Då och nu

Jag håller på lite intressant efterforskning för ett nytt projekt på jobbet. I det ingår att ta reda på så mycket jag kan om Den Stora Utvandringen.

Jag hittar en massa spännande fakta och siffror som inte låter sig skojas bort så lätt.

Det har visat sig att på mitten av 1800-talet emigrerade inte mindre än 1,3 miljoner svenskar till Amerika. Det ska ställas i relation till att det i Sverige bodde totalt 5,5 miljoner människor.

Vi verkar ju ha varit helt radiostyrda i Sverige. Alla drog till samma resmål. Varför emigrerades det inte till Brasilien eller Mexico? Eller Canada eller Kina? Gick det inga båtar dit?

Det handlade då (tror jag, har inte kommit dit i min efterforskning ännu) – och nu – om värsta masspsykosen. Amerika hade fått ett eget namn – ”The Promised Land” och var duktiga på att göra reklam för sig själva. Destinationen affischerade Stockholms alla gatlyktor och torg och när den första klicken dragit iväg och skickat hem brev om hur fantastiskt det var, så började det som alla försäljare förtjust gnuggar händerna för. Word-of-mouth.

En femtedel av befolkningen på 1850-talet valde att inte tänka själva. (Å andra sidan hade de knappast tillgång till Internet så vem kan klandra dem?)

Men vi? Vi som har inblick i och möjlighet att åka till vilket skrymsle av världen som helst. Vi väljer Thailand som alla andra.

Snart även vår lilla eftersläntrande familj.

Vi är så lurade, men vi har ju uppenbarligen vanan inne.

Det är värt en reflektion.