxi
- Ta en sväng förbi Apoteket
- Bädda
- Diska
- Göra lunch
- Rita en djurpark
- Tvätta jeans så att sexåringen ser ren och välvårdad ut även när det blir kallare
- Skriva klart en webb

och

- Vara kärleksfull och inte det minsta missunnsam när sambon ringer hem ikväll från en solig och lättjefull dag i en världshuvudstad

Take-away and never go back

För att ytterligare toppa min fina upplevelse hos Filippa K kilade jag vidare till Pasta & Panini som brukar vara ett säkert kort på lunchen. Jag har egentligen bara en sak att säga.

”…med grillad majs” låter fan så mycket bättre än ”…med sladdrig minimajs direkt från konservburk.”

Klart de kommer undan med det. För vem orkar ta minimajsen i sin blekblöta hampa och gå tillbaka för att klaga?

Spegel spegel på väggen där säg vem som grådaskigast i världen är?

Idag på lunchen var det stora klänningshoppardagen. På lördag är det dop för min vackre gudson och nästa vecka är det invigningsfest på ett hotell vi varit med och snajdat på. Klädsel mörk kostym står det och enligt mina gamla etikettkunskaper innebär det någon form av stilig klänning. Helst tänkte jag hålla mig borta från svart eftersom det säkert dyker upp något bröllop och då vet ju alla hur det blir med svart.

Traskade därför bort till Filippa K-butiken och rafsade åt mig inte mindre än sju snygga klänningar in i provhytten. Jag vet inte om det är rätt läge att hänga framför spegeln i april bara. Noll solbränna kvar från förra sommaren. Gråfnasiga ben med sockmärken och lite svart skenbensstubb. En skvalpig mage som vittnar om minst två födslar. En afrikansk rumpa. En finne på hakan och så den där breda, mjölkvita ryggen.

Jag mådde lite illa.

Klänningarna visade antingen alldeles för mycket cleevage eller hela trosmönstret. Jag fick dessutom låna ett par riktigt stiliga pumps med öppen tå. Jag trängde ner mina minst två nummer för stora, torra fötter med svart ludd i dem. Mina tånaglar som för några månader sedan var blå från löpningen är nu grå och kraftiga.

Jag mådde lite illa.

Vad är det för fel med bruntonade speglar som förlänger kroppen frågade jag mig där jag stod. Och mådde illa.

Det blev ingen klänning denna lunchrast heller.

Men en flaska brun-utan-sol ligger i direkt farozon.

Usch för dusch

Ikväll på TV6 börjar Gothika. På TV6 hemsida kan man läsa den här beskrivningen:

”När kriminalpsykologen Miranda Grey vaknar och finner att hon är patient på sjukhuset där hon själv arbetar vet hon först inte vad hon ska tro. Hennes förvirring tilltar när hon inser att hon också är misstänkt för mordet på sin man och att hon inte har något minne av kvällen då han bragtes om livet. Så småningom börjar dock pusselbitarna att falla på plats så att Miranda kan urskilja den fula sanningen.”

Påannonseringen för serien på kanalen har dock en heeeelt annan vinkel. Jag låg i soffan och läste min trevliga bok igår kväll och hade samtidigt på Liverpool-PSV. I pausen passade sexan på att puffa lite för seriestarten ikväll och lät en upprymd men basig herrstämma säga
något i stil med:

”Se Halle Berry duscha med Penelope Cruz.”

Ytterligare kommentarer ganska mycket överflödiga.

En helg i radhuslängan

Det var en gång en radhuslänga. Som i alla radhuslängor är de som bor där ganska bra på att hålla koll på varandra. De märker direkt om något förändras i de dagliga rutinerna, om jalusier plötsligt är neddragna och om någons bil parkeras med fronten bak och baken fram.

I ett av husen i den här radhuslängan bor det en familj som, sin unga ålder till trots, likt en strutsfarm sträcker på huvudena när de hör ett ljud från gatan. Behöver jag säga att de har full koll på samtliga aktiviteter i sin del av längan?

