Slözapp och chips

Jag låg och slözappade (ja groddperioden är long gone) härom kvällen och fastnade i Jamie Olivers missionerande i det brittiska snabbmatsträsket. Han åker ju runt i skolorna och visar upp en potatis, en bunt sparris och en gul lök för barn i sju-nioårsåldern. Han möts av en storögd och gapande publik. De har ingen aning om vad det är för märkliga knölar han håller upp.

Och det visar ju sig inte vara så konstigt.

Det är inte ens fish-and-chips de käkar i skolorna.

Det är chocolate bars-and-chips.

Jag är inte i djup chock, det kan man inte vara efter två år i Australien och USA. Men ändå. När man har barn börjar man reflektera över helt andra saker än gropiga lår och finnig panna. En dietist berättade om barn som kom till kliniken med sex veckor långa förstoppningar. Föräldrar om trötta, håglösa eller aggressiva småttingar.

Sen, när de är sjutton, ersätter de den taskiga kosten med ett liv på puben. Engelsmännen är way behind, det är den nakna sanningen, avslöjad i hela sin dallriga härlighet av den nakne kocken.

Men till poängen, även om den kommer sent och med risk för att ha tappat en och annan läsare eftersom det inte verkar komma någon poäng alls. Här kommer den:

Jag berättade om programmet för mina barn vid frukost dagen efter. Min sexåring (den plikttrogne och lydige) utbrast helt enligt manus i ett "blääää".

- Äter de choklad och chips - till lunch?, sa han med avsmak och misstro i rösten.

Jag nickade och slängde ett öga på min treåring, (den egensinniga och misstänksamma) om hon snappat upp informationen.

Det hade hon.

I allra högsta grad.

- Mums, log hon stort och fick något drömmande i blicken.

Och började genast lobba för en språkresa.