Åkte till Linnéstaden på lunchen, intet anande om att hin håle själv vakade över min axel. Först ett besök hos min revisor som beklagande beklagande meddelade min restskatt.
- Men det kunde varit värre!, ropade hon käckt till mig innan jag tog en tröstkola och stängde igen dörren.
- Hur då?, tänkte jag.
Svaret lät inte vänta på sig. Bara minuter senare ser jag tvåans spårvagn komma runt hörnet. Jag tar sats och ska bara springa de femtio metrarna för att hinna i kapp den.
Det gör jag inte. Istället faller jag raklång (i hög fart för jag tränar ju en hel del löpning just nu) och slår mig sönder och samman. Knät, armbågen och handflatan blöder. Mina företagspärmar ligger utfläkta över större delen av Linné. Balansrapporten umgås med skattefodringarna, resultaträkningen med mina utlägg.
Jag samlar ihop mina flyende papper och låter dem bilda en härva i papperskassen. Jag är ensam och chockad och ledsen och har ont. Tårarna bränner bakom ögonlocken när jag sätter mig på trottoarkanten och sväljer ner klumpen.
Tar min trasiga kasse och haltar bort till nästa vagn. Jag tycker mig se skymten av Den Onde där han står och flinar bakom krönet. Tror han försvann mot Linnéplatsen.
Den jäveln.
4 comments:
Jag kan inte sluta skratta! Helt underbart!
( fast lite synd tycker jag om dig... )
Jag visste det! Du har en svart själ.
Barbara! Ta det lugnt i fortsättningen så vi slipper oroa oss för dig och din familj.
Jag visste det! Satan bor i Götet. Med andra ord: Skyll dig själv!
Post a Comment