Ur vishetens källa

Jo förresten. Spågumman sa också att Elfsborg inte kommer att vinna allsvenskan.

Så vet ni.

En helt äkta feberdröm

Igår var det invigningsfest av nya lokaler för en byrå i stan. Ibland ger jag illusionen av att vara en ansvarskännande småbarnsmamma. Ibland går jag helt enkelt ut och dricker mig lite lullig.

Det gjorde jag igår. Jag träffade några trevliga gamla kollegor och mumsade tapas och bälgade rödvin. I en annan del av lokalen var det en hyllning till Danmark. Det var där jag kom på att jag börjar bli som min pappa. Jag tog tillfället i akt och frossade i danskt smörrebröd med riktigt feta bitar leverpaté, gele och bacon. Kan tänkas att jag fick i mig både gammeldansk och pilsner.

Sen mina vänner dök chokladfontänen upp. Där häckade jag med ett träspett, jordgubbar och varm choklad. Det spelades rysk folkmusik och sen gick jag in till spådamen.

Jag vet. Det låter som en feberdröm, men det är helt sant.

Spåtanten hade sönderrökta bruna tänder, några guldtänder, huckle och var en "resande". Hon berättade saker om mig som...eeehhh....jag inte fick berätta.

Hon tyckte att jag "snackar för mycket".

Det slutar jag med.

Här.

Anna får äta sin egen skit.

Intressantast just nu måste vara rättegången mot Anna Sjödin. Denna kvinna med brottarkropp och könordskäft. Och en människosyn som inte direkt harmonierar med SSU:s? Om man säger så.

I DN idag står det att ordningsvaktens vittnesmål var mer detaljrikt och dessutom stöddes av sex vittnen. Annas vittnesmål var betydligt kortare (av anledningen att hon inte minns?).

Hmmm. Vem ska man tro på?

Den som var nykter och som visade upp ett svullet ansikte, en stulen vaktbricka och som stöds av sex vittnen?

Eller den som var full som en kastrull och som lämnar ett korthugget vittesmål? Som har en politisk karriär att rädda och som anlitat Leif Silbersky?

Jag tror såhär. Om man anlitar Leif då vet man att man sitter i skiten. Leif är lika med guilty.

"Roligt".

Jag tycker det är skitroligt med citationstecken som sitter på fel ”ord”. Helst helt ”fel” ord. Det ”är” det allra roligaste.

Det är inte lika ”roligt” när de sitter rätt.

Vi är sååååå lika.

Senaste fem böckerna jag läst:

Factocum av Charles Bukowski (om Henry Chinaskis drickande och tillfälliga arbeten över amerikanska kontinenten)

Undantaget av Christian Jungersen (om arbetskamraterna på Dansk Centrum för folkmord och spännande intriger)

För att lämna röstmeddelande tryck stjärna av Bodil Malmsten (små noveller om dagens Sverige)

Tätt intill dagarna av Mustafa Can (om kärleken till en mamma man inte alltid har förstått)

Ingen sång om kärlek av Karen Duve (tjockisen som trotsar rädslan)

Senaste fem böckerna min sambo läst:

Warzsawas bödel av Niclas Sennerstig (om vapen och krig)

Slaget vid Monte Cassino av Matthew Parker (om vapen och krig)

Stalin, den röde tsaren och hans hov av Simon Sebag Montefiore (om vapen och krig)

Vapenfakta; Kulsprutepistoler av Ian V. Hogg (om vapen)

Vapen från två världskrig; Kulsprutor av John Walter (om vapen)

Jahapp. Och så undrar vi varför vi inte alltid förstår varann.

Förvånansvärt var ordet.

Spekulationer om Suri

Jag har svårt att bedöma exakt hur sjukt det här är. Suri Cruise, ja ni vet Tompa och Katies påstådda bebis. Om hon finns (vilket vissa betvivlar) så kan hon ha efterlämnat en styck bajskorv.

Denna har bronzerats och ska ställas ut i New York.

På sin fyramånadersdag ska Suri ha klämt ur sig den här högen. Jag vet inte hur det är med Suri, men mina barn bajsade någon form av senapsgul vätska, bronzerad och klar förvisso, men inte mycket till hög.

Har de redan börjat ge henne fast föda? Är det sjukare än själva monumentet?

När ska vi gripa in när vi ser att barn far illa? Inte nog med att hon äter rejäla smakportioner två månader för tidigt och riskerar tarmarnas väl och ve. Övergreppet visas dessutom upp för omvälden. Helt ogenerat.

Någon som har numret till amerikanska socialen?

Ny kunskap

Man lär sig jättemycket från sina barn. Som att öva upp sitt tålamod, att vara helt och fullt närvarande eller att se tjusningen i en maskros eller intorkat tuggummi. Jättelänge.

Eller så kan man lära sig coolingar som Treecko, Combusken, Sceptile, Makuhita och Taillow.

Jag tänkte jag kunde ha en liten utbildning i Pokèmonar. Dela med mig av min nyfunna kunskap.

Säg hej till Treecko. Utvecklas till Grovyle vid level 16 och till Sceptile vid level 36.

Dans i olja

Det är verkligen inte meningen att jag ska kamma hem snabba poäng på andras bekostnad på den här bloggen. Men ibland är det svårt att låta bli.

Som när min 6-åriga kille nybadad och oljig dansar till reggae för oss. Iförd satinrock från Thailand, storlek minst två nummer för liten, vattenkammad och med en dansstil som skulle få vilken strippa som helst grön av avund.

Det är sånt som livar upp i radhusidyllen.

Mumma!

Heja september

24:e september. Klockan är kvart över sju och vi har just avklarat middagen i trädgården. T-shirtväder och grillad lammkorv och det känns som runt slutet av juli. Nu sitter barnen och designar sina egna medaljer och Skärgårdsdoktorn ska just få till det på TV.

Så gött.

Reklam som fastnar?

Reklam för ett lim med pay-offen:

Joins anything.

Sån är Babban

Man vet ju hur det är i Stockholm. Man ser kändisar överallt, förra gången såg jag till exempel Kjell Sundvall. Den mannen är liten kan jag säga.

Idag var jag i Stockholm på jobb. Efter plikten var avklarad blev det en kaffe i solen på Grodan. Där satt även Pontus Gårdinger och hade kul.

Lika kul var reaktionerna från mitt sällskap när jag tog en bild.

"Näää, gjorde du?"

"Vad pinsam du är!"

Jepp, sån är jag.

Hjärtliga gratulationer

Det ringde i min mobil strax före fem. Det visade sig att jag har namnsdag idag och det har gått mig obemärkt förbi. Tills klockan fem då storkusinen ringde. Hon har sett det som sin plikt att (fullfölja min mosters arv) och ringa och gratta släkten på namnsdagen.

Viktig dag eller ej, men det känns fortfarande kul att bli grattad tycker Barbara, 5 år.

