Bossincidenten

Jag har börjat åka buss igen, om det är något det tillför i mitt liv så är det bra bloggämnen. Det händer förvånansvärt mycket på en buss om man bara orkar titta. Idag behövde man inte ens göra det för att bli underhållen.

Bussen gör halt på en hållplats där en kille i tjugoårsåldern står och väntar. Jag tänker att han ser ut som en ung Bruce Springsteen, smal med rock´n´roll-tisha och jeans, skägg och stort hår, lagom ovårdad och med den för tidens självklara mp3:n.

Han går på i mitten, sträcker fram månadskortet mot maskinen tills den säger beeep. Han sjunker ner längre bak i bussen, läser en tummad pocket och trummar med fingrarna till musiken.

Det är bara en hållplats kvar nu, bra för jag är lite sen. Men bussen kör inte. Nej serru det var ju en ovårdad prick som hade fräckheten att stiga på i mitten av bussen och inte ens be om ursäkt för det.

Bussen står surt kvar och busschauffören våldför sig på micken.

- I den här bussen går vi på längst fram. Kom fram och stämpla så att vi vet att du åker med den här bussen, spottar han fram.

Killen sitter kvar, bemödar sig inte ens med att svara. Det är ju inte bara oförskämt utan precis vad man kan förvänta sig av såna där skäggiga smala män.

- Ja du hör vad jag säger. Jag kör ingenstans, fortsätter Goebbels och slår av motorn.

Vi andra vet inte om vi ska börja gråta eller skratta. Vi ser oss om med förvånade, förbannade, försenade blickar. Tänker på vad som är viktigast för bussen på rutten – att hålla tidtabellen eller jaga (redan instämplade) passagerare som går på i fel dörr.

Killen sitter kvar, helt oberörd, helt ovetandes om att anledningen till att vi stannar upp halva Göteborgs lokaltrafik är på grund av hans påstigning.

Hans öronsnäckor är djupt inborrade och allra troligast har han kommit i skön stämning till It's Hard to Be a Saint in the City.

Vi andra hoppar av, går den sista hållplatsen och tackar för uppiggande generationsklyftor.