När man som jag hoppar runt och provar lyckan än här och än där, så för det åtminstone en god sak med sig. Man får en förevändning till att dricka drinkar med en hel massa före detta kolleger. Ikväll är det dags för någon form av reunion från min gamla arbetsplats. Det som allra mest och tydligast förenade oss då var uppgivenheten, frustrationen och irritationen. Vi ägnade timmar varje dag i bilen, på lunchen, på mailen, på msn, vid kaffeapparaten, med ett ögonkast på pressade möten. Vi kände alla samma sak.
Som tur var är branschen i så stark tillväxt att vi alla klarade oss helskinnade därifrån. Med livet i behåll men med tilltufsad ork sitter vi sex gamla arbetspolare utspridda över byråvärlden. Vi har fått något nytt gemensamt – vi trivs och mår bra.
Det måste förstås firas genom skvaller och Mojitos.
Frågan är bara vad vi ska prata om nu.Jag tror aldrig vi träffats allihop och inte eldat på situationen med negativ energi. Vi vet inte hur man beter sig tillsammans på ett obekymrat och glatt sätt.
We´re the sour bunch.
Friday, June 29, 2007
Thursday, June 28, 2007
En liten paus
Jag har tagit mig en liten bloggpaus, den varade hela dagen igår och kommer nog att avslutas någon gång under eftermiddagen. Jag har så gräsligt mycket att göra på jobbet att det inte blir några tankar över. Jag går upp på tredje snoozet, flåsar till jobbet efter frukost, jobbar jobbar, kommer hem och vaknar i soffan av mina egna snarkningar. Men i eftermiddag skönjer jag ljuset. Ses då.
Tuesday, June 26, 2007
Tiden på buss
Jag sitter på bussen och njuter av att bara åka med. Jag tänker inte, läser inte. Jag sover med öppna ögon, är helt blank. Busschauffören också uppenbarligen, för efter en stund rusar två beskäftiga damer fram och underrättar föraren om att hon tagit fel väg. Hon får göra en U-sväng längre bort och gör sitt bästa för att köra ifatt tidtabellen på blöt asfalt.
Bredvid mig sitter en tjej och spelar spel på mobilen, gör sitt bästa för att få tiden att gå.
Men tiden
den går ju ändå.
Bredvid mig sitter en tjej och spelar spel på mobilen, gör sitt bästa för att få tiden att gå.
Men tiden
den går ju ändå.
Monday, June 25, 2007
Sunscreen speech
Om man är sambo med en lärare som varje år innan skolavslutningen oroar sig för hur han ska tacka av sina elever, kan man visa honom detta. Antingen tar han det som en man och dansar hula-hula istället. Eller så tar han helt enkelt och plagierar den.
Ladies and gentlemen of the class of '99: Wear sunscreen.
If I could offer you only one tip for the future, sunscreen would be it. The long-term benefits of sunscreen have been proved by scientists, whereas the rest of my advice has no basis more reliable than my own meandering experience. I will dispense this advice now.
Enjoy the power and beauty of your youth. Oh, never mind. You will not understand the power and beauty of your youth until they've faded. But trust me, in 20 years, you'll look back at photos of yourself and recall in a way you can't grasp now how much possibility lay before you and how fabulous you really looked. You are not as fat as you imagine.
Don't worry about the future. Or worry, but know that worrying is as effective as trying to solve an algebra equation by chewing bubble gum. The real troubles in your life are apt to be things that never crossed your worried mind, the kind that blindside you at 4 p.m. on some idle Tuesday.
Do one thing every day that scares you.
Sing.
Don't be reckless with other people's hearts. Don't put up with people who are reckless with yours.
Floss.
Don't waste your time on jealousy. Sometimes you're ahead, sometimes you're behind. The race is long and, in the end, it's only with yourself.
Remember compliments you receive. Forget the insults. If you succeed in doing this, tell me how.
Keep your old love letters. Throw away your old bank statements.
Stretch.
Don't feel guilty if you don't know what you want to do with your life. The most interesting people I know didn't know at 22 what they wanted to do with their lives. Some of the most interesting 40-year-olds I know still don't.
Get plenty of calcium. Be kind to your knees. You'll miss them when they're gone.
Maybe you'll marry, maybe you won't. Maybe you'll have children, maybe you won't. Maybe you'll divorce at 40, maybe you'll dance the funky chicken on your 75th wedding anniversary. Whatever you do, don't congratulate yourself too much, or berate yourself either. Your choices are half chance. So are everybody else's.
Enjoy your body. Use it every way you can. Don't be afraid of it or of what other people think of it. It's the greatest instrument you'll ever own.
Dance, even if you have nowhere to do it but your living room.
Read the directions, even if you don't follow them.
Do not read beauty magazines. They will only make you feel ugly.
Get to know your parents. You never know when they'll be gone for good. Be nice to your siblings. They're your best link to your past and the people most likely to stick with you in the future.
Understand that friends come and go, but with a precious few you should hold on. Work hard to bridge the gaps in geography and lifestyle, because the older you get, the more you need the people who knew you when you were young.
Live in New York City once, but leave before it makes you hard. Live in Northern California once, but leave before it makes you soft.
Travel.
Accept certain inalienable truths: Prices will rise. Politicians will philander. You, too, will get old. And when you do, you'll fantasize that when you were young, prices were reasonable, politicians were noble and children respected their elders.
Respect your elders.
Don't expect anyone else to support you. Maybe you have a trust fund. Maybe you'll have a wealthy spouse. But you never know when either one might run out.
Don't mess too much with your hair or by the time you're 40 it will look 85.
Be careful whose advice you buy, but be patient with those who supply it. Advice is a form of nostalgia. Dispensing it is a way of fishing the past from the disposal, wiping it off, painting over the ugly parts and recycling it for more than it's worth.
But trust me on the sunscreen.
Ladies and gentlemen of the class of '99: Wear sunscreen.
If I could offer you only one tip for the future, sunscreen would be it. The long-term benefits of sunscreen have been proved by scientists, whereas the rest of my advice has no basis more reliable than my own meandering experience. I will dispense this advice now.
Enjoy the power and beauty of your youth. Oh, never mind. You will not understand the power and beauty of your youth until they've faded. But trust me, in 20 years, you'll look back at photos of yourself and recall in a way you can't grasp now how much possibility lay before you and how fabulous you really looked. You are not as fat as you imagine.
Don't worry about the future. Or worry, but know that worrying is as effective as trying to solve an algebra equation by chewing bubble gum. The real troubles in your life are apt to be things that never crossed your worried mind, the kind that blindside you at 4 p.m. on some idle Tuesday.
Do one thing every day that scares you.
Sing.
Don't be reckless with other people's hearts. Don't put up with people who are reckless with yours.
Floss.
