Thursday, April 12, 2007

En helg i radhuslängan

Det var en gång en radhuslänga. Som i alla radhuslängor är de som bor där ganska bra på att hålla koll på varandra. De märker direkt om något förändras i de dagliga rutinerna, om jalusier plötsligt är neddragna och om någons bil parkeras med fronten bak och baken fram.

I ett av husen i den här radhuslängan bor det en familj som, sin unga ålder till trots, likt en strutsfarm sträcker på huvudena när de hör ett ljud från gatan. Behöver jag säga att de har full koll på samtliga aktiviteter i sin del av längan?

”Vad gör mormor och morfar här?”, tänker kvinnan i familjen när hon ser hur grannfruns mor och far backar upp sin lilla Polo mittemot. Hon döljer ditt ansikte bakom gardinen, är noga med att inte falla ut i plötsliga rörelser som kan få gardinen att fladdra.

Mormor och morfar packar ut två stora matkassar ur bilen. Bär upp dem. Packar ur dem i kylskåpet. Backar ut familjens Ford. Kör in sin lilla Polo i den lediga luckan. Tar Forden och åker iväg.

Kvinnan bakom gardinen minns hur granntanten berättat att hon minsann skulle förlusta sig i fjällen med jobbet under helgen. Mystiskt, tänker hon.

Senare på kvällen dyker grannmannen upp. Däremot inget barn. Deras fyraåriga dotter är spårlöst försvunnen. I alla fall så här bakom gardinen. Han knäcker en öl. En ölkorv. Några öljordnötter och en ölfilm. Vid elva slutar TV:n att flimra och mannen går till sängs.

Under helgen kan man bakom gardinen se hur mannen tar sig en sovmorgon, hur han åker iväg med sitt badmintonrack, hur han solar sig på balkongen och hur han äter upp det som fruns mor och far packat i hans kyl.

Lördag natt kommer han hem i taxi. Bakom gardinen ryktas det om att han haft en grabbkväll på stan. Söndagen går i vilans tecken. TV:n flimrar igen. Balkongdörren öppnas, skjortknapparna likaså.

På kvällen kommer hans fru hem. Något senare även mormor och morfar och den försvunna fyraåringen. Till och med bakom gardinen kan man läsa det lilla fyraåriga ansiktets tankar. ”Pappa har lite mycket att göra”, tänker hon. ”Men någon dag kommer vi säkert att umgås, bara han och jag.”

2 comments:

Anonymous said...

Man blir ju ledsen...

Lisa and Anders said...

Och lite lite aningen nyfiken...