Vi satte oss i bilen, min fyraåring och jag. Hon fick sitta i framsätet och välja låt. Det blev (Åh) När ni tar saken i egna händer.
Vi höll varann i handen och hon får hjälpa mig att växla. Vi skrålar så högt vi kan. Vi sjunger så tyst så tyst, viskar. Det är femton minuter av totalt samförstånd. Jag bjuder på ett jorgubbsgum. Min tjej och jag.
Jag tar på mig mina stora solbrillor, det absolut enda jag äger som är inköpt på plats i ett av världens stora modehus. Guccibågarna från Milano. Känner mig ganska cool och väldigt glad, mitt i livet.
- Du ser ut som någon, säger skruttan mellan sångraderna och våra inövade dansrörelser.
- Jasså, vem då?, undrar jag och tänker på prinsessan Madeleine eller någon annan kunglighet.
- Magnus Uggla, svarar hon och blåser en bubbla med tuggummit.
2 comments:
Det sägs ju att det är av barn och dårar man får höra sanningen. =o)
Men det är det kanske inte riktigt läge att påpeka i det här fallet! (eftersom jag antar att det är rätt klart att lillskruttan hamnar i kategori ett)
Och fyllon och pensionärer?
Post a Comment