Periodvis inte att lita på

Jag har kommit på mig själv.

Som periodare.

Den värsta sorten. Den som viker sig för lasten i flera veckor, som under den perioden är oförmögen att tänka varken rationellt eller hälsoinriktat. Den som låter kroppen åka på en saftig blåtira, inre blödningar och svullna organ utan att känna varken smärta eller sorg. Eller ansvar för den delen.

Men periodvis är jag också den bästa sorten. Som tryggt befinner mig i andra änden av skalan och som tar det där med sundhet på allra största allvar. Som inte tar ett felsteg, som inte svävar ut i allehanda frosserier.

Sådan är jag. I perioder tränar jag, springer en runda på 12 km med lätta steg och med bara sojabönor och mosad avokado i magen. Som kommer hem, gör sit-ups och bälgar vatten. Lägger sig tidigt, läser böcker, knaprar paranötter och fiberkex. Som packar träningsväskan till lunchen dagen efter.

Två veckor senare hittar man mig fast i chorizoträsket. Jag tar största biten gräddtårta till kaffet utan att blinka, jag bakar kärleksmums som om jag drev bageri, jag äter endast och uteslutande ost på mackan och tar gärna en folköl till vardagsmiddagen. Pastramins bäst-före hinner gå ut. Grönsakerna torkar fast i kylen.

Just nu är jag inne i den fina perioden. Min föresats är att stanna i den till efter 13:e maj, eller snarare till efter Göteborgsvarvet.

Men jag tror inte det.

Jag kommer falla dit tre gånger, om jag känner mig själv.

Som Martin Stenmarck skulle sagt.