Med en enda kommentar, ett enda förfluget ord, en snabb replik på fyllan sades så mycket mer än just det.
Jag satt bredvid en kollega på en generös tillställning i förra veckan. Både fyra och fem glas vin hade slunkit ner och han hade till och med bett servitrisen ta bort ”det där glaset som han inte visste vems det var”. (Hans egna huvudrättsglas) Så visst, vi var lite druckna, men hans ord de minns jag med tysk exakthet. De har bränts fast för att för alltid leva kvar.
Jag berättade för honom att Bruce Springsteen är min husgud ungefär samtidigt som han ska ta sig ännu en klunk gyllengult vin. Han håller på att sätta i halsen.
- Bruce Springsteen, fy fan vad B, säger han och sköljer ner lite spenat från hörntanden.
Bara sådär. Hur i hela friden argumenterar man mot det? Karln tänker Bruce, karln tänker Born in the USA. Som alla illiterära Bosskännare.
Jag avskyr att slåss mot Born in the USA, för jag vet inte hur man gör. Jag hatar att försöka förklara att det där raspiga gapandet med den knutna näven egentligen är så väldigt väldigt lite Bruce.
Men jag orkar inte.
Jag tar en klunk vin jag också.
Och tänker att han kan ju sitta där med sin Depeche och gå genom livet och tro att det är livet.
3 comments:
Babsan. Ibland har du rätt, ganska ofta faktiskt. Och det ligger inget fel i att känna att The Boss is everything. Det funkar för en medelålders morsa att tycka det.
Men.
Jag gillar INTE att du nervärderar Depeche Mode. No accept. Så, gör inte om det.
Och lyssna på mig mer.
Punkt.
Det "märkliga" e att DM har genom åren dragit sig mer o mer åt rockens renodlade uttryck. något din halvalkade kollega inte tycks begripa.(Begriper han nåt överhuvudtaget? Hur har han fått ett jobb o hur lyckas han behålla det? Saker att ta upp i bloggen?)
Sen att man står för socialt engagemang, civilkurage (läs: Amadou Diallos fall i N.Y)och en musikalisk integritet och ett hyfsat mått av scenisk närvaro (vissa här på bloggen har ingen aning vad jag talar om)e inte fy skam...
Men kan man tävla i program som "Idol" så kan man väl gilla DM antar jag...
För mig är DM bläääk. Går inte. Jag gillade en låt på 80-talet så mycket att jag köpte deras skiva då t o m. Å andra sidan köpte jag även Whitney Houston och Skidrow så jag vet inte om det räknas.
Tycker bara att det är ett sorgligt sätt att tänka musik när det finns musik som vänder uppochner på ett rum, som får varenda por att pulsera. That´s all.
Post a Comment