Det är ingen bojkott. Det är ett hån.

Äntligen!

Inte Äntligen i den betydelsen att Zlatan nobbar landslaget, men Äntligen i den betydelsen att jag får lite bra bloggämnen igen. Det har ju varit frastorrt på fotbollsfronten sedan jag slutade pendla till Borås, sedan Blåvitt packade in, sedan Elfsborg sidledsförflyttade sig till guldet.

Men nu är det dags igen. Zlatan nobbar alltså landslaget på obestämd tid.

- Tills vidare, säger Lagerbäck.

Det kan betyda en av två saker. Antingen att beslutet gäller ”just nu”, eller som i anställningssammanhang – att det gäller för överskådlig framtid. Att det är klubbat, klart, beslutat, avgjort att det är det här som gäller.

Sannolikt är det så att Zlatan inte omprövar sitt beslut förrän Lagerbäck är historia. Vilket innebär att antingen får landslaget klara sig utan en av världens bästa forwards eller så får vi leta ny förbundskapten. Något säger mig att Lagrell kan vara lika stolt tjurskallig som Zlatan.

I min värld är Zlatan är en omogen och tjurig kille som borde vända blicken utåt istället för inåt. Som hade möjlighet att göra helt land fullt av småtjejer och småkillar stolta över sin landslagsreplika. De, som när Sverige kvalspelar, målar sig gulblå i ansiktet, som tillåts vara vakna extra länge och som skriver hyllningslåtar. Det är dem han visar att han inte bryr sig ett skvatt om.

Zlatan har ju missat hela poängen.
Zlatan anser sig vara större än Sverige. Han har just gjort sig mindre än sig själv.