Don't waste your time on jealousy. Sometimes you're ahead, sometimes you're behind. The race is long and, in the end, it's only with yourself.
Remember compliments you receive. Forget the insults. If you succeed in doing this, tell me how.
Keep your old love letters. Throw away your old bank statements.
Stretch.
Don't feel guilty if you don't know what you want to do with your life. The most interesting people I know didn't know at 22 what they wanted to do with their lives. Some of the most interesting 40-year-olds I know still don't.
Get plenty of calcium. Be kind to your knees. You'll miss them when they're gone.
Maybe you'll marry, maybe you won't. Maybe you'll have children, maybe you won't. Maybe you'll divorce at 40, maybe you'll dance the funky chicken on your 75th wedding anniversary. Whatever you do, don't congratulate yourself too much, or berate yourself either. Your choices are half chance. So are everybody else's.
Enjoy your body. Use it every way you can. Don't be afraid of it or of what other people think of it. It's the greatest instrument you'll ever own.
Dance, even if you have nowhere to do it but your living room.
Read the directions, even if you don't follow them.
Do not read beauty magazines. They will only make you feel ugly.
Get to know your parents. You never know when they'll be gone for good. Be nice to your siblings. They're your best link to your past and the people most likely to stick with you in the future.
Understand that friends come and go, but with a precious few you should hold on. Work hard to bridge the gaps in geography and lifestyle, because the older you get, the more you need the people who knew you when you were young.
Live in New York City once, but leave before it makes you hard. Live in Northern California once, but leave before it makes you soft.
Travel.
Accept certain inalienable truths: Prices will rise. Politicians will philander. You, too, will get old. And when you do, you'll fantasize that when you were young, prices were reasonable, politicians were noble and children respected their elders.
Respect your elders.
Don't expect anyone else to support you. Maybe you have a trust fund. Maybe you'll have a wealthy spouse. But you never know when either one might run out.
Don't mess too much with your hair or by the time you're 40 it will look 85.
Be careful whose advice you buy, but be patient with those who supply it. Advice is a form of nostalgia. Dispensing it is a way of fishing the past from the disposal, wiping it off, painting over the ugly parts and recycling it for more than it's worth.
But trust me on the sunscreen.
Sånt som vi little rich girls do
Vi tänker på samma sätt, Paris Hilton och jag. En vecka i fängelse eller en vecka med halsfluss och fördragna persienner kräver båda en upprättelse i form av en ansiktsbehandling.
Sunday, June 24, 2007
Bring on the dreadlocks
Den som har turen att bli hembjuden till oss samtidigt som det är tropisk hetta denna sommar kommer med stor sannolikhet att bli bjuden på Rum punch i trädgården.
Lagom tills dess att solen vandrar till höger och himlen blir mörkare blå kommer Eva Fröling själv att komma nedför trappan med en klirrande tillbringare. Om man kunde smaka på Karibien så tror jag att den smakar ungefär så här sött.
Du gör så här:
Fyll karaffen med isbitar ungefär halvvägs
Häll i en bra skvätt mörk rom
Pressa några färska lime
Häll i en hyfsad dutt med sockerlag (som du förberett och kylt såklart)
Toppa med lika delar passionsfruktjuice och ananasjuice
Gröp ur några passionsfrukter på toppen
Rör runt och lyssna på klirret
Om ni inte har turen att få komma hit under ovanstående omständigheter råder jag er att prova den hemma på egen hand.
Driven from the mainland to the heart of the caribbean.
Singing, woy yoy yoy, woy yoy-yoy yoy,
Woy yoy yoy yoy, yoy yoy-yoy yoy!
Lagom tills dess att solen vandrar till höger och himlen blir mörkare blå kommer Eva Fröling själv att komma nedför trappan med en klirrande tillbringare. Om man kunde smaka på Karibien så tror jag att den smakar ungefär så här sött.
Du gör så här:
Fyll karaffen med isbitar ungefär halvvägs
Häll i en bra skvätt mörk rom
Pressa några färska lime
Häll i en hyfsad dutt med sockerlag (som du förberett och kylt såklart)
Toppa med lika delar passionsfruktjuice och ananasjuice
Gröp ur några passionsfrukter på toppen
Rör runt och lyssna på klirret
Om ni inte har turen att få komma hit under ovanstående omständigheter råder jag er att prova den hemma på egen hand.
Driven from the mainland to the heart of the caribbean.
Singing, woy yoy yoy, woy yoy-yoy yoy,
Woy yoy yoy yoy, yoy yoy-yoy yoy!
Från Göran till Eva
Årets julklapp var en upplevelse minns jag att jag läste. Min karlslok var inte sen med att hänga på den trenden och gav mig ett presentkort på Hagabadet som legat till sig i hemliga lådan.
Ända tills nu.
Jag bokade en ansiktsbehandling ungefär i samma veva som jag upptäckte en svartvit hård knöl på näsan, tänkte att hudterapeuten kunde få sätta tänderna i något riktigt aptitligt.
Det hela började bra, lite ansiktsvatten och rengöringscremer och ansiktsdusch och varma handdukar och ånga. Sen började hon med själva klämmandet. Plötsligt befann jag mig i mitt tonårsrum igen, med tårande ögon och svullet röd näsa stod jag framför spegeln och väste "den som vill vara fin får lida pin."
Hakan gick ganska bra, men det var bara början på hennes plågsamma färd över pormaskträsket. Pannan klarar man om man tänker att man genomgått två förlossningar, ett trick som jag brukar ta till även hos tandläkaren.
Men näsan.
AJ!
Hon klämde och klämde, tryckte, pressade, använde naglarna, pincett, grep och eventuellt en yxa. Jag tog tag om hennes handleder så hårt jag kunde och skrek "sluta nypas för fan!"
Eller inte.
Jag knep ihop och tänkte att jag skulle få blåmärken i hela ansiktet och en näsa som Göran Johansson.
Det fick jag dessbättre inte. När svullnaden lagt sig under oljan och hon färgat färdigt mina ögonbryn såg jag istället ut lite lite lite grann som Eva Fröling.
Ända tills nu.
Jag bokade en ansiktsbehandling ungefär i samma veva som jag upptäckte en svartvit hård knöl på näsan, tänkte att hudterapeuten kunde få sätta tänderna i något riktigt aptitligt.
Det hela började bra, lite ansiktsvatten och rengöringscremer och ansiktsdusch och varma handdukar och ånga. Sen började hon med själva klämmandet. Plötsligt befann jag mig i mitt tonårsrum igen, med tårande ögon och svullet röd näsa stod jag framför spegeln och väste "den som vill vara fin får lida pin."
Hakan gick ganska bra, men det var bara början på hennes plågsamma färd över pormaskträsket. Pannan klarar man om man tänker att man genomgått två förlossningar, ett trick som jag brukar ta till även hos tandläkaren.
