Livets mening, lite opretentiöst sådär.

I morse i G-P stod att läsa i en liten notis att barn som växer upp i ”sämre bostadsområden” inte upplever att de har sämre förutsättningar eller att de är olyckligare. Det viktigaste var om de har schyssta kompisar och vettiga aktiviteter.

Såklart. Det behöver man inte vara rymdforskare för att lista ut. Men det kan vara viktigt när man som uppjagad mamma flåsar runt för att hitta gladaste designtapeten, vräkigaste våningssängen och sötaste gunghästen. Som om det är det som gör barnen lyckliga.

Jag har alltid vurmat lite extra för barn som placeras i ett gammalt rum med bruna fönsterlister och en avskavd, grå tapet. Som har en liten tragisk hylla med tre trasiga plastleksaker och en kotte. Med en flisig träsäng och korviga lakan från 80-talet. Sådana rum fanns det gott om även när vi var på husvisningar. Då brukade jag tänka att ”det här går att fixa riktigt trevligt med textiler från Sandbergs, tapet från Designers Guild, mjuka kuddar, generös matta och tusen leksaker.”

Det gläder mig att jag har fel. Och att barn har rätt. Det är ju de som har facit på det som är viktigt i livet. Att umgås, att vara omtyckt, att göra saker man tycker om.

Där ryms tyvärr inte Designers Guild.