Sen kom min son hem från tennisen (ja han går i tennis med uppvikt krage och långa shorts) och sa att han hade en present till mig. Först fick jag välja hand bakom ryggen. Jag tar alltid fel, men sen får jag den på tredje försöket. Det var en liten pappersask. När jag öppnade den låg där en liten rundslipad sten på rosa bomull. På insidan av locket stod det i kursiv stil: ”Ger energi när du är nedstämd”.

Häpen. Var. Bara. Förnamnet.

Men så mindes jag någonting. Jag vet inte vad. Det är ett korn, ett litet minneskorn. Jag tror att jag har fått den av någon? Eller så har min sambo fått den i något sammanhang. Min son erkände till slut att han hittat den bakom hallbyrån, så det kan stämma.

Sen fick jag en teckning där det stod: ”gratis på namnsdan barbara” och så en massa hjärtan.

Då surnade 3-åringen till. Och började rita hjärtan på löpande band. Sen fick jag även några Pokèmonteckningar.

Love-bombing på namnsdagen. Kan vara allt från ett mobilsamtal till ett tuschhjärta.

För mycket eller för lite.

För mycket kaffe. För mycket kiss i mammas säng. För svårt att somna om. För högt arbetstempo. För lite tankar. För lite blogg. För dåliga för att ta guld. För många födelsedagar. För lite motion.

För vem?

Åh herregud.

Idag fick vi reda på lite mer om Rikets First Lady – Filippa Desirée Augustina Pippilotta Reinfeldt.

Musik hon tycker om är Per Gessle, Abba och Mike Oldfield.

Hjälp.

Eller är det ett försök att nå ut till den breda massan? I så fall saknas bara Tomas Ledin.

Sagerska huset lär skaka i grunden. Folkligheten flyttar in.

Om att äta upp sin hatt

Ponera att Bllåvitt gör sitt jobb och tar tre pinnar mot ÖIS ikväll.

Då är hatten snart på säkra sidan.

...

Zlatan, I´ve got one word for you.

Blöja.

Snart bestämmer vi!

Om en timme ska vi gå bort till skolan och rösta. Jag ska bara vattenkamma mig först.

Och bestämma mig. Gjorde just ett av alla valtest på webben för vägledning. Jag tror ju fortfarande att just min röst räknas.

Men vad fan kan jag utläsa av det här?

C
64%

Kd
63%

S
60%

Mp
56%

Fp
55%

V
54%

M
51%

You tell me.

I ugnen just nu

Citronpaj i mitt hjärta
Låt mig besjunga dig nu
Åldrad i ungdomlig grönska,
Citronernas paj, det är du!
Av pajer jag känner i världen
Är du den paj som fått allt.
Genom bagarens kärlek till köket
en blandning av sött och surt.

Konstigt.

Om man åker från Melbourne till Adelaide i Australien drar man tillbaka klockan en HALVTIMME. Är inte det konstigt? Vad är det för tidszon?

Stefan lever!

23.35 och jag har just kommit hem.

Ok, inte så sent tycker du. Tre timmar efter normal läggdags säger jag.

Ikväll har jag vimlat med byråfolk och det hela slutade med en varmkorv och White Russian uppe på ett tak vid Kungsportsplatsen. Stefan Andersson spelade live.

Just det.

The Stefan Andersson.

Kan meddela att han lever. Spelar numera för ett femtiotal människor på ett tak vid Kungsportsplatsen.

Rödblå röra

Så här i valtider blir jag extra schizofren. Jag vet inte om det handlar om att vara ett barn av sjuttiotalet i solidaritetens tecken eller vad det är. Jag minns inte mina föräldrar som politiskt aktiva eller ens politiskt tydliga.

Jag minns å ena sidan Björn Afzelius. Å andra sidan Abba och Rolling Stones.

Idag är jag å ena sidan egenföretagare och anser mig själv vara hyfsat liberal. Å andra sidan har jag grundvärderingar som bygger på att hjälpa de svagaste.

Fan vad det är svårt. Jag är 33 år och har en navelsträng till sjuttiotalet som är grövre än en båttamp.

Ge mig en Top hat så ska jag tänka på saken.

Jag har ju hela helgen på mig.

Det kunde varit värre.

Jag är på väg till jobbet för en dryg vecka sedan. Äsch, nu säger jag ju det igen. Jobbet.

I alla fall, jag ska iväg på jobb en måndag morgon och sitter som vanligt i bilen mellan Göteborg och Borås. Eller vad fan. Det är en eller två dagar i veckan. Så. Plötsligt är det stopp på motorvägen. Huh? Är det fler som vill till Borås? Det har jag inte märkt på dryga två år.

- Det verkar som det hänt en olycka, säger min pendlarvän.

- Vad fan, vi har ju möte nu på morgonen.

I en halvtimma blir vi sittandes i Landvetterbacken. Jag får ringa jobb...f´låt uppdragsgivaren.
När proppen äntligen släpper tvingas vi åka gamla vägen via Härryda innan vi släpps ut på motorvägen igen. Vi har tappat en timma på en resa som normalt sett tar en halvtimma.

På jobbet gnäller jag högt och ljudligt för alla som vill höra. En av mina kollegor lyssnar lydigt och vrider på sin kaffekopp.

- Ja och så tänker man ju på dem som varit med i olyckan.

Yeah right.

Någon har haft en betydligt sämre morgon än jag.

Det visade sig vara en oljeläcka från en tankbil.

Men ändå. Från och med nu ska jag alltid tänka på någon. Som har haft det värre än en bilkö.

Ballerina vill bli fler

Fett mycket att göra

Jag har sååååååå tjockt på jobbet just nu. Eller vänta. Jobbet? Jag menar i företaget. Hinner inte ens blogga. Och igår somnade jag före nio i soffan och vaknade av en härligt skorptuggande sambo som kollade på nyheterna.
Men ikväll så. Då kommer en hop nya blogginlägg.

Just you wait.

Catching scenery

Aaaah, what the heck. Ännu en bild från naturknarkandet i helgen.

It´s getting to me.

Erkännande

G-P i morse:

"Bötning har blivit ett känt begrepp i Göteborg. Nu är även Borås drabbat. Bötning är att genom utpressning tilltvinga sig pengar."

Jag erkänner.

Det var jag.

Jag sa upp mig, och nu hittar de ingen annan.

Men de petalar bra.

Med smak av filt.

Jag är lite inne på det där med att äta upp saker. Idag, på kontoret i Borås, lovade jag att äta upp min hatt om Elfsborg avslutar Allsvenskan på fler poäng än Blåvitt. Något som den inbitne förstår inte var speciellt begåvat. Tabelläget som det ser ut nu är inte till min fördel.

Jag vet inte vad som flög i mig.

Jag har ju inte ens en hatt.

Babban vs Nature

Jag ska producera en text om kajakande i Bohuslän. Så i helgen bar det av till Fjällbacka för att få lite input till artikeln.

Ett tag när jag satt där i kajaken och hade fått kläm på pedalerna som styr rodret (höger fot gör att kajaken svänger höger) och det var rofyllt stilla vatten, stekande septembersol och klar sikt under kajaken på tio meter, ja då förstod jag tjusningen.