Men näsan.
AJ!
Hon klämde och klämde, tryckte, pressade, använde naglarna, pincett, grep och eventuellt en yxa. Jag tog tag om hennes handleder så hårt jag kunde och skrek "sluta nypas för fan!"
Eller inte.
Jag knep ihop och tänkte att jag skulle få blåmärken i hela ansiktet och en näsa som Göran Johansson.
Det fick jag dessbättre inte. När svullnaden lagt sig under oljan och hon färgat färdigt mina ögonbryn såg jag istället ut lite lite lite grann som Eva Fröling.
Saturday, June 23, 2007
Foto på Fotö
En blöt midsommar blev en solig och skön midsommardag. Evert Taubes Fritiof Anderssons Paradmarsch fyllde bilen och vi skrålade Hej mina lustiga bröder! Sedan tog vi båten från Hjuvik till Hönö, hade medhavda hönökakor som vi mumsade på när vi satt på klipporna på Fotö. Taube kändes passande och vi tittade på lämpliga husköp när vi blir pensionärer. Om vi inte flyttar till Spanien, Bordeaux, Pampas eller Provence vill säga.
Hej mina lustiga bröder!
Sex krabbor på två musselbeten och blöta jeans upp knäna, finfin mjölkchoklad och varma vindar.
Kan bli en fin hemmasemester det här.
Wednesday, June 20, 2007
Bossincidenten
Jag har börjat åka buss igen, om det är något det tillför i mitt liv så är det bra bloggämnen. Det händer förvånansvärt mycket på en buss om man bara orkar titta. Idag behövde man inte ens göra det för att bli underhållen.
Bussen gör halt på en hållplats där en kille i tjugoårsåldern står och väntar. Jag tänker att han ser ut som en ung Bruce Springsteen, smal med rock´n´roll-tisha och jeans, skägg och stort hår, lagom ovårdad och med den för tidens självklara mp3:n.
Han går på i mitten, sträcker fram månadskortet mot maskinen tills den säger beeep. Han sjunker ner längre bak i bussen, läser en tummad pocket och trummar med fingrarna till musiken.
Det är bara en hållplats kvar nu, bra för jag är lite sen. Men bussen kör inte. Nej serru det var ju en ovårdad prick som hade fräckheten att stiga på i mitten av bussen och inte ens be om ursäkt för det.
Bussen står surt kvar och busschauffören våldför sig på micken.
- I den här bussen går vi på längst fram. Kom fram och stämpla så att vi vet att du åker med den här bussen, spottar han fram.
Killen sitter kvar, bemödar sig inte ens med att svara. Det är ju inte bara oförskämt utan precis vad man kan förvänta sig av såna där skäggiga smala män.
- Ja du hör vad jag säger. Jag kör ingenstans, fortsätter Goebbels och slår av motorn.
Vi andra vet inte om vi ska börja gråta eller skratta. Vi ser oss om med förvånade, förbannade, försenade blickar. Tänker på vad som är viktigast för bussen på rutten – att hålla tidtabellen eller jaga (redan instämplade) passagerare som går på i fel dörr.
Killen sitter kvar, helt oberörd, helt ovetandes om att anledningen till att vi stannar upp halva Göteborgs lokaltrafik är på grund av hans påstigning.
Hans öronsnäckor är djupt inborrade och allra troligast har han kommit i skön stämning till It's Hard to Be a Saint in the City.
Vi andra hoppar av, går den sista hållplatsen och tackar för uppiggande generationsklyftor.
Tuesday, June 19, 2007
Monday, June 18, 2007
Vår prima primadonna
Lillskruttan har sannerligen fått en storartad begåvning för dramatik. Idag hade vi kommit överens om att hon skulle duka av fyra tallrikar (som vi samlat i en enda hög) efter middagen. Detta är numera en viktig del av hennes annars oförtjänta veckopeng.
Så efter middagen, när alla är klara och jag annonserar att det är dags för henne att kavla upp ärmarna och bära tallrikshögen de fyra metrarna bryter hon ihop.
Det är såååå orättvist. Såååå jobbigt, svårt, tråkigt. Tårarna trillar, droppar ner över ledsna kinder, ner på tallrikshögen i en minipöl.
När hon förstått att hon kan strunta i det, men samtidigt få ett avdrag på veckopengen börjar det formligen spruta ur ögonen på henne.
- Ååååh, jag gör väl det då, men sen ska jag inte vara ditt barn längre, gråtskriker hon.
Varpå hon dukar av, springer ut på studsmattan och skrattar med de andra barnen.
Nu var det dags igen. Hon råkade i konflikt med sin pappa på övervåningen om man tar av sig trosorna innan man går på toaletten eller efter. Innan sa pappa. Efter påstod hon. Ända tills The Drama Queen bestämde sig för att äntra scenen än en gång denna afton.
Gråten hörs över hela kvarteret och ganska så jättemycket över The Arks senaste som brorsan försöker träna in.
Jag lämnar brorsan vid datorn och kommer upp alldeles lagom till nästa teatraliska utspel.
- Ååååh, jag gör väl det då, men sen kommer jag aldrig mer att vara glad, vrålar hon som en skönt effektfull Grande Finale.
Hon kan bli något den här tjejen.
Hon kan verkligen bli något.
Ska köpa en boa så bör saken vara biff.
Så efter middagen, när alla är klara och jag annonserar att det är dags för henne att kavla upp ärmarna och bära tallrikshögen de fyra metrarna bryter hon ihop.
Det är såååå orättvist. Såååå jobbigt, svårt, tråkigt. Tårarna trillar, droppar ner över ledsna kinder, ner på tallrikshögen i en minipöl.
När hon förstått att hon kan strunta i det, men samtidigt få ett avdrag på veckopengen börjar det formligen spruta ur ögonen på henne.
- Ååååh, jag gör väl det då, men sen ska jag inte vara ditt barn längre, gråtskriker hon.
Varpå hon dukar av, springer ut på studsmattan och skrattar med de andra barnen.
Nu var det dags igen. Hon råkade i konflikt med sin pappa på övervåningen om man tar av sig trosorna innan man går på toaletten eller efter. Innan sa pappa. Efter påstod hon. Ända tills The Drama Queen bestämde sig för att äntra scenen än en gång denna afton.
Gråten hörs över hela kvarteret och ganska så jättemycket över The Arks senaste som brorsan försöker träna in.
Jag lämnar brorsan vid datorn och kommer upp alldeles lagom till nästa teatraliska utspel.
- Ååååh, jag gör väl det då, men sen kommer jag aldrig mer att vara glad, vrålar hon som en skönt effektfull Grande Finale.
Hon kan bli något den här tjejen.
Hon kan verkligen bli något.
