På reklamfesten igår trängdes vi på den kullerstensbeklädda innegården i atensk hetta till DJ Daniel Lemmas musikval. Det dracks Corona med öppna halsar, i ett enda svep, de slank ner i takt med att svetten droppade längs halsen och ner för bröstet. Det serverades tacos med sting och vi fortsatte nationaldagsfesten glatt, skrattandes, dansandes som om det inte fanns någon morgondag.
Nåväl, i alla fall nästan. Vid ett tillfälle står jag och en gammal kollega nära den lilla scenen och rör oss försiktigt till musiken. Hon med handväska, jag med en halvdrucken Corona. Vi tänker att vi ska göra några schyssta moves och låta köttet luftas lite. Det är trevligt, alla är glada, det är en medelhavsstämning i luften och från och till stöter vi på kända ansikten. De flesta har fått en klädsam solbränna och ett tag känns det som vi är sådär fräscha 23 år igen.
Ungefär ända tills jag undrar om vi måste stå så nära högtalaren och riskera tinnitus.
Då inser jag att det är dags att ta på sig cykelhjälmen, lägga nycklarna i cykelkorgen och bege sig hemåt.
No comments:
Post a Comment