Jag förstod de som naturknarkar. De som vandrar, klättrar, paddlar, åker skidor, långfärdsskridskor och kokar kaffe på trangia. För de lever på kicken som naturen ger. Den fulla upplevelsen. Det totala lugnet. De skjuter det rakt upp i venen. De drar det rakt in i naturnäsan.

Och ett tag var jag beredd att tro att jag skulle springa till Friluftsbutiken (du ser, jag vet inte ens vad de heter) redan på måndag och köpa ett självuppblåsbart liggunderlag eller en snygg vattentät säck. Att vi skulle kunna bli en sån där familj som ger våra barn naturliga upplevelser, snarare än sockervadd på Liseberg.

Men så fick jag en insikt om mig själv. Den är ungefär så här:

Jag gillar att paddla kajak, liksom jag gillar att dricka en pint på en inrökt pub och vråla på Arsenal, liksom jag gillar att läsa Bodil Malmsten, liksom jag gillar att rulla köttbullar, liksom jag drömmer om en vecka i solstol på Mallis, liksom jag gillar att blogga, liksom jag gillar spela tantfotboll, liksom jag gillar att prova röda Cheap Mondays och tro att jag kan komma undan med dem fast jag fyllt 33, liksom jag ser fram emot Picassoutställningen.

Så. Jag kommer aldrig att bli en total naturknarkare. Jag har för mycket annat som jag också gillar, och dygnet har bara 24 timmar.

Men en eller två gånger om året kanske.

Hoppas barnen finner ro i Farfars bilar.

Lite sur. Och bred.

Okej. Vissa saker vill man faktiskt veta.

Det är inte så ofta man ser sig själv bakifrån. Och när man väl gör det, så kan det ibland KOMMA SOM EN CHOCK.

Varför har ingen sagt att jag har världens bredaste rygg?
Jag ser ju inte klok ut! Så det är inte för inte man blir lite sur på så kallade vänner.

"Nej, du har jättefin rygg. Smal och skir."

Jag har heller aldrig blivit plåtad på det här sättet. Eller så har vederbörande varit schysst nog att radera. Eller så beror det på att jag drar armarna bakåt. Vad vet jag?

Vad jag i alla fall vet med säkerhet är att jag från och med nu alltid ska vända ryggen till.

Fredagsgöra

idag har jag sprungit 7 km och cyklat dit och hem.

Inte gjort några sit-ups.

Ätit en Nogger efter maten.

Druckit två glas vin. Masi.

Troligen fått en ny kund.

Packat väskan för att åka och paddla (och sova i tält!).

Krattat fotbollsplanen.

Ätit lunch på Astra Zeneca.

Sovit till kl 07.10.

Inte skickat någon faktura.

Inte kollat mitt saldo.

Tvättat kissiga lakan.

Tackat nej till B-lagsmatch.

Bokat en kajak.

Gubbrock at its best.

Jerry Lee Lewis släpper en ny skiva 26 september.

Ja, 2006.

Ja, uppenbarligen lever mannen än. Det kanske bara var jag som inte visste?

På den nya plattan gästas han i alla fall av:

Bruce Springsteen
Eric Clapton
Jimmy Page
Mick Jagger
Ronnie Wood
Keith Richard

Det kan vara sista chansen. Jag ska i alla fall köpa.

Adidas snor från Nike.

I reklamvärlden finns det en devis som säger "sno gärna, men sno snyggt".
Eller åtminstone "sno något som producerats i en annan världsände och inte vunnit priser".

Det känns inte som Adidas lyssnat på endera devis. Det underminerar dessutom förtroendet för hela reklambranschen.

Döm själva.

Zaida feel

Jag lovar - jag har inte mixtrat med marknadsundersökningen.

Men det slutade på just elva.

Plösen lever!

Vi hade match med damveteranerna igår kväll. När jag fick se motståndarlaget äntra arenan (läs: grusplanen bakom de tio gräs- och konstgräsplanerna) lovade jag att äta upp min plös om vi förlorade.

Vi ska spela mot tanter!

Det lustiga är att vi är lika gamla. Lika grå. Har lika mycket rumpa.
Men för mig har tiden stått stilla sedan de där unga, kvicka åren runt 1994.

Det hade kunnat bli ett riktigt roligt blogginlägg där jag dricker kaffe och tuggar plös.

Men vi vann med 5-0 och jag gjorde en riktig skitmatch.

Marknadsundersökningsresultat:

Tio timmar senare har nio av er kommenterat.

Hatten av. Babban firar.

Men jag anar att det finns fler hang-arounds där ute. Chansen att registrera röster lever kvar.

Barnsoldater var det här.

Hmmm. 6-åringen ska snart fylla...just det...6 år. Och då ska det såklart ställas till med barnkalas.

Ett tema brukar vara väldigt populärt, hemma har vi haft både pirater, bagare och fotbollsspelare. Som den omtänksamma mamma jag är sökte jag idag på nätet efter tips.

Varpå jag hittade det här.

Kändes.
Inte.
Så.
Festligt.

Hur många är vi?

Jag har en tid undrat om det över huvud taget är någon som läser Babbans blogg. Javisst, en eller två kommenterar, och vid något tillfälle vad det hela sju (!) stycken som lämnade avtryck.

Antingen skriver jag om ämnen få bryr sig om.

Eller så har jag en väldigt tyst skara besökare.

Så nu tänkte jag göra en enkel marknadsundersökning. Alla som läser detta måste trycka på kommentarer och åtminstone säga ”jag var här”. Du kan till och med vara anonym, jag är inte ute efter att få reda på just vem du är.

Bara hur många. Som läser. Som kommer tillbaka.

Jag tror att elva stycken kommer att visa upp sig. Fan åtta kommer att göra mig glad.

Seså. Överbevisa mig.

Ressugen?

Det här handlar inte bara om att jag råkar gilla Langley Travel. Okej, gilla och gilla, jag är mer eller mindre besatt.

Deras senaste kampanj handlar om nyheten att skida i Japan.

Good folks.

Det kallas bra reklam.

Vem dinglar över helvetesgapet?

Vi läser Ronja Rövardotter för 6-åringen hemma just nu. Samtidigt verkar de ha bestämt i skolan att Ronja är temat för terminen, så nu är det Ronja för hela slanten.

Igår kväll var det jag som läste. Vi hade just kommit till när Ronja ska träffa Birk för allra första gången.

Jag läser något i stil med:

- Det sitter någon där, med benen dinglandes över helvetesgapet.

- Jag vet vem det är, säger 6-åringen. Det är Bildt.

Lasse is the leader

Så var det dags igen. Det är såååå tröttsamt med idrottsstjärnor som är större än överenskomna regler. Förra veckan lämnade Zlatan TV-intervjun när han fick (den trevligt ställda) frågan om hur det kommer att förändra honom när han snart blir pappa?