Ska köpa en boa så bör saken vara biff.
Not in this world
"Hon var klädd i hans jeans. De var alldeles för stora för henne, så hon tog ett brunflätat skärp och drog åt dem vid midjan. Hon tog en av hans vita linnekjortor från galgen. Drog in hans doft och tog på sig den. Knäppte knapparna en bit upp och fäste upp håret i en slarvig knut. Hon sminkade sig inte och lät fötterna flyga omkring i det fria, alldeles nakna, alldeles bruna."
Vi som lämnat Starlet och Harlekin och Danielle Steel beee-hind vet ju att verkligheten ser somewhat different ut. (Det killar tror är osminkad är i själva verket en jävligt omsorgsfullt "naturell" sminkning.) Jag som släpat mig fram i ett skick som överensstämmer med Harlekinbeskrivningen ovan (inte ett plagg jag tagit på mig har varit mitt) i fyra dagar kan berätta att det inte finns en enda romantisk ingrediens i den looken.
Killar. Drop it.
Den finns inte.
Inte på riktigt.
Vi som lämnat Starlet och Harlekin och Danielle Steel beee-hind vet ju att verkligheten ser somewhat different ut. (Det killar tror är osminkad är i själva verket en jävligt omsorgsfullt "naturell" sminkning.) Jag som släpat mig fram i ett skick som överensstämmer med Harlekinbeskrivningen ovan (inte ett plagg jag tagit på mig har varit mitt) i fyra dagar kan berätta att det inte finns en enda romantisk ingrediens i den looken.
Killar. Drop it.
Den finns inte.
Inte på riktigt.
Inget ont som inte för något gott med sig.
Låt mig säga såhär:
Jag har sparat in rätt mycket schampo, balsam, rakhyvlar, krämer, hårprodukter, mascara och foundation de senaste dagarna.
Hrm, ja och deodorant och parfym också.
Jag har sparat in rätt mycket schampo, balsam, rakhyvlar, krämer, hårprodukter, mascara och foundation de senaste dagarna.
Hrm, ja och deodorant och parfym också.
Det kan ju vara en effekt från hans Mac också
Nedan min sjuårige sötnos, redan bevandrad i Photo Booths roliga värld.
Sunday, June 17, 2007
Det var flüssen och jag blev lite glad
Även om ni kommenterar lite dåligt så tror jag nog att de flesta av er ängslas över mitt sjudomstillstånd, ni vrider händerna i olust och letar letar letar efter nästa inlägg.
Lever Babban alls?
Jodå, det ska jag säga er att efter fem timmar på Axessakuten fick jag diagnosen halsflüss.
Jag är så glad.
Äntligen bevis på att mitt tillstånd finns. Det heter något bestämt, det orsakas av streptisar och det gör ont.
Nu har jag svalt första penicillindosen och alldeles snart ska jag sluta rapportera om sjukdomar.
Lever Babban alls?
Jodå, det ska jag säga er att efter fem timmar på Axessakuten fick jag diagnosen halsflüss.
Jag är så glad.
Äntligen bevis på att mitt tillstånd finns. Det heter något bestämt, det orsakas av streptisar och det gör ont.
Nu har jag svalt första penicillindosen och alldeles snart ska jag sluta rapportera om sjukdomar.
Magic!
Jag har ett litet tips jag vill dela med mig av till alla sjuka martyrer. Igår låg jag instängd i sovrummet när jag plötsligt blev akut törstig. Jag var alldeles för svag för att stiga upp, och min hals klarade inte av att ropa på Mr Buzz därnere (han var djupt försjunken i Brandenburgers; The Third Reich´s Special Forces och hör dessutom lite illa).
Det var då jag kom på det. Greppade mobilen och skickade ett sms. Hörde signalen gå fram och en minut senare stod han där med juice och panodil.
Magic.
Senare samma kväll hade jag lagt mobilen på laddning i annat rum, men då fick uppfinningsrikedomen göra entré igen. Tänkte först fira ner en stor lapp genom fönstret som kunde dingla utanför vardagsrumsfönstret, men i och med valet av makens litteratur ansåg jag det relativt osannolikt att han skulle lyfta blicken från boken och se meddelandet. Ringde därför från hemtelefonen till hans mobil och lät meddela kvällens beställning.
Vatten och panodil.
Se det funkade det också.
Det var då jag kom på det. Greppade mobilen och skickade ett sms. Hörde signalen gå fram och en minut senare stod han där med juice och panodil.
Magic.
Senare samma kväll hade jag lagt mobilen på laddning i annat rum, men då fick uppfinningsrikedomen göra entré igen. Tänkte först fira ner en stor lapp genom fönstret som kunde dingla utanför vardagsrumsfönstret, men i och med valet av makens litteratur ansåg jag det relativt osannolikt att han skulle lyfta blicken från boken och se meddelandet. Ringde därför från hemtelefonen till hans mobil och lät meddela kvällens beställning.
Vatten och panodil.
Se det funkade det också.
Deja vu
Klockan är 04.37 och jag halvligger i soffan och utstöter små ljud som aaaaah och hhfffff. I natt hag jag svettats ner en bomullst-shirt och ett styck bomullstrosor. Vaknade med ett ryck och satte mig stirrigt upp i sängen i mina genomblöta kläder. Drog av dem och la mig ner, i en lika blöt säng med ett blött täcke och en blöt kudde.
Somnade om och vaknade med ett ryck i en ännu blötare säng, med ett ännu blötare täcke och en ännu blötare kudde. Rådigt hämtade jag min morgonrock och tänkte att den kunde funka som fin uppsugare. La mig i fotändan och vände på täcket.
Så kl 03.57 vaknade jag igen, precis som igår. Efter en halvtimmes vridande i numera endast fuktig säng gick jag ner och la mig i soffan.
På tv kan jag välja på The visitation (10 minuter kvar), Stolthet och fördom (30 minuter kvar) och A history f violence (25 minuter kvar). Jag kan säkert framkalla tårar till alla tre.
Ett glas jordgubbsjuice och två panodil på bordet.
Jag känner igen det här.
Det ska inte få bli någon vana.
Somnade om och vaknade med ett ryck i en ännu blötare säng, med ett ännu blötare täcke och en ännu blötare kudde. Rådigt hämtade jag min morgonrock och tänkte att den kunde funka som fin uppsugare. La mig i fotändan och vände på täcket.
Så kl 03.57 vaknade jag igen, precis som igår. Efter en halvtimmes vridande i numera endast fuktig säng gick jag ner och la mig i soffan.
På tv kan jag välja på The visitation (10 minuter kvar), Stolthet och fördom (30 minuter kvar) och A history f violence (25 minuter kvar). Jag kan säkert framkalla tårar till alla tre.
Ett glas jordgubbsjuice och två panodil på bordet.