”Vad gör mormor och morfar här?”, tänker kvinnan i familjen när hon ser hur grannfruns mor och far backar upp sin lilla Polo mittemot. Hon döljer ditt ansikte bakom gardinen, är noga med att inte falla ut i plötsliga rörelser som kan få gardinen att fladdra.

Mormor och morfar packar ut två stora matkassar ur bilen. Bär upp dem. Packar ur dem i kylskåpet. Backar ut familjens Ford. Kör in sin lilla Polo i den lediga luckan. Tar Forden och åker iväg.

Kvinnan bakom gardinen minns hur granntanten berättat att hon minsann skulle förlusta sig i fjällen med jobbet under helgen. Mystiskt, tänker hon.

Senare på kvällen dyker grannmannen upp. Däremot inget barn. Deras fyraåriga dotter är spårlöst försvunnen. I alla fall så här bakom gardinen. Han knäcker en öl. En ölkorv. Några öljordnötter och en ölfilm. Vid elva slutar TV:n att flimra och mannen går till sängs.

Under helgen kan man bakom gardinen se hur mannen tar sig en sovmorgon, hur han åker iväg med sitt badmintonrack, hur han solar sig på balkongen och hur han äter upp det som fruns mor och far packat i hans kyl.

Lördag natt kommer han hem i taxi. Bakom gardinen ryktas det om att han haft en grabbkväll på stan. Söndagen går i vilans tecken. TV:n flimrar igen. Balkongdörren öppnas, skjortknapparna likaså.

På kvällen kommer hans fru hem. Något senare även mormor och morfar och den försvunna fyraåringen. Till och med bakom gardinen kan man läsa det lilla fyraåriga ansiktets tankar. ”Pappa har lite mycket att göra”, tänker hon. ”Men någon dag kommer vi säkert att umgås, bara han och jag.”

Onsdag och klockan närmar sig 15.23

Jag slänger mig mellan texter om scenografer och texter om kex. Tar en kopp kaffe med röd mjölk, tänker på att jag vill köpa de där Acnejeansen med ett lilastick och lyssnar på The Bees. Jag vet att jag måste löpträna i eftermiddag men jag ser mer fram emot att äta yogurthkyckling med oregano och lägga mig på sängen med min bok. Jag cyklade inte idag, men jag tog en fullkornskaka till kaffet. Åt flera dagar gammal lax till lunch och bytte skor till min sexåring. Undrar om man kan ha svart klänning på dop och känner att jag nog är lite uttorkad. Nu ska jag skriva text om flygplan innan klockan blir fyra.

Another day another dollar.

Mycket lite Kalle Anka

Vi tog med barnen på bio i påskhelgen. Om man har en fyraåring som blir vrålsur om hon inte får följa med, men samtidigt harigt rädd för minsta otäcka grejen på vita duken du vet, då återstår inte så många alternativ.

Därför blev det Kirikou och vilddjuren. Jag visste ingenting om den innan, bara att den var tecknad och barntillåten och på dubbad svenska.

Så här efteråt kan jag säga att den där Kirikou var en liten naken bebis som sprang omkring i Afrika och gjorde gott. Filmen var väldigt väldigt lite Disney. Inte ett skvatt faktiskt. Inte en specialeffekt, inte en bilkrasch, bara lite skön sensmoral.

Det sjöns afrikanska sånger, det sprangs omkring in da nude filmen igenom, stort som smått, vuxna som barn. Och Kirikou var värsta grymma modiga killen.

Det kändes lite som vi skulle hem och fortsätta odla våra grödor, göra batiktryck och inte raka benen. Den kändes lite korrekt sjuttiotal och rödvinsvänster. Men den kändes fin.

Så om ni har barn, se den. Om inte bara för att vi är skyldiga våra barn mer än bara Disney.

Pinfärskt var det här

Jag har märkt att jag inte är den enda bloggaren som helt tacklar av när det vankas ledighet. Hela bloggvärlden verkar gå in i en kollektiv paus, det finns inget nytt att läsa på favoritbloggarna.