Han är en barnunge. Sa jag. Kan han inte bjussa på det? Att spela trevlig i trettio sekunder? Avväpna svenska folket med ett patenterat gluggsmil? Vara lite jävla proffsig?

Jag ser det framför mig.

Scen 1.
Zlatan tycker att Zlatan gör som han vill. Olof är lite purken för att ingen firat honom ordentligt. Dessutom är det ”skönt att slippa bära lagkaptens-oket.” Nån frihet ska man väl ändå ha.
Med följer mesige Chippen, med eller utan synthtofs.
Vi är väl ändå vuxna människor, säger de till varandra.

Ridå.

Scen 2.
Lasse väcks ur sin norrländska björnsömn. Här ska ageras! Här ska statueras exempel! Här ska huvuden falla!
De senaste månadernas svidande kritik ska omvandlas till Tydlig Aktion. Ledarskap med hela handen.

Här bestämmer fan ingen annan än Lasse.

Ridå.

Scen 3.
Lasse till Roland, strax innan frukost.
- Det är ju bara Liechtenstein.

En dag på jobbet

Vissa dagar är jobbet roligare än andra. Som när jag:

1, Fick ägna en halvdag på Buttericks

2, Fick klä ut försäljningschefen för en av våra stora kunder till äkta bonnläpp

3, Skickade fakturan

Skitbra terapi

Det finns inget som är bättre för mamma-självförtroendet än måndagar kl 20.00.

SuperNanny på fyran.

Plötsligt är vi näst-intill Perfekta Familjen.

Belöningssystem, naughty chair, sorteringsmetoden. Och det som gör riktigt bra TV är förstås "från fullständigt kaos till funktionell familj".

Allt detta på en timme. Jag brukar kolla första kvarten. Kaos är mycket roligare, och i det skenet är vi sååååå bra.

Belåtet tar jag en kopp te och lägger mig och läser.

Just nu drömmer jag om

Ett nytt soffbord. Och det är så så så jobbigt när man fastnat med själen, hjärtat, livet i ett speciellt. Dyrt. Alldeles för dyrt.

...

Fredag natt. Babban i vimlet.

Coldplay goes scary

Jag har helt och hållet fastnat i låten Fix You av Coldplay, lyssnar på den minst fem gånger om dagen.

Det allra bästa är när han sjunger meningen "I will try to fix you". Så skönt ordval, som om människor kunde repareras precis om bilar.

I alla fall. När man gnolar på en låt fyrtio gånger om dagen så kan man antingen bli väldigt less på den, eller så växer den. I det här fallet har låten fått en helt ny innebörd för mig.

Lights will guide you home
And ignite your bones
And I will try to fix you

Inte så svår engelska om man slår upp ignite = antända, sätta eld på.

Plötsligt känns det som Original Gangsters har skrivit texten.

Jag sätter eld på dina ben.
Jag ska fixa dig.

Drömmen som gick i kras.

Idag: En sådan där dag som jag drömde om, när jag skulle ta steget från en anställning till att bli egen. Jag täntke nämligen att jag kunde sitta på ett café och jobba, lika bra men med ny omgivning, större influenser, bättre kaffe.

Yeah right. Startade med en frukost före åtta, tillsammans med J. Vi snackade graviditeter, croissanter, jobb och barn. Jag smaskade fikonmarmelad till franskbröd.

När J dragit vidare tog jag upp min laptop och satte mig till rätta. Fick visserligen klarat av en av tre texter, men en andra stor Latte satte full fart på både yrsel och blåsa. Batteriet svajade. Folk kom in i strid ström och det vet ju alla - att det är jätteintressant att titta på vad folk har på sig, undra över deras relation till varandra, smyglyssna på ett samtal.

Därför. Mycket trevligt. Lite jobb.

Och en jävligt tung dator att kånka runt på. Ja kånka runt på, stan ligger ju så nära. Köpte en tröja till min son, en hårfön till mig själv och nån krullande hårprodukt.

670 kr fattigare åkte jag hem. Plus 80 spänn i parkering.

Inget mer skrivande på café.

Lycka.

En bra bok.

Surdegsmacka med ost och små, röda tomater.

En kopp nybryggt kaffe.

Damien Rice.

Kl 15.27 en torsdag.

Det är inte Borås fel att jag mår illa.

Men somliga dagar är bättre än andra.

Sitta i Borås hör inte till de bättre. Om ni kan välja bort Borås ur ert liv – gör det.

Jag vet inte varför jag känner burr när jag kommer till Borås. Det är nog en högst personlig åsikt som troligen är infekterad av att vara uppväxt i en småstad.

Det jag gillade allra minst från mina första sjutton år i en håla gör sig påmint på lunchrasten (jag känner igen människor på stan, som jag aldrig pratat med) och på fikarasten (alla pratar om folk alla känner).

Eller när jag bläddrar i Borås Tidning. Krönikören Jan Hansson skrev glatt inför matchen mot Blåvitt en storartad hyllning till Di Gule och hur de var bättre på alla positioner. Det visade sig visserligen stämma ganska bra. Men avslutet på krönikan. Avslutet.

Det stod så här, och jag skämtar inte. "Champions League 2007?"

Mooohaaa.

Trångsinthet.

För låg luft.

Ni fattar.

Basilikaslem?

Den bästa relation du kan ha med en kund när du är egen företagare, är när de tror att du fortfarande är anställd. Sa en vän.

På fredag ska jag på kick-off med min gamla byrå, så jag antar att jag utifrån ett företagarperspektiv ska betrakta situationen som hygglig. Idag har jag bestämt vad jag ska äta på kvällen, någon fisk med slungad dill och basilikagastrix.

Gastrix?

Någon?

I SAOL finns det inte med. Gastrit är det närmaste man kommer - en - er * inflammation i magsäckens slemhinna.

Och så den där slungade dillen. Skulle gärna vilja se kocken stå där och slunga.

Jag ser det som kundvård helt enkelt. Och äter. Lite slungat slem.

Vem klagar man hos?

Blåvitt-Elfsborg.

1-1.

Magnus Kihlstedt var inte bäst på plan.

Stefan Selakovic glömde bollen.

Anders Svensson sparkade stora hål i luften.

Jag vill ha mina två timmar tillbaks.

Funderat på namnbyte, Uffe?

Hos oss går EN Ulf Lundell-låt varm, den första på den nya (?) skivan. Sexåringen tycker den är "gjym". Han har för övrigt svårt med just "r"-ljuden. Och lite annat när det kommer till uttal.

Ulf Lundell förresten, ja han heter Ulf Rondell.

Min fd chef.

Exakt.

På måndag slåss vi för hedern.

Jag vet inte om det är för att fredagsvinet slunkit ner (väl kylt, en Sauvignon Blanc jag fick av Homer - tack) och jag känner mig lite bladig. Eller om det är så att jag blivit varse att jag jobbar i Borås fyra dagar nästa vecka. Men jag har en känsla att min sexåring kommer att få torka en tår ur ögat på måndag kväll.