Jag känner igen det här.
Det ska inte få bli någon vana.
Saturday, June 16, 2007
Det är fruktansvärt synd om mig. Igen.
Det börjar bli lite tjatigt det här, inlägg om hur sjuuuk jag är. Måste dock berätta hur darrig och svettig och vissen jag har varit sedan fredag eftermiddag. Vaknade i morse med en hals som inte kan svälja, ett huvud som håller på att sprängas och bultande örontrummor. Lägg till en helt okontrollerad kroppstemperatur, ömsom paniksvettningar ömsom frossbrytningar.
Jag sväljer (inte så bra) två panodil så fort reglerna tillåter om jag orkar sträcka mig från sängen till sängbordet.
I morse gick jag upp runt 04.00 för att ta mig lite jordgubbsjuice varpå jag höll på att svimma och fick lägga mig i fosterställning på köksgolvet. Sedan blev det film på Canal+, en ganska puttrig amerikansk tjejfilm som jag grät floder till. Jag tror att sjukdomen gör mig extra blödig.
Nu är jag på någon form av kick och kan sitta upprätt för första gången på ett dygn.
Jag vet inte vilken vår jag senast varit så här sjuk. Vill minnas att jag råkat på både det ena och det andra ur sjukdomskartoteket.
Lepra kan vara det enda jag missat, men det kommer säkert lagom till semestern.
Jag sväljer (inte så bra) två panodil så fort reglerna tillåter om jag orkar sträcka mig från sängen till sängbordet.
I morse gick jag upp runt 04.00 för att ta mig lite jordgubbsjuice varpå jag höll på att svimma och fick lägga mig i fosterställning på köksgolvet. Sedan blev det film på Canal+, en ganska puttrig amerikansk tjejfilm som jag grät floder till. Jag tror att sjukdomen gör mig extra blödig.
Nu är jag på någon form av kick och kan sitta upprätt för första gången på ett dygn.
Jag vet inte vilken vår jag senast varit så här sjuk. Vill minnas att jag råkat på både det ena och det andra ur sjukdomskartoteket.
Lepra kan vara det enda jag missat, men det kommer säkert lagom till semestern.
Friday, June 15, 2007
Hö i beskyllningens tid
Jag och min son var på GAIS-Elfsborg igår och det var ju inte utan att man fattade att planen skulle bli det stora samtalsämnet. Den såg verkligen förjävlig ut, mer brun torr gul bränd än man kan tänka sig dem i Australiens inland.
Jag tycker i alla fall att Magnus Haglunds efterspel var lite överdrivet. Som vi brukade säga på min tid; det är lika illa för motståndaren. Det spel som Elfsborg visade upp igår var så långt från mästarfotboll man kan komma. Långsamt, trögt, virrigt, desperat. Mängder av felpass och dålig rörelse, det såg mer ut som de redan har gått på semester eller svensexa eller djurparken med familjen. GAIS vann inte för att de spelade bättre, men de kämpade och slet till sig tre behövliga poäng.
Och till Haglund har jag bara en passning att komma med; där fick du för vattnad plast.
Wednesday, June 13, 2007
Inte ens ett skvätt från Yangtse?
En kollega basunerade ut i morse att hennes högsta dröm är att åka till Kina. Hon vill göra det nu. I morgon är inte bra nog.
Kina, intressant tänkte jag. Mittens rike. Funderade på om det var muren som lockade henne, eller den förbjudna staden eller terrakottaarmén eller sidenvägen eller maten eller templen eller kulturen eller folket eller vad? Kanske lite av allt, det brukar ju vara så man funkar.
Men icke. Det var shoppingen hon ville åt. En vecka i Kina borde hon hinna shoppa både Vuittonglasögon, Peakställ till dottern och Canadian Goose till sig själv. Och ändå gå plus på affären.
Kina är reducerat till ett exotiskt Ullared, varken mer eller mindre.
Jag antar att globaliseringen nått sin topp.
Tack moderna samhälle, nu kan jag dö i frid.
Kina, intressant tänkte jag. Mittens rike. Funderade på om det var muren som lockade henne, eller den förbjudna staden eller terrakottaarmén eller sidenvägen eller maten eller templen eller kulturen eller folket eller vad? Kanske lite av allt, det brukar ju vara så man funkar.
Men icke. Det var shoppingen hon ville åt. En vecka i Kina borde hon hinna shoppa både Vuittonglasögon, Peakställ till dottern och Canadian Goose till sig själv. Och ändå gå plus på affären.
Kina är reducerat till ett exotiskt Ullared, varken mer eller mindre.
Jag antar att globaliseringen nått sin topp.
Tack moderna samhälle, nu kan jag dö i frid.
Tvåett
Apropå att Djurgården slog Blåvitt igår kväll med 2-1 så har jag hämtat dagens citat från Simon Banks. Djurgården har börjat mata långbollar, Blåvitt har börjat spela sig igenom mittfältet.
Under Stefan Rehn försöker IFK bli Dif, medan Dif under Siggi Jónsson vill bli lite mer blåvitt.
(…) Det är svårt att spela som Blåvitt vill 2007, men när det lyckas bär det långt (det har det gjort för Djurgården). Det är enklare att spela som Djurgården vill 2007, men det kan bära långt det också (det har det gjort för Blåvitt).
Han är en stor konstnär den där Simon Banks. Det vet man när man vill citera någon hela tiden, fast man får lägga band på sig och man inte vill verka för uppenbar, för frälst, för hängiven.
Det är ju ingen Simon-Banks-citat-blogg det här.
Även om man kan tro det ibland.
Under Stefan Rehn försöker IFK bli Dif, medan Dif under Siggi Jónsson vill bli lite mer blåvitt.
(…) Det är svårt att spela som Blåvitt vill 2007, men när det lyckas bär det långt (det har det gjort för Djurgården). Det är enklare att spela som Djurgården vill 2007, men det kan bära långt det också (det har det gjort för Blåvitt).
Han är en stor konstnär den där Simon Banks. Det vet man när man vill citera någon hela tiden, fast man får lägga band på sig och man inte vill verka för uppenbar, för frälst, för hängiven.
Det är ju ingen Simon-Banks-citat-blogg det här.
Även om man kan tro det ibland.
Tuesday, June 12, 2007
Snabb som en kobra
Vi har tagit det där med barnuppfostran på allra största allvar. Jobbar med servetten i knät, inga knivar i munnen, vänta tills alla är klara, tacka för maten, titta i ögonen när du hälsar och allt annat som hör livet till.
Så i lördags när fyraåringen hade vi gäster (eller främmat som det heter i Skaraborg). De hade tagit med senaste Bamsetidningen i present till lilltjejen och visste inte att vi såklart är värsta Bamseprenumeranterna. Och vi som vill ha trevligaste, mest väluppfostrade barnen tittar direkt uppfodrande på lillskruttan och säger i en mun:
- Nämen, vad säger man då?