När jag började blogga gjorde jag det ganska så mycket främst när jag var ledig. Semestern var en enda lång bloggdimma, om vi var på stranden så låg jag och funderade ut olika nya ämnen att skriva om, när vi var på utlandssemester och långt från en dator satt jag och gjorde noteringar och uppsummeringar i ett anteckningsblock.

Jag antar att första förälskningsfasen lagt sig. Bloggandet har blivit vardag som är lika med rutiner som betyder jobb.

Ändå sitter jag här på självaste helröda annandagen med tre pinfärska inlägg.

Varav ett handlar om att jag inte tänker börja blogga förrän i morgon.

Amundön och påskskönt

Nu jag måste köpa Montecore

Igår jag har läst ut Ett öga rött och nu jag kan inte sluta tänka på shunnesvenska.

Det är lite jobbigt man börjar närma sig mitt i livet och bor i värsta svenneradhuset.

Och så pratar så här.

Jag lovar och svär idag jag ska sluta.

Grymmaste lätt eftersom jag börjat läsa Ben Watts Patient.

Blåvitt är alltid disco, men slutar tyvärr femma

Jag blev just utmanad i att tippa utgången av årets Allsvenska. Så här tippar jag:

1. AIK
2. Malmö
3. Elfsborg
4. Kalmar
5. IFK Göteborg
6. Helsingborg
7. Hammarby
8. Djurgården
9. Gefle
10. GAIS
11. Örebro
12. BP
13. Halmstad
14. Trelleborg

Hur tippar ni?

Trankan

Det var oundvikligt.

Even the moon wanted it to happen. And who am I to tell the moon to fuck off?

Vi hamnade på Tranquillo på lunchen.

Igen.

Ta mig fan på tiden.

Så ska fastighetsskatten avskaffas.

Som Gert Fylking skulle sagt:

Äntligen!

Ja, jag vet att det sägs att priserna på småhus i storstäder kommer att trissas upp ytterligare (yes yes yes!) och att det blir svårare för dem som ännu inte är inne på bostadsmarknaden att faktiskt komma in. Jag vet också att räntorna förmodligen sticker uppåt och att de som tjänar mest på det är de som har de allra flottaste husen och att de blir rikare rikare rikare.

Jag gillar inte ökade klyftor.

Men jag gillar verkligen inte fastighetsskatten heller.

Så jag är glad. Och lite ego.

Und das Wetter nach einmal bitte

Så var det dags igen. Wolfgang Röder ska berätta vilka semesterveckor vi ska satsa på, vilka vi helt bör undvika och om vi ska lägga våra besparingar på en utlandssemester eller ej.

Jag skulle inte ha något emot om någon bestämde sig för att likvidera Wolfgang Röder once and for all. Eller om Aftonbladet.se som verkar ha honom på någon form av livslångt kontrakt kunde vara så vänliga att uppge hur ofta Wolfgang Röders prognoser verkligen slagit in. Hela mannen är ju en vandrande helgardering.

Jag tänker spöstraff, jag tänker krossade knäskålar, jag tänker ganska primitivt när det kommer till Wolfgang Röder.

Nordstan på lunchen

Jag har bråttom. Som vanligt. Småspringer med en falafel i handen. Det rinner stark sås ur foliebotten, i rännilar över min handflata, droppar ner i en strid ström på mina skinnstövlar. Jag stannar upp. Torkar handen, torkar stöveln med en tunn, billig, knölig servett.
Framför mig stressar någon annan vidare. En kvinna i svart jacka. Hon har en skokasse i handen och hon rusar fram genom Nordstan med bestämda klackar. I ögonvrån ser jag ytterligare en kvinna. Hon står stilla, alldeles stilla. Hon har en tung bunt med Faktum i famnen. Hon omfamnar dem och hon sträcker sig ut mot de stressade. Fångar kvinnan framför mig med blicken. Ler förväntansfullt. Höjer på ögonbrynen och särar på läpparna. Ska just säga något. Hon gör en nästan omärklig rörelse med handen, som om hon just sålt ett nummer till den stressade kvinnan framför mig. Hon ser lättad ut. Lycklig. Men kvinnan framför mig ska inte alls köpa Faktum idag. Inte i Nordstan med en skokasse i handen. Inte av den här kvinnan. Hon stressar vidare och Faktumkvinnan sänker armen igen. Hon ler inte längre. Hon har inga förhoppningar om att nå oss.

