När jag var liten och åkte ankarlift med min mamma eller pappa vill jag minnas att det var grymt obekvämt att ha ankarhelvetet högt uppe på ryggen, alldeles under skuldrorna. Men så var det, det var lite jobbigt att vara barn. Man längtade efter alla de bekvämligheter som vuxenlivet verkade erbjuda. Som att åka ankarlift med ankaret komfortabelt instoppat under rumpan.
Så döm om min förvåning när jag nu blivit varse att vissa saker förändrats. Barnens väl och ve har blivit långt mycket viktigare än föräldrarnas.
Inte ska en sån liten stackare åka med liften alldeles obekvämt alldeles för högt alldeles jobbigt.
Nä, nä, det är numera min son som har liften under rumpan. Jag har den i knävecken och kompenserar åkställningen med en krum rygg och kramp i vaderna.
Och jag fattar inte. Vad har hänt och när exakt hände det?
Var det inte min tur nu?
När ska jag få åka bekvämt i ankarliften?
No comments:
Post a Comment