Blåvitt kommer att trycka ner de små Elfsborgarna i Gamla Ullevis sviktande matta så djupt, att de först grävs fram när grävskoporna ska förbereda nya arenan.

Må "Alla luktar fisk i Göteborg" skandera.

"Anders äter tacos i Borås" lär segra.

Alltså.

Måndag.

Bossen bryter upp

Bossen ska skilja sig. Och i slutet av oktober ska vi båda till Globen i Stockholm.

Let me be a shoulder to cry on.

Det finns ett liv som pågår därute.

För er som sitter och häckar på ett kontor dagarna i ända har jag en sak att säga.

Först: Been there.

Sedan: Igår, en vanlig sketen torsdag, tog jag och en vän en promenad på Amundön. Ljungen blommar! Det är minst 20 grader i vattnet! Lunch på Nordgården. Lax smakar fantastiskt när man har all tid i världen! Ett samtal som får lov att vara en hel dag blir djupare!

Små insikter i ett liv som å ena sidan pressas av jobb (har suttit och filat på en pressrelease sedan kl 07.00), men som å andra sidan ger plats åt väsentligheter.

Som att ljungen blommar.

Kom an bara!

Ni vet hur man går omkring i livet och gör sig redo. När jag var fjorton solade jag i kokosolja på Cypern så att jag kunde glida fram i (alldeles för) korta jeansshorts på stan när jag kommit hem, när jag var tjugotvå tränade jag backträning på fredagkvällen för att kanske, någon gång, vara redo för Allsvenskan.

Nu har jag jobbat i som copy i sju år och inte tänkt på annat än hur jag ska göra mig redo för Forsman & Bodenfors.

Men när är man tillräckligt brun, snabb eller vass?

Blir man någonsin redo, med egna, kritiska mått mätt?

Mitt nya jag säger kom an bara. FB, jag är så redo jag kan bli.

Ska bara sola lite.

Babban likes.

Ytlig - jag?

Min pappa och lillebror är något av kultursnobbar. Slas är husguden, tillsammans med lite andra franska och japanska prosaister (heter det så?). Själv gillade jag Fem-böckerna när jag var runt 10. Vilket har fått min far att tro att det är på den intellektuella nivån jag befinner mig. Men så gillar jag ju inredning och jobbar med reklam också. Ytterligare två dödssynder.

Pappa, I´ve got news for you. Enid Blyton är placerad på hyllan. Och jag läser (oftast) inte böcker från pockettoppen.

I alla fall, det stör mig att min pappa känner mig så dåligt. Att han tror att mina tankar kretsar kring mode, nytt soffbord och Beckfilmer. Att han har så fel.

Men så slår det mig, han tror bara vad han ser. Det är som min blogg.

Den är inte utlämnande. Inte privat. Inte avslöjande. Jag ger er skärvor av mitt liv, sånt som händer mig, sånt jag reflekterar över. Men långt ifrån allt.

Det har heller inte varit syftet att ge för mycket. Inte i verkligheten och verkligen inte på bloggen.

Ni som förväntar er mer kan sluta komma hit, för jag kommer aldrig att ge er mer. Min själ, mitt hjärta stannar innanför skalet. Men om ni nöjer er med smulorna, delarna som består av mig, ja då är ni välkomna tillbaks.

Elfsborg, sexårsverksamhet, reklam, träningsflit. Sånt bloggar jag om.

Men jag kan mer. Känner mer. Tänker mer. Men det stannar hos mig.

Det blir aldrig som man tänkt sig.

Jag hade stora, högtflygande planer med min frilansverksamhet. Inte så mycket vad gäller kreativitet, idéhöjd och guldlejon i Cannes, men åtminstone hitta en bättre balans mellan jobb och privatliv.

Här skulle gås yogakurs.

Här skulle tas tennislektioner av 22-åring med äpplestjärt.

Här skulle utvecklas sinnen genom fiiiiin litteratur.

Så vad hände? Jag är fortfarande nöjd om jag hinner med förlovningssidorna i G-P, jag använder fortfarande mestadelen av hjärnan till införsäljningsfoldrar och jag har inte slagit en forehand.

Min slutsats är att egenföretagande inte är lika med egentid.
Så ge mig Nobelpriset.
Eller åtminstone en Dry Martini. Med äpplestjärt.

Från mig till dig

För att det regnar. För att solen skiner. För att livet stannar upp.

För att den är så jävla bra

För att jag just lärt mig hur man gör sånt här.

Vassegod.

Olika grader av viktighet

Det var på väg till Maxi Stormarknad som jag insåg att den som en dag lyckas snärja min son kommer att bli en mycket lycklig kvinna. Sexåringen satt på sin bilkudde bredvid mig i framsätet och kommer som alltid på tusen kluriga frågor om sådant som han registrerar genom fönstret. Den här dagen handlade det om trafikljus och favoritsamtalsämnet brandbilsutryckning.

”Varför får brandbilen köra mot rött ljus och inte vi?”, undrade han.

”För att det de gör är viktigare än att vi kommer till Maxi i tid. De räddar ju hus som brinner och kanske även människor i husen. Och det är ju allra viktigast”, svarar jag.

”Är det allra viktigast?”, fortsätter den frågvise.

”Ja”.

”Jaha. Jag trodde kärlek var viktigast”, säger han och tittar ut genom fönstret.

Stenman och sanningen

Jag tänkte först bloggkräkas lite om Sveriges match igår, men Simon Bank hann som vanligt först med sina briljanta formuleringar.

”När Stefano Farina blåste en barmhärtig slutsignal plockade Fredrik Stenman upp bollen och dyngade iväg den med full kraft.
Det enda som överraskade mig var att han både fick tag i bollen och lyckades träffa den.”

Ute

Idag fick jag mig en vinge av min kollega. Jag är ju copy och ska ha koll på det där med ord. Bättre än någon annan på jobbet är det tänkt.

Jag jobbar med en kund där målgruppen är barn, hoppande skuttande barn. Vi håller på med en ganska massiv kampanj för deras räkning och som en liten, ynka detalj i ett väldigt mycket större sammanhang, så hade jag i en enhet använt ordet "ball".

Det tog hus.

I.

Helvete.

Det verkar som "ball" är ett 80-talsuttryck som bara old people använder. Det var det "lökigaste" han hade sett sa han. Och rekommenderade "fett" i stället.

Vilket fick mig att dra slutsatsen: Jag är en gamling på väg utför. Fett utför.

Dags att casha in?

My blog is worth $564.54.
How much is your blog worth?

Reinfeldts gåtfulla leende

Nån mer än jag som inte fattar Reinfeldts uttryck på valaffischerna som smetats upp på stan?

Vad är det här? En fånig, intetsägande, på gränsen till räddhågsen antydan till ett leende.

Ska inte utmanarna vara de kaxiga uppstickarna? Nä, det kanske är rätt. Uppstickare vinner inga val.

