Det fina med böcker, det har jag tyckt sedan jag plöjde Enid Blytons Femböcker i 9-årsåldern, är den mentala förflyttning man gör. Då, som 9-åring, blev jag Dick varje gång jag öppnade en av de orangefärgade böckerna. Jag åt plum pudding och jag löste deckarfall som ingen annan. Med mig hade jag försiktigt hariga Anne, orädda pojkflickan George och förnuftiga storebror Julian. Vi hade en hund också, gläfsande Tim. När jag läst klart boken kändes livet lika tomt som det känts levande, bara en stund innan. Vad var nu meningen? Mina tre vänner upplöstes. Tim slutade gläfsa. Jag kastades tillbaka till sjuttiotalshuset i tegel och med bruna skinnsoffor. Tills mamma och jag cyklat till bokhandeln för att köpa nästa bok i serien.
Just nu läser jag Augustvinnaren Svinalängorna. Där har jag blivit finsk ystadsbo i andra generationen. Och det är ju så med böcker nuförtiden. Det är inte alltid man löser fall. Det är sällan feelgood från pärm till pärm. Den här boken gör ont i magen.
Men man hänger i. Har den där obestämda känslan i magen att man är med om en parallell verklighet. En som fortsätter först när jag öppnar boken innan sängdags.
Den gör ont. Men jag tror att den gör gott också.
No comments:
Post a Comment