De stressade.

Varumärket Semcon

Jag måste göra det här inlägget. Det har legat till sig ända sedan Idreveckan, och jag har funderat på om jag ska skriva om det eller inte. Jag antar att jag bestämt mig för att betraktelsen måste komma ut. Om inte för att eventuellt kunna hindra att något liknande kommer att ske igen.

Någon som läser det här har kanske en marknadschefsposition på något företag, en annan kanske är VD, någon har åtminstone tumme med endera en av dem. I så fall; read this carefully.

Jag läste Strategic Brand Management på IHM förra året. Där lärde vi oss hur svårt det är att bygga varumärken. Och hur lätt det är att rasera dem.

Om någon som är det minsta insatt i varumärkesvård på Semcon hade sett vad som pågick på Charlie´s after ski i Idre förra veckan, är jag ganska säker på att de hade velat krypa ur sitt eget krulliga skinn.

Tre herrar i övre medelåldern hade (av Charlie´s gissar jag) utsetts till trubadurer. Underhållare. Spelemän.

De var, som trubadurer i fjällen ofta är, lite för hängiga, lite för gubbiga, lite för bleka och hade lite för många tatueringar på överarmarna.

Dessa tre herrar hade Semcon prånglat på varsin Semconväst. För säkerhets skull hade de även placerat en Semconvepa som fond.

Trubadurerna skrålade. Semcongänget som var på konferensresa skrålade. Ja vi skrålade lite allihop.

Och alla som var där kommer att förknippa Semcon med okarismatiska skrålgubbar utan sångröst. Med tunt hår. Med dallriga tatueringar. Med gubbsvett. Med Living next door to Alice.

Jag är inte säker på att marknadschefen på Semcon gläds över just det.

Jag är ganska säker på att det inte rimmar med Semcons kärnvärden.

I själva verket, om jag greppade mina fyra månader på IHM rätt, så gick Semcon miste om ganska många investerade kronor under två umpa-bumpa timmar på Charlie´s.

Me and Billy Bob

Idag pratade jag med en god vän på telefon när jag var på jobbet. Han berättade att han och hans fru tycker att min sambo är så lik Billy Bob Thornton.

Plötsligt blev jag väldigt sugen på att åka hem till en påsklovsfirande Billy Bob.

Jag vet inte men det kändes som livet tog en helt ny vändning efter det där samtalet.

A little glamour. A little excitement i radhuslivet.

Och kanske betyder det...

...att jag är...?

Tick tack

En ganska kul sida tycker jag. Så här kan halv två illustreras.

http://www.humanclock.com/

Jädra medlodifestivalen

Vi satte oss i bilen, min fyraåring och jag. Hon fick sitta i framsätet och välja låt. Det blev (Åh) När ni tar saken i egna händer.

Vi höll varann i handen och hon får hjälpa mig att växla. Vi skrålar så högt vi kan. Vi sjunger så tyst så tyst, viskar. Det är femton minuter av totalt samförstånd. Jag bjuder på ett jorgubbsgum. Min tjej och jag.

Jag tar på mig mina stora solbrillor, det absolut enda jag äger som är inköpt på plats i ett av världens stora modehus. Guccibågarna från Milano. Känner mig ganska cool och väldigt glad, mitt i livet.

- Du ser ut som någon, säger skruttan mellan sångraderna och våra inövade dansrörelser.

- Jasså, vem då?, undrar jag och tänker på prinsessan Madeleine eller någon annan kunglighet.

- Magnus Uggla, svarar hon och blåser en bubbla med tuggummit.