Jag fick några bra vintips från mina kolleger i fredags. Efter en del hattande fram och tillbaks bestämde jag mig för Beringer Zinfandel. Det var två av varandra oberoende tipsare som pekade på samma vin, därav beslutet.
När jag kom in på bolaget klockan fem. En fredag. Lönehelg. Så var det 97 nummer före mig. Och gästerna skulle komma en timme senare, vilket skulle betyda att jag fortfarande skulle stå i kö.
Då gjorde jag mitt gamla trick från när jag var väldigt mycket yngre och djärvare. (Det var på den tiden då jag både tjuvåkte på spårvagnen och hoppade bungy jump.) Nu var det dags igen. Den enda skillnaden från förr var att jag nu slog på en pulsförhöjning med ungefär tvåhundra slag.
Jag brukade göra – och gör så även denna fredag i tantåldern – så här:
Jag står beredd. Vaksam och alert att sprinta fram så fort läge uppstår.
När nummer 632 trycktes fram i kassa 7 (jag hade 721) och ingen tar kommandot mot kassan direkt, då hugger jag.
Då måste man stega fram bestämt, utan tvekan, med blicken fäst vid biträdet och med ett avslappnat leende på läpparna. Sedan knycklar man ihop lappen och lägger den i kölappshögen. Och beställer tre flaskor vin i den övre prisbilden.
Inget biträde i världen kommer att ifrågasätta ditt könummer.
2 comments:
Minns ni något från kvällen? För det var väl middag med sonens kompis föräldrar, eller?
Det enda som söps bort var granngubbens mössa. Den hittade jag i morse inknökad i en garderob, under våra paraplyer.
?
Det är det enda vi inte minns, hur den kunde hamna där.
Post a Comment