Men en trygg landsfader då? Som kan bära den stigande ränteoron och den fallande börsditon på sina breda axlar? Nähä inte det heller.

Nej, M väljer det här. Något som inte säger mer än obeslutsamhet. Som en åsna mellan två hötappar.

Fast det säger kanske allt?

Nöjd är bara förnamnet!

Vad säger man? 400 m simning, 2 mil cykel och 5 km löpning. Det låter inte mycket för världen, var sträcka för sig. Nu vet jag bättre.

Gästerna har åkt. Barbara ska strax krypa till kojs, men först en rapport såklart. Sammanfattningsvis (vi har ältat oss igenom den här hamburgermiddagen) kan man säga att simningen var det minsta problemet. Visserligen blåste det snålt och vågigt på sjön, men på nio minuter var saken biff och det var dags för växling. Här hade jag snurrat till det lite, lagt strumporna som korvar i skorna och var alldeles för darrig i armarna för att bytet skulle löpa smidigt.

På startlinjen träffade jag min granne, 40-åriga Marie som inte direkt känns som en atlet om jag säger så. Där och då fick tävlingen sitt mål. Jag kunde inte komma efter henne och fortsätta bo på den här gatan.

Ur sjön var vi precis samtidigt, småsnackade t o m lite. Men på cykeln drog vi ifrån, min stretande kusin och jag, på varsin Skeppshult. Mycket kan jag säga om Skeppshult, men lätta, snabba cyklar tillverkar de inte. 2 mil i blåst och backar blev en plåga.

Och så härnäst - kronan på verket, Barbaras paradgren löpningen. Den visste jag innan att den inte skulle vålla några problem, i löparspåret är jag hyfsat aktiv.

Så döm om min förvåning när jag hoppar av cykeln och benen är som av gelé, fast längst ner som stockar. Hur i hela friden ska jag ens kunna jogga runt med kramp? Kusin och jag höll fortfarande ihop, djupt förvissade om att halva startfältet låg bakom oss.

Löpningen säckade ihop helt, paradgrenen blev det svagaste kortet. Och inte nog med det, fyrahundra meter innan målsnöret dyker Marie upp, trettio meter bakom. Jag sätter full spruta på stockarna, salivet rinner ur mungipan ner över hakan. Och klarar målet. Marie kommer efter oss båda, kusinen häver dessutom fram bröstkorgen över mållinjen och besegrar mig (sorry J Jazz).

Men Marie kommer efter. Ja hon kommer faktiskt sist. Det fanns inget halvt startfält bakom oss. Funktionärerna har redan satt upp resultatlistorna och packar ihop.

1.45 tog det. Ett fantastiskt stordåd.

Mandomsprovet

Är lite för mätt, börjar oroa mig för att jag faktiskt ska cykla runt på damcykel med cykelkorg och hittar inte min vattenflaska. Igår kväll laddade jag upp med fisksoppa och vitt vin. Börjar tro att jag inte tagit Herkules Stordåd med den aktning och respekt som det kommer att kräva.

Om en timme är det dags. Urrr, det såg kallt ut i sjön... Och så den j-a cykeln.

Men å andra sidan, om tre timmar sitter jag här. Ett glas cola, en varm dusch och två kilo lättare. Barbara återkommer helt enkelt.

Mina resor

Klicka här för en egen karta
Det här var ju jättekul. Här har jag varit. Känns lite futtigt. Och väldigt fegt västerländskt.

... och sedan det här.

Så, ni suckers som fortfarande inte anmält er - en hamburgare smakar som bäst efter två timmars viktkontroll.

Efteranmälan fram till en timme innan start.

Först det här...

Vad som fascinerar en 3-åring

Jag var på friidrotts-EM idag, tillsammans med mina barn. Åååh... vi skulle ha en skön mamma-barn-aktivitet där de nyfiket kunde fråga mig om hur stavhopparna kan hoppa så högt eller varför den lilla bilen hämtar diskusen. Såna mysiga saker. Jag skulle sitta i mitten och de skulle krypa upp mot mig, från varsitt håll.

Inte hoppa upp och ner för stolen, tjata om popcorn och sparka med sandalerna på de andra åskådarna. Eller vara mest fascinerad av stolsnumret. Visserligen 4444, men ändå.

Träningsstatus måndag

Klockan är 19.25. Middagen är avklarad, jobbet avslutat, barnen är kittlade. Temperaturen är helt perfekt, ganska svalt och lite molnigt.

Såååå. känner jag för att snöra på mig löpardojorna och ge mig av? Inte direkt.

Näpp. Jag sitter här och bloggar och äter russin. Snart ska jag lägga mig i soffan och läsa senaste Offside. Jag menar, det är ju sex dar kvar. Såvitt jag vet så ligger motionsslingan på samma plats även i morgon.

Rosengård vs Mölndal

Angående en förälders oro för sina barn. Och att önska sig ha lite mer rosengårdsmentalitet.

Utdrag ur Gringo, om Blatte United FC

"...De är uppväxta i Sverige. Men de bor i New York. De har gjort tunga karriärer. Och de är blattar. Spelarna i Blatte United FC äger inte bara på arbetsmarknaden utan också på fotbollsplanen.
– Vi i Blatte är framgångsrika, vi är väldigt fucking framgångsrika, säger Omino Gardezi, lagets grundare.

På onsdag ska den 10-årige nyss inflyttade New York-bon Kevin börja amerikansk skola för första gången.
– Han kommer ju åka på stryk första dagen, säger Andreas, en av lagets tre icke-blattar,
– Jag vet. Men han är från Rosengård så han klarar det, svarar Keke.
..."

400 m sim, 20 km cykel, 5 km löpning.

Ur någon slags medelålderskris föddes en idé i somras om att anordna ett triathlon. Efter mycket velande fram och tillbaks gällande funktionärer, säkerhet och olika motionsklasser blev det hur som helst enklast att istället förena sig med FK Herkules redan färdigklurade tävling Herkules Stordåd.

Hur som helst. Skickade ut sms-inbjudningar hej vilt till tävlingen + efterföljande grillfest en dag då jag av okänd anledning kände mig pigg och stark. Min gamla kollega har nu anmält sig. Vilket innebär att jag:
1. Måste avverka den j-a tävlingen
2. Ska fungera värdinna och grilla hamburgare efteråt
3. Måste ge mig ut och springa ikväll (simningen tänker jag att jag grejar med gammalt hederligt bröstsim & cykla, ja det kan väl vemsomhelst?)

Tips.
Få aldrig plötsliga infall.
Skicka inte sms.
Börja inte träna inför ett triathlon sex dagar innan start.

Söndag kväll. Det betyder 10 timmar till måndag morgon.

Det här är min måndag morgon.

Any one for a swap?

Fotboll och föräldraskap.

Av någon, någonstans, någongång (kan ha varit Dr Phil) hörde jag att den enskilt viktigaste uppgiften man har som förälder är att rusta sina barn för framtiden.

Jaha säger ni som inte har barn. Rocket science.

