Halva jag

Ibland faller svårmodet över mig. Jag har fortfarande inte klurat ut om det hänger ihop med biologiska cykler, hormoner, bakfylla, stress, hunger, koffeinbrist eller någon annan valfri faktor. Ibland tror jag att det kommer när jag kapslar in mig i mina hörlurar och sätter på viss typ av musik. Svårmodet eller melankolin kommer inte så mycket till Mika eller Robbie Williams. Depeche kan göra mig deprimerad dock, men det har helt andra orsaker.

Just nu gnisslar Pär Hagström ut ur lurarna in i öronen och hänger melodiskt melankoliskt över min helt egna privata inre avgrund. Jag vet inte om ni har en sådan, men jag sitter och betraktar min just nu.

Ett hål. En sorg. En bedrövelse. Jag vet att jag måste ta tag i det där hålet någon dag. Se det i ögonen och inte vara rädd. Klappa på det känna på det och förlika mig med det. Kanske till och med bli kompis med det. Bjuda på bulle och kaffemedmjölk.

Ni som känner mig vet att det finns där, ni som inte gör det har nog ändå förstått. Att min sorg är halva jag.

Vad skulle jag vara utan den?