Hon tittar på omslaget, på gästerna, på oss och säger:
- Då har vi två.
Så i lördags när fyraåringen hade vi gäster (eller främmat som det heter i Skaraborg). De hade tagit med senaste Bamsetidningen i present till lilltjejen och visste inte att vi såklart är värsta Bamseprenumeranterna. Och vi som vill ha trevligaste, mest väluppfostrade barnen tittar direkt uppfodrande på lillskruttan och säger i en mun:
- Nämen, vad säger man då?
Hon tittar på omslaget, på gästerna, på oss och säger:
- Då har vi två.
Monday, June 11, 2007
Överkokt och försvunnen
Visst. Det är underbart med sommarvärme. I alla fall sommarvärme och en plats på klipporna, med solbrillor, fötterna i havet och en fläkt i håret från Nordsjön.
Inte så mycket på kontor i inomhustemperatur 30 grader. Först trodde jag att luften stod stilla här inne dessutom, men nu ser jag att den faktiskt rör sig. Den darrar framför skärmen, vibrerar som en hägring. Fingrarna svullnar, kinderna kokar, hjärnan är slapp och lealös och har gått och lagt sig hängmattan.
Hey brain, come back here! Vi har ett jobb att utföra!
Inte så mycket på kontor i inomhustemperatur 30 grader. Först trodde jag att luften stod stilla här inne dessutom, men nu ser jag att den faktiskt rör sig. Den darrar framför skärmen, vibrerar som en hägring. Fingrarna svullnar, kinderna kokar, hjärnan är slapp och lealös och har gått och lagt sig hängmattan.
Hey brain, come back here! Vi har ett jobb att utföra!
A confession
Hej bloggen. Jag har ett erkännande. Jag har inte varit speciellt sugen på att snacka med dig sista veckorna. Har häcken full av annat och allt som jag kommer på att skriva om är om min sjuårings fotbollsmatcher eller hur skönt det är att ha en studsmatta på gatan. Det kan man ju inte koka soppa på hur många gånger som helst. Men nu ska jag skärpa mig. Ge dig en ärlig chans att inte vara ett förpliktande bihang (jo så har jag sett dig) utan en rätt trevlig och användbar ventil. Jag ska vrida ur det grå inkråmet som en våt trasa. Hitta nya tankebanor, nya formuleringar, nya vägar. Vi har ju något, du och jag.
Friday, June 08, 2007
Känns lite ensamt
Jaha.
Nu har vi kommit in i den där svängen när ni glömmer att kommentera igen.
Det kanske är värmen, det kanske är inläggens art, det kanske inte finns någonting att säga. Vad vet jag, tyst är det i alla fall.
Så kom igen, utmana er själva. Lämna ett spår.
Säg något.
Nu har vi kommit in i den där svängen när ni glömmer att kommentera igen.
Det kanske är värmen, det kanske är inläggens art, det kanske inte finns någonting att säga. Vad vet jag, tyst är det i alla fall.
Så kom igen, utmana er själva. Lämna ett spår.
Säg något.
Halva jag
Ibland faller svårmodet över mig. Jag har fortfarande inte klurat ut om det hänger ihop med biologiska cykler, hormoner, bakfylla, stress, hunger, koffeinbrist eller någon annan valfri faktor. Ibland tror jag att det kommer när jag kapslar in mig i mina hörlurar och sätter på viss typ av musik. Svårmodet eller melankolin kommer inte så mycket till Mika eller Robbie Williams. Depeche kan göra mig deprimerad dock, men det har helt andra orsaker.
Just nu gnisslar Pär Hagström ut ur lurarna in i öronen och hänger melodiskt melankoliskt över min helt egna privata inre avgrund. Jag vet inte om ni har en sådan, men jag sitter och betraktar min just nu.
Ett hål. En sorg. En bedrövelse. Jag vet att jag måste ta tag i det där hålet någon dag. Se det i ögonen och inte vara rädd. Klappa på det känna på det och förlika mig med det. Kanske till och med bli kompis med det. Bjuda på bulle och kaffemedmjölk.
Ni som känner mig vet att det finns där, ni som inte gör det har nog ändå förstått. Att min sorg är halva jag.
Vad skulle jag vara utan den?
Just nu gnisslar Pär Hagström ut ur lurarna in i öronen och hänger melodiskt melankoliskt över min helt egna privata inre avgrund. Jag vet inte om ni har en sådan, men jag sitter och betraktar min just nu.
Ett hål. En sorg. En bedrövelse. Jag vet att jag måste ta tag i det där hålet någon dag. Se det i ögonen och inte vara rädd. Klappa på det känna på det och förlika mig med det. Kanske till och med bli kompis med det. Bjuda på bulle och kaffemedmjölk.
Ni som känner mig vet att det finns där, ni som inte gör det har nog ändå förstått. Att min sorg är halva jag.
Vad skulle jag vara utan den?
Kvällen utan morgondag
På reklamfesten igår trängdes vi på den kullerstensbeklädda innegården i atensk hetta till DJ Daniel Lemmas musikval. Det dracks Corona med öppna halsar, i ett enda svep, de slank ner i takt med att svetten droppade längs halsen och ner för bröstet. Det serverades tacos med sting och vi fortsatte nationaldagsfesten glatt, skrattandes, dansandes som om det inte fanns någon morgondag.
Nåväl, i alla fall nästan. Vid ett tillfälle står jag och en gammal kollega nära den lilla scenen och rör oss försiktigt till musiken. Hon med handväska, jag med en halvdrucken Corona. Vi tänker att vi ska göra några schyssta moves och låta köttet luftas lite. Det är trevligt, alla är glada, det är en medelhavsstämning i luften och från och till stöter vi på kända ansikten. De flesta har fått en klädsam solbränna och ett tag känns det som vi är sådär fräscha 23 år igen.
Ungefär ända tills jag undrar om vi måste stå så nära högtalaren och riskera tinnitus.
Då inser jag att det är dags att ta på sig cykelhjälmen, lägga nycklarna i cykelkorgen och bege sig hemåt.
Nåväl, i alla fall nästan. Vid ett tillfälle står jag och en gammal kollega nära den lilla scenen och rör oss försiktigt till musiken. Hon med handväska, jag med en halvdrucken Corona. Vi tänker att vi ska göra några schyssta moves och låta köttet luftas lite. Det är trevligt, alla är glada, det är en medelhavsstämning i luften och från och till stöter vi på kända ansikten. De flesta har fått en klädsam solbränna och ett tag känns det som vi är sådär fräscha 23 år igen.
Ungefär ända tills jag undrar om vi måste stå så nära högtalaren och riskera tinnitus.