Men faktum är att det är det svåraste som finns. För när man ser sitt barn hamna på efterkälken, eller när det blir lämnat utanför, så känns det som säsongen 2006 för en Öisare. Obeskrivligt smärtsamt.

En annan vän uttryckte (vid ett tillfälle jag minns, det var på telefon och jag stod i glasskön i Borås stadspark) att de som har spelat fotboll har världens försprång i livet (och då menade han nog inte Öisare). "Då lär man sig att när man åker på en tackling så finns det två saker att göra - ställa sig upp och borsta bort jorden från knäna - eller ligga kvar."

På något sätt har Dr Phils eventuella visdom och min väns lösryckta åsikt skapat en aha-upplevelse hos mig som förälder. För mina barn kommer att åka på lika många tacklingar, törnar, motgångar och smällar som alla vi andra, fotbollsspelare eller ej.

Min uppgift är att rusta dem.

Och det gör man fan inte i Elfsborg.

Barbara tipsar vidare.

Det var två år sedan min sambo och jag gick på bio (borträknat Shrek 2, Ice Age 2, Madagaskar, Svamp-Bob Fyrkant och Lilla Kycklingen). Då vill man inte gärna satsa på en Beck-film.

Om ni vill se en överjävligt bra film (enligt min högst personliga smak), ska ni se "The Squid and the whale". New York 1986, en litterär familj där skilsmässan ligger och pyr. Helt grym ur alla aspekter. Typ.

The Squid and the whale.

Se den.

Barbara tipsar

Jag kommer inte att komma med boktips så där jätteofta, så när det kommer ett - pass opp!

Läste "Postverket" av Charles Bukowski på semestern och det är någonting med snuskiga, uppkäftiga gubbfyllon som får mig att säga Yummie!

Skillnaden i att vara fri

Idag sitter jag och skriver texter till en soffbroschyr som ska finnas i möbelbutiker i Norge. Visst, det är samma sak som jag ägnat mina sju år i yrket åt, men känslan är faktiskt helt annorlunda.
Jag är ju min egen nu. Och med brytningen kom ett oväntat stråk av motivation, kraft och entusiasm. Skitkonstigt. Visserligen kan en del av förklaringen vara fem veckors ledighet.

Nåväl back to business; ”Mer avskalat, stramt och rent än med armstödet Kave blir det inte. En smalt armstöd som med fördel kan kombineras med flera av…”

Tio saker jag ska göra när jag får mer tid

1. Förbättringsmåla väggar och garderober på övervåningen
2. Framkalla kort från senaste året och sätta in i album
3. Komma i sådan form att en löprunda är något annat än en plåga
4. Läsa massa bra böcker för barnen där de ligger uppkrullade mot mitt bröst, alldeles tysta och stilla
5. Vika in alla plagg och lägga dem fint i garderoben
6. Göra en hårinpackning
7. Dricka mer vatten
8. Sortera lego i en hög, duplo i en annan och fundera ut vart alla andra små däck, gubbar, plastbitar hör och sedan lägga dem i märkta askar
9. Sätta in alla papper som ligger och skräpar i pärmar/slänga alla papper som ligger och skräpar
10. Baka bröd och göra storkok som jag fryser in

Chipp och klack - nej tack!

Vi såg idag GAIS-Elfsborg på Gamla Ullevi, i första hand för vår gulsvarta sons skull och i andra hand för att göra något annat än att sola och bada.

Men det är nåt med mig och Elfsborg som inte passar. Som en sten i skon, ett irriterande skav. Så mycket att jag måste blogga om det. Det är inte det att de har näsa för mål eller förmåga att slå fler än fem passningar i följd som retar mig. Inte heller deras tränare, spelare, dräkter eller frisyrer gör mig på dåligt humör. Idag vann de dessutom komfortabelt med 0-3 och GAIS fick knappt låna bollen.

Nej, det är det här smånätta tofflandet och trixandet. Det är som att titta på ett gäng talangfulla tonåringar på stranden i flipflops som lattjar lite. Det smäller aldrig! Aldrig en närkamp där ben knäcks och flisor från en menisk seglar upp på läktaren. Aldrig det sköna ljudet från en riktigt distinkt passning. Bara chipp och klack. Och efter 45 minuters vrickningar och skyfflande i sidled vill jag bara skrika.

Men lillpojken fick i alla fall utlopp. Tre gånger fick han stå (!) på plaststolen och klappa i händerna. Själv ser jag fram emot morgondagens Blåvitt-AIK. Må ben krossas och bollen forceras in av Magnus Ölme Johansson.

Byte önskas!

Det slog mig igår:

Tennisskola på Korsika, Brassefotbollskola i Båstad till smittande sambamusik, tre glassar om dagen, stilla kvällsbåtutflykt i Bohuslän, grillad lax och ett Playstation Portable.

Jag vill leva mina barns liv.

P G och Forden.

Spotade gamle volvopampen P G Gyllenhammar med fruga igår. Inte nåt att blogga om tycker ni?

Nähä. Kolla in Barbaras bildbevis då. Was ist das für ein Auto?

Ni som kör Volvo - sälj fort som fan! P G vet nåt vi andra inte vet.

Fy Katten!

I Bamse kan man lära sig massor. I det senaste numret är favoriten här hemma när Katten Jansson säger åt ett bi att sticka (vilket han såklart gör). Vissa fraser fastnar, även hos en treåring. Det är verkligen skitkul att höra henne säga:

-Böla lagom. Du bad ju om det.

Om att inte fatta.

Jag träffade en gammal kär bekantskap i går som jag inte sett på tio år.

Han är 33 år och cancern har ätit upp halva hans ansikte. Vi satt i 2,5 timme och pratade väldigt lite om vad som hänt de sista tio åren. Mest förstås om de två år han bestulits på. Åtta månader på sjukhus, strålning, cellgifter, kortison och diuretika. Han har varit en hårsmån från döden, och han kommer att vara det var tredje månad på sina efterkontroller i ett par år. Han har ett antal svåra operationer kvar för att rekonstruera hans ansikte.

Jag frågar om han är tacksam för att han återfått livet. Det var inte första gången han fått den frågan.

-Jag är inte det minsta jävla tacksam för att jag blivit av med två år av mitt liv. För att jag inte kan le utan att visa en sargad käke utan tänder och för att jag aldrig kommer att få barn naturlig väg. Jag skulle inte vilja kalla det för glädje att de tagit en bit av mitt underben för att konstruera ett käkben, så att jag inte kan gå utan att få ont. Jag antar att jag har högre krav än så på det som kallas livet.

I det ögonblicket blev det väldigt klart hur lite man förstår av det andra går igenom.

Livsviktig gradering

I bilen i morse. Sonen till jämnårige grannpojken:

-Vem är din bästa kompis?
-Vet inte.
-Min är Lowe. Sen kommer Hugo. SEN kommer du. på tredje plats.

Med ett tonfall som antydde att han kom med ett glädjande besked.

Lite västkustporr.

För er som aldrig får nåt.

