Hyllning till fötterna

En god vän har med Vasaloppet i ryggen just klarat av Klassiker. Jag, som med nöd och näppe, klarade ut åtta kilometer på löpband igår hyser den djupaste respekt. Till saken hör att det här är en kille med en ganska trivsam liten kula ovanför jeansen och som inte direkt strikes me som en sportfåne mer än i TV-soffan.

Värst tyckte han enligt egen utsago var Vasaloppet och Lidingöloppet. Lidingöloppet är ju tre mil terräng varav en mil är uppför.

När man håller på att kräkas för minsta platåhöjning är det svårt att föreställa sig hur man genomför en sån grej med livet i behåll. Men det gjorde han. Och hans sambos beskrivning om synen på upploppet är värt att återges, för jag vet inte när jag skrattade åt en inre bild så mycket senast.

Hans ben har domnat helt och kan bara bära honom framåt genom att stappla fram. De ser stelopererade ut och han slår på låren för att försöka få liv i dem. Huvudet vippar i samma härliga rörelseschema som Paula Radcliffe och han är tjugo minuter efter i planeringen.

Det är respekt.