Jag och min dotter åker från stan till förorten igår eftermiddag. Hon får sitta i framsätet och jag tar av henne de blöta stövlarna och den fuktiga mössan.
Hennes mörka hår är statiskt och trassligt, som vanligt. Hon har röd nare på hakan och lite smuts på kinden. Hon njuter, det är inte ofta hon får sitta där fram fast hon tjatar varje dag.
Hon bestämmer musik, spår nummer tre ska det vara. Sjumilakliv med Martin Stenmarck. Vi sjunger högt och falskt. Hon kan hela texten, bättre än mig.
I min värld ganska full av nödrim, men i hennes helt perfekt.
Jag vill kasta loss
och lära mig slåss
Raka av allt hår
och bäras ut på bår
Ta tjuren vid hornen
och hålla dom hårt
Bita på sanningen
Och kväva all gråt
Jag tänker på att texten, med nödrim och allt, skulle kunna vara skriven om den inför världens ögon sönderfallande Britney Spears. Så tänker lite till på Brittan och att hennes dyra skor och stora hus ändå bara är en generation från poor white trash. Men framför allt tänker jag på att hon är pretty fucking far from ok.
Jag håller min fyraåring i handen och hon hjälper mig att växla. Hennes fingrar är långa och naglarna målade i cerise.
Jag tänker att vi sitter och sjunger Sjumilakliv och är ingen generation från någonting. Möjligen från rödvin, flygande jakob och Rolling Stones.
Och så tänker jag att just de här åtta minuternas bilfärd är ganska långt från vad Britney upplever.
No comments:
Post a Comment