Inte så skönt

Ibland fastnar läktarhymner på hjärnan. Jag vet inte riktigt varför, speciellt som jag bara sett en enda match i år. Men i alla fall.

Så sköööönt att va Öisare
Så sköööönt att va Öisare
Så sköööönt att va Öisare
Så sköööönt att va Öisare?

Hammarby 23 p
AIK 21 p
Djurgården 19 p
IFK Göteborg 18 p
Malmö FF 18 p
Kalmar 17 p
Elfsborg 17 p
Gefle 15 p
Gais 13 p
Helsingborg 11 p
Häcken 10 p
Halmstad 8 p
Öster 6 p
Örgryte 4 p

Allt har ett slut.

Jag har alltid undrat om det kan vara så att samtalsämnena med sin partner någon gång tar slut. Visst, praktiska göromål, nåt nytt på jobbet eller en rolig formulering av barnen, det är en outsinlig källa. Men utöver det. De stora frågorna, reflektionerna, tankar som står över det vardagliga. När sinar de?

Nu vet jag. Efter ungefär tio år tillsammans.

Vi hade det fixat. Barnen var hos sina sommarvänner på kalas, vi hade 2,5 timmes egen tid i Smögen. Först lite strosande på bryggan (provade en klänning som riktade blickarna åt precis fel wobblande region) och sedan den klassiska skaldjursbaguetten. En timme kvar och ett mysigt kafé. Där tog samtalsämnena slut. På Smögen, på ett mysigt kafé.

En kopp kaffe - och till den försjönk vi i varsin pocketbok.

Hus + mor = Husmor

50 gr jäst, 150 gr smör, 5 dl mjölk, 1,5 dl strösocker, 1 tsk salt, 15 dl vetemjöl, 2 msk kanel.

Det är allt som behövs för att känna sig som VÄRLDENS BÄSTA MAMMA.

Äntligen vid datorn.

Hej.

Jag heter Barbara och jag är blog-a-holic.

Jag känner mig lurad.

I år var det tio år sedan jag och min sambo träffades och bestämde oss för att fortsätta träffas. En av många anledningar till att tycke uppstod, från min sida, var att han var - är - påläst, intelligent, allmänbildad och intresserad. Det största av hans intressen rör sig kring Andra världskriget och dess pansarkryssare, bunkrar, strategier, bakhåll och generaler. Lite rart, jag var klart imponerad.

Men något har hänt. Prenumerationen på Populär historia, de fyrtio dvd:nerna om Churchill och de tunga böckerna lever visserligen kvar. Men allra mest sitter han och avlossar salvor i spelet Call of Duty på sonens Playstation.

Jag brukar gå och lägga mig till knattret av automatvapen och en och annan svordom. Och känner mig lite lurad. Jag trodde ju att han var ett professorsämne.

Nord och Syd

Barbara har varit på semester och har på denna lärt sig något helt nytt. Det vimlar ju av gamla syd- och nordkonflikter i historieböckerna. Syd- och Nordkorea. Syd mot Nord i 1700-talets USA. Syd- och Nordvietnam. Und so weiter.

Men Syd- mot Nordöland, det har jag aldrig greppat tidigare. Som tur var upplyste våra värdar i sitt hus på södra Öland om uppdelningen i Gott och Ont.

Södra Öland erbjuder loppis, stenstränder, bykrogar och Alvaret. Norra delen å sin sida blomstrar av campingplatser, minigolfbanor och t-shirtförsäljning. Ungefär så.

Så nu vet ni. Valet gör ni vid brofästet. Höger för kultur, vänster för folklighet.

Götet 6/7

Sommar i Sverige, det blir inte bättre än så här. Västkustklippor, 22 gr i vattnet.

Bara så ni vet.

Livet vid 82

Dagens minne måste vara när farmor, 82 år gammal, i förmiddags spelade Pokémon med barnen. Detta helt obegripliga kortspel med ungefär hundratusen osympatiska djur eller vad det ska föreställa, olika krafter, liv, styrkor och allt vet vad.

Barnen älskar det och farmor verkade ganska road. Man kan bara hoppas att man blir på det där självklart nyfikna sättet. 82-år-och-klart-att-vi-ska-spela-Pokémon.

Själv kommer jag att ha en paradvåning där jag samlat mina kvinnliga änkevänner. Vi bor i kollektiv och dricker svartvinbärslikör och spelar på travet. Ibland kommer barnen och barnbarnen och hälsar på. Då sjunger vi lite för högt, äter tapas och svär som borstbindare. För om jag inte blir nyfiken, klok och självuppoffrande ska jag nog passa på att bli super-ego som gammal.

Schwartz mot Ronaldinho.

Jag spelade fotboll med min 6-åring på en gräsplan i närheten av där vi bor. Tidigare har vi lite skämtsamt kallat honom för "vår lille Schwartz" efter vissa likheter i brutal spelstil. Å andra sidan klagar han inte när han åker på en kyss heller.

I alla fall. Vi kör först till sex mål. (En kompromiss, jag ville köra till fem, han till nio.) När det står 3-1 till mig kommer det första gula kortet, han springer in i mig i full fart, just som jag ska tunnla honom, med armbågen rakt in i höftbenet. Det gör skitont.

5-5 och det är otroligt spännande. Jag fintar honom, tar ett par steg förbi. Då kommer han fräsande bakifrån som en ilsken bålgeting med fyrtio dobbar (om vi hade haft skor, jag har tagit vissa försiktighetsåtgärder) och klipper båda hälsenorna.

Rött kort. Och vad gör han?

Går av och byter in Ronaldinho.

Livet på en pinne.

Idag var vi på en liten promenad och tog ett litet dopp i sjön. Vi är helt zoombi-like, min sambo och jag. Semesterslappa eller tagna av värmen.

Så kom vi hem och laddade över bilderna, och det verkar som datorn gör någonting med bilerna. Trycker ihop dem på höjden liksom.

Kvinnan på bilden är jag, men proportionerna överensstämmer inte med verkligheten. Jag är längre, smalare, brunare, spänstigare, yngre. Och så har jag snyggare kläder.

Måste vara nåt med överföringen till Mac.

Efterlysning numero 2.

Älgen, ring mig genast från Pamplona eller whereever you are. Jag har nyheter till dig, goda sådana.

You lucky bastard.

Semestern är här.

En kopp starkt kaffe, lite Ron Sexsmith och Mustafa Cans "Intill dagarna". Semestern har börjat.

I eftermiddag blir det sjön, ännu lite kaffe i en termos och ett och annat bad. Dock är det inte så avkopplande som det låter. Två badgrisar som gärna vill bada, men inte själva. En som tycker det är så kallt (men som ändå VILL) och kramaktigt klänger sig fast runt min nacke, kall och blöt. En annan som inte vill doppa huvudet men hemskt gärna skvätta på sin mamma, lillasyster och alla andra badgäster.

På stranden - en torr, brunbränd make fast i Sudukoträsket. Och med en kopp kaffe.