Jag tror att vi kan ha gjort världens fynd när vi köpte vårt hus. Jag vet att det är svårt att tala fynd utan att nämna priser och marknad och fall och uppgång och räntor och amorteringar, men det är inte det jag menar.
Det körde så att säga ihop sig igår kväll. Herrn i huset skulle jobba kväll och jag var på föreläsning. Men på våran gata i stan serru där hjälps vi åt, precis sådär enkelt, otvunget och opretto som man önskar att radhuslivet är.
När jag kom hem hade barnen varit hos grannarna i en timme och satt just och åt köttfärspita. Jag fick en också och stod och snattrade i köket med grannfrun medan de fyra jämnåriga äntrade studsmattan. Grannarnas femtonåriga son hängde också på, med jeansen ungefär en meter under rumpan men med kalsongerna där de skulle. Han verkar tycka att de är skoj att brottas med de två sjuåringarna och sedan bjuda dem på tuggummi.
När jag kom ut från att ha stökat kring med disken en stund har de tagit av sig strumporna och springer på grässlänten. En annan grannpojk som är elva smög bakom bilarna och hyssjade med fingret när jag undrande tittade på honom. Han tycker också att de två sjuåriga killarna är kul att leka med – och smyga på – av en anledning jag inte känner till.
Ytterligare tjugo minuter senare när mörkret börjar lägga sig ropar jag in barnen för ett bad innan läggdags. De kommer släntrande med skorna i handen och ett jordtäcke under naglarna och ett nöjt leende på läpparna.
Elvaåringen har just skänkt sin Pokemonsamling till min son.
När jag kommer in för att släcka ljusslingan i deras rum luktar det kvavt. Jag öppnar balkongdörren på glänt och ser att han somnat med korten tryckta mot bröstet.
No comments:
Post a Comment