Då inser jag att det är dags att ta på sig cykelhjälmen, lägga nycklarna i cykelkorgen och bege sig hemåt.
Thursday, June 07, 2007
För varmt för klibbigt för jobbigt
Ikväll är det den årliga reklamfesten, vilket inte brukar innebära mycket mer än att branschens partysugna samlas i en enda lokal. Dock utvidgar jag mitt kontaktnät för varje arbetsår så festen blir mer och mer som en stor släktfest. I kylen här på jobbet trängs flaskorna från tre ölbackar, väntar på att bli kalla nog och på att vi ska lämna de surrande datorerna för dagen. Ute är det tropisk värme och ljusblå himmel. Här inne är det 28,3 grader och det mesta har lagt av. Air conditionen, idéerna, aptiten, de stora tankarna.
Puts väck.
Och som den snusförnuftiga mor jag ändå blivit kan jag redan nu visualisera morgondagen. Illamående i 28,3 grader.
Lockar inte so much.
Å andra sidan – hålla mig på rätt sida av fyllebarometern för att jag är rädd för morgondagen känns lite aningen för präktigt. Till och med för en morsa som jag.
Fan hur ska jag göra?
Om någon bara kunde sätta på air conditioningen så att jag får tänka klart.
Risken är ju att kylen får tänka åt mig annars.
Puts väck.
Och som den snusförnuftiga mor jag ändå blivit kan jag redan nu visualisera morgondagen. Illamående i 28,3 grader.
Lockar inte so much.
Å andra sidan – hålla mig på rätt sida av fyllebarometern för att jag är rädd för morgondagen känns lite aningen för präktigt. Till och med för en morsa som jag.
Fan hur ska jag göra?
Om någon bara kunde sätta på air conditioningen så att jag får tänka klart.
Risken är ju att kylen får tänka åt mig annars.
Wednesday, June 06, 2007
Sjätteisjätte
Nationaldagen.
Stiligt.
Det kan man ju fira lite som man vill. I vår familj startade vi med frukost i trädgården och lite krocket.
Snart tvåårskalas med pompa. Och lite ståt.
Ikväll smäller vi champagnekorken till Zlatans 4-0.
Tuesday, June 05, 2007
En lunchbetraktelse
Falafel på lunchen. Framför vår bänk trängs fiskmåsarna med varandra om pommes frites-stumpar och majrove-leftovers. De är lika snuskiga som de alltid varit. Kanske snuskigare. Större än jag någonsin minns att jag sett dem flaxar de omkring runt Falafelvagnarna, hoppas på en förflugen kebabrulle, en bit friterad kyckling eller varför inte en plastkopp med stark sås? Råttor med vingar. Uppgödda på skräp, kan inte få nog. Krokiga näbbar och plirande ögon.
Konstigt att man tappar aptiten.
Så strax bakom oss, vid soptunnorna, pågår ungefär samma sak. Soptunnan bakom oss, på högersidan, den ”äger” en liten herre med silverringar på fingrarna och smutsiga byxor. På andra sidan härbärgerar en kvinna knappt en tvärhand hög. Hon hänger över den vänstra soptunnan med armbågen och håller sin pantpåse i den andra. När man lunchar vid kajkanten måste man bestämma sig för vilken sida man håller på. Vem som ska få ens tomburk. Gubben eller gumman. Höger eller vänster.
Som fiskmåsar.
Förra veckan hade de råkat i luven på varann. Ett regelrätt slagsmål om vems soptunna som egentligen var vems var upprinnelsen till att de kastade flaskor och burkar på varandra.
Undrar vem som tog dem?
Konstigt att man tappar aptiten.
Så strax bakom oss, vid soptunnorna, pågår ungefär samma sak. Soptunnan bakom oss, på högersidan, den ”äger” en liten herre med silverringar på fingrarna och smutsiga byxor. På andra sidan härbärgerar en kvinna knappt en tvärhand hög. Hon hänger över den vänstra soptunnan med armbågen och håller sin pantpåse i den andra. När man lunchar vid kajkanten måste man bestämma sig för vilken sida man håller på. Vem som ska få ens tomburk. Gubben eller gumman. Höger eller vänster.
Som fiskmåsar.
Förra veckan hade de råkat i luven på varann. Ett regelrätt slagsmål om vems soptunna som egentligen var vems var upprinnelsen till att de kastade flaskor och burkar på varandra.
Undrar vem som tog dem?
Monday, June 04, 2007
Vilken märklig afton
Ja, ska vi ta och prata lite om det som hände på Parken i lördags? Och då menar jag inte Folkets Park i Lidköping, även om det kunde se ut på ungefär samma sätt from time to time. Där var säkerheten på samma pinsamma nivå, vi klättrade över staket, knep av staket, kröp under hela dansgolvet och dök upp vid toaletterna ganska så jordiga eller slickade oss helt enkelt på händerna och kopierade stämplar från de som betalat. Allt för att slippa betala den hundring (herregud detta var ju runt 1987 och hundra spänn var som tusen idag) som inträdet kostade.
Nåväl. Parken i Köpenhamn. Vi skrattade vilt och skålade hemma i lördags kväll. Jag i en folköl, Mr Buzz i brus-TREO och sjuåringen i O´boy. 3-0 och vad är det som händer? Tio minuter senare är känslan att vi kommer att bli överkörda. Dansken anfaller så frejdigt och ofta och farligt att de kommer att knappa in. Den känslan är tydlig.
Och så andra halvlek. Jag är uppe och stoppar om den allt gnälligare djurparksritande fyraåringen och kommer ner några minuter senare. Då står det 3-2. Snart 3-3. Sen får Poulsen spelet, den rultiga 29-åringen likaså, domaren freakar ur och Isaksson kommer in i t-shirt.
3-0 i alla fall.
Vilken märklig afton.
Då visste jag inte att jag skulle kräkas livet ur mig nio timmar senare.
Nåväl. Parken i Köpenhamn. Vi skrattade vilt och skålade hemma i lördags kväll. Jag i en folköl, Mr Buzz i brus-TREO och sjuåringen i O´boy. 3-0 och vad är det som händer? Tio minuter senare är känslan att vi kommer att bli överkörda. Dansken anfaller så frejdigt och ofta och farligt att de kommer att knappa in. Den känslan är tydlig.
Och så andra halvlek. Jag är uppe och stoppar om den allt gnälligare djurparksritande fyraåringen och kommer ner några minuter senare. Då står det 3-2. Snart 3-3. Sen får Poulsen spelet, den rultiga 29-åringen likaså, domaren freakar ur och Isaksson kommer in i t-shirt.
3-0 i alla fall.
Vilken märklig afton.
Då visste jag inte att jag skulle kräkas livet ur mig nio timmar senare.
