Lite konstigt ändå

Ett kort tag, en säsong för att vara exakt, spelade jag i ett fotbollslag som det året höll till i division 1. Jag hade just kommit tillbaka från att ha fött fram ett styck barn sex veckor tidigare. Ändå hade jag inbillat mig att jag var vältränad, att jag var opåverkad av de senaste nio månaderna och den situation jag befann mig i med amning och hormoner och uppluckrat bäcken och skvimpande mjölkbröst och läckande underliv inte hade någon som helst inverkan på min fysik.

Kanske var det i den tron som jag i ett första träningspass med gänget gav mig på en och en halv timmes pass med friidrottstränare i Skatås. Resultatet blev att uppskattningsvis två liter kiss sipprade nedför benen och att min andhämtning påminde om en hjärt- och lungsjuk åttioårings.

Jag tänker tillbaka på hur jag betedde mig ibland.

27,5 år. Inte helt purung.

Men väldigt konstig verklighetsförankring.

Sen när jag inte har något bättre för mig så brukar jag tänka på alla de där satans löppassen som vi hade med det laget. De älskade löpning! De formligen jublade när det meddelades att planen var vattensjuk och att vi istället skulle ha fyspass. Det hade jag då aldrig upplevt i ett fotbollslag innan. Inte senare heller, men det beror väl mest på att jag hasar runt i C-laget där vi skyr all form av fysisk ansträngning.

Efter en stunds grunnande på de här helvetespassen som utfördes under glada och käcka medspelares tillrop mindes jag ännu en lite annorlunda grej.

När man väl kom i mål ett par mil senare, med blodsmak i munnen och ben som sprutade mjölksyra och allt allt allt man kunde tänka på var att få lägga sig ner på gräset tills den värsta smärtan lagt sig, ja då kom det någon hurtfrisk tränare eller medspelare och lyfte upp en.

- Du ska inte ligga ner!

- Det är bättre att du rör på benen!

Nu undrar jag varför, yo. Varför fick jag inte ligga och ta igen mig?

Just nu över jag en del mental träning på hur det kommer att kännas när jag kommer i mål efter 21 km i maj. Jag tänker att jag ska belöna mig själv med att ligga fritt. Och länge. Och alldeles alldeles orörd.

Akta eder funktionärsjävlar.

Ingen petar på morsan efter 21 km.