Jag har bråttom. Som vanligt. Småspringer med en falafel i handen. Det rinner stark sås ur foliebotten, i rännilar över min handflata, droppar ner i en strid ström på mina skinnstövlar. Jag stannar upp. Torkar handen, torkar stöveln med en tunn, billig, knölig servett.
Framför mig stressar någon annan vidare. En kvinna i svart jacka. Hon har en skokasse i handen och hon rusar fram genom Nordstan med bestämda klackar. I ögonvrån ser jag ytterligare en kvinna. Hon står stilla, alldeles stilla. Hon har en tung bunt med Faktum i famnen. Hon omfamnar dem och hon sträcker sig ut mot de stressade. Fångar kvinnan framför mig med blicken. Ler förväntansfullt. Höjer på ögonbrynen och särar på läpparna. Ska just säga något. Hon gör en nästan omärklig rörelse med handen, som om hon just sålt ett nummer till den stressade kvinnan framför mig. Hon ser lättad ut. Lycklig. Men kvinnan framför mig ska inte alls köpa Faktum idag. Inte i Nordstan med en skokasse i handen. Inte av den här kvinnan. Hon stressar vidare och Faktumkvinnan sänker armen igen. Hon ler inte längre. Hon har inga förhoppningar om att nå oss.
De stressade.
2 comments:
Babsan i toppform! Grym text att börja bloggläsandet med. Sätter liksom nivån för övriga bloggare idag!
En fråga bara; köpte DU någon "faktum?
Nej. Ögonblicket sprang förbi. När jag var tio meter längre fram registrerade jag det sorgliga, men jag saktade inte av, gick inte tillbaka, köpte ingen Faktum.
Jag är precis som alla andra.
Post a Comment