Jag, lite disco trots allt
Jag vet inte vad som har hänt med mitt musiktycke. Kanske har det alltid legat där bak och lurat, kanske har jag inte velat veta av det, förträngt det, förtryckt det, förnekat det. Eller så är det en nära-döden-upplevelse likt mina kaskadkräkningar (ur näsan också, små stränga i rosa fy fan) under gårdagen som gjorde att jag inte orkar med mer svårmod. Neddragna persienner en hel dag när solen steker därute. Det känns jävligt lite disco.
Så idag I give to you världens kanske gladaste och poppigaste tunes.
Mika - Stuck in the middle
Så idag I give to you världens kanske gladaste och poppigaste tunes.
Mika - Stuck in the middle
Sunday, June 03, 2007
Konstig helg
Ja herregeud. Jag vet inte hur man sammanfattar en helg som denna.
Lördag natt (eller natten från fredagen om man så vill) vaknar jag av att Mr Buzz väser från badrummet om en hink. Klockan är 3.40 och mannen jag delar säng med har blivit magsjuk. Jag får för mig att om jag ligger med ryggen åt honom och öppnar balkongdörren så kan jag klara mig. Känner efter i magen. Den bubblar lite. Eller?
Lördagen går med andra ord åt till att leka ensamstående med avlastningen liggandes i ett mörkt rum i egna tveksamma kroppsångor.
Och sedan var det matchen. Jag vet inte om jag ska ägna ett helt inlägg åt bara den, för något liknande har jag aldrig upplevt. Förundrade sitter vi. Magsjukan, sjuåringen och jag och tittar på bilderna från Parken.
Sedan visste jag när jag gick och la mig. Magen rörde. Illamåendet kom krypande. Nej nej snälla inte mig. I morse kastade jag upp tio gånger den elfte kom bara små torra saftstrilar från de kraftiga sammandragningarna.
Jag tyckte väldigt synd om mig. Nu är jag lite starkare från yogurt men ändå svag och yr och trött och illamående och ska nog gå tillbaks till sängen och vila mig igen.
Vilken konstig helg.
Lördag natt (eller natten från fredagen om man så vill) vaknar jag av att Mr Buzz väser från badrummet om en hink. Klockan är 3.40 och mannen jag delar säng med har blivit magsjuk. Jag får för mig att om jag ligger med ryggen åt honom och öppnar balkongdörren så kan jag klara mig. Känner efter i magen. Den bubblar lite. Eller?
Lördagen går med andra ord åt till att leka ensamstående med avlastningen liggandes i ett mörkt rum i egna tveksamma kroppsångor.
Och sedan var det matchen. Jag vet inte om jag ska ägna ett helt inlägg åt bara den, för något liknande har jag aldrig upplevt. Förundrade sitter vi. Magsjukan, sjuåringen och jag och tittar på bilderna från Parken.
Sedan visste jag när jag gick och la mig. Magen rörde. Illamåendet kom krypande. Nej nej snälla inte mig. I morse kastade jag upp tio gånger den elfte kom bara små torra saftstrilar från de kraftiga sammandragningarna.
Jag tyckte väldigt synd om mig. Nu är jag lite starkare från yogurt men ändå svag och yr och trött och illamående och ska nog gå tillbaks till sängen och vila mig igen.
Vilken konstig helg.
Friday, June 01, 2007
Överraskning även för mig
Här sitter jag och lyssnar på Justin Timberlake och gillar det.
Det kändes oväntat.
Det kändes oväntat.
Ibland leker de spion
Jag tror att vi kan ha gjort världens fynd när vi köpte vårt hus. Jag vet att det är svårt att tala fynd utan att nämna priser och marknad och fall och uppgång och räntor och amorteringar, men det är inte det jag menar.
Det körde så att säga ihop sig igår kväll. Herrn i huset skulle jobba kväll och jag var på föreläsning. Men på våran gata i stan serru där hjälps vi åt, precis sådär enkelt, otvunget och opretto som man önskar att radhuslivet är.
När jag kom hem hade barnen varit hos grannarna i en timme och satt just och åt köttfärspita. Jag fick en också och stod och snattrade i köket med grannfrun medan de fyra jämnåriga äntrade studsmattan. Grannarnas femtonåriga son hängde också på, med jeansen ungefär en meter under rumpan men med kalsongerna där de skulle. Han verkar tycka att de är skoj att brottas med de två sjuåringarna och sedan bjuda dem på tuggummi.
När jag kom ut från att ha stökat kring med disken en stund har de tagit av sig strumporna och springer på grässlänten. En annan grannpojk som är elva smög bakom bilarna och hyssjade med fingret när jag undrande tittade på honom. Han tycker också att de två sjuåriga killarna är kul att leka med – och smyga på – av en anledning jag inte känner till.
Ytterligare tjugo minuter senare när mörkret börjar lägga sig ropar jag in barnen för ett bad innan läggdags. De kommer släntrande med skorna i handen och ett jordtäcke under naglarna och ett nöjt leende på läpparna.
Elvaåringen har just skänkt sin Pokemonsamling till min son.
När jag kommer in för att släcka ljusslingan i deras rum luktar det kvavt. Jag öppnar balkongdörren på glänt och ser att han somnat med korten tryckta mot bröstet.
Det körde så att säga ihop sig igår kväll. Herrn i huset skulle jobba kväll och jag var på föreläsning. Men på våran gata i stan serru där hjälps vi åt, precis sådär enkelt, otvunget och opretto som man önskar att radhuslivet är.
När jag kom hem hade barnen varit hos grannarna i en timme och satt just och åt köttfärspita. Jag fick en också och stod och snattrade i köket med grannfrun medan de fyra jämnåriga äntrade studsmattan. Grannarnas femtonåriga son hängde också på, med jeansen ungefär en meter under rumpan men med kalsongerna där de skulle. Han verkar tycka att de är skoj att brottas med de två sjuåringarna och sedan bjuda dem på tuggummi.
När jag kom ut från att ha stökat kring med disken en stund har de tagit av sig strumporna och springer på grässlänten. En annan grannpojk som är elva smög bakom bilarna och hyssjade med fingret när jag undrande tittade på honom. Han tycker också att de två sjuåriga killarna är kul att leka med – och smyga på – av en anledning jag inte känner till.
Ytterligare tjugo minuter senare när mörkret börjar lägga sig ropar jag in barnen för ett bad innan läggdags. De kommer släntrande med skorna i handen och ett jordtäcke under naglarna och ett nöjt leende på läpparna.
Elvaåringen har just skänkt sin Pokemonsamling till min son.
När jag kommer in för att släcka ljusslingan i deras rum luktar det kvavt. Jag öppnar balkongdörren på glänt och ser att han somnat med korten tryckta mot bröstet.
Subscribe to:
Posts (Atom)