Skämmes SATS!

Det ringde i min mobil från ett nummer jag inte kände igen. Han som ringde presenterade sig som Jonas på SATS.

- Jaha?, sa jag. Tänkte att jag kanske missat att betala räkningen.

- Jag undrar när du var hos oss och tränade sist, säger Jonas.

- Förra måndagen om jag inte missminner mig, sa jag.

- Oj, en och en halv vecka sedan. Får man fråga varför?, joddlar Jonas käckt.

- För att jag har haft ont i halsen, svarar jag. What are you – my dad? Vill jag tillägga, men det gör jag inte.

Jonas förklarade att han ringer runt till medlemmar som har svårt att komma igång. Jag fräser att det inte är något fel på motivationen, men att man faktiskt inte ska träna när man är sjuk. Med det önskar Jonas att jag ska krya på mig. Och att vi ses snart i träningssalen igen.

Huga. Vet Jonas vem jag är? Sitter han och kollar på internnätverket på den där bilden de tar när man köper årskort? Har han till och med sett mig skumpa runt i min osmickrande träningsstass?

Det kan ju vara en sån där som Robin Williams i One Hour Photo.

Ett par saker skulle jag vilja rekommendera SATS, för att inte framstå som varken stalkers eller farsor.

Ring inte upp medlemmar som inte visat sig på en och en halv vecka. Vänta åtminstone ett och ett halvt år.

Ge blanka fan i om jag kommer eller ej. Jag betalar min faktura. Jag väljer SATS för att jag vill ha friheten att träna när jag vill. När det passar mig. Och jag vill inte behöva stå till svars för Jonas eller någon annan gulklädd friskissäljare/förföljare.