Hur tänkte du då Stieg?

I fredags läste jag ut "Flickan som lekte med elden", andra boken om Salander och Blomqvist. De är ju verkligen page-turners som man säger utrikes.

Något som alltid imponerar på mig när jag läser böcker är nogrann research. Detaljrikedom och namedroppande av grejer man aldrig hört talas om. Sånt sätter guldkant på läsningen.

I slutet av den här boken (lugn jag ska inte avslöja något av vikt) åker Lisbeth till Göteborg. Det är nu jag börjar förstå att författaren inte alltid har full koll. Jag skulle tro att Stieg Larsson slarvat med lokalgrävandet runt sid 500. Kanske har han inte ens tittat på Eniro när han skriver om Lisbeths färd genom Göteborg.

Något i den här stilen skriver Stieg:

"Hon åker Linnégatan upp, sedan kör hon nedför Avenyn mot Nordstan."

Eeeeeh?

Full pott för brott

I helgen hade vi fått låna en dvd av en kompis. Det var med filmen The Departed och det förstår ju vem som helst att om den är bioaktuell så är det en sköjvariant vi fått hem. Ingen köpeversion med andra ord.

Jag pratade med min pappa och berättade för honom att vi hade The Departed hemma. Att det var en kompis kompis som var väldigt… (här letade jag efter orden och just innan jag skulle säga ”dataflink” så fyllde han i: ”…kriminell”).

Min far är inte känd för sin fläckfria moral, men vissa saker håller han visst högt. Jag hade inte ens reflekterat över att vi umgicks i kriminella kretsar. Men den banan vår familj börjat ta kan ju vara inkörsporten till tyngre grejer som laglös kopiering av läroböcker.

Hur som helst. Utan att reflektera mer över den brottsliga närvaron, så tittade vi på filmen igår kväll och jag ger den fem cellnycklar.

Snart grabbkväll. Hilfe!

Fredag eftermiddag. Det betyder snart fredag kväll och för vår del att en grabbkväll för sex danssugna 6-åringar ska ta vid.

Vi har lovat att servera paraplydrinkar, tacos och ostbågar. Samt att starta upp discot med Darin, Martin Stenmarck och Markoolio.

6-åringen har lovat att lillsyrran får vara med.

Alla nöjda.

Bussfråga

Varför är det så här:

När man är ack så lite lite lite försenad till bussen, knappt så att det märks, så har den såklart avgått exakt i tid.

När man väntar på nästa buss, står och huttrar och skakar, så är den såklart fem minuter försenad. Om den kommer alls.

Jag vet inte men jag undrar varför, yo.

Jag läser vidare om mina utvandrare:

”De modiga pionjärerna var människor med styrka och övertygelse som var villiga att slåss för sina ideal och som var omgärdade av oöverstigliga hinder i Sverige. Men i Amerika blev deras övertygelse och energi användbara redskap.”

Känns lite som vi fortfarande lever vår historia?

Då och nu

Jag håller på lite intressant efterforskning för ett nytt projekt på jobbet. I det ingår att ta reda på så mycket jag kan om Den Stora Utvandringen.

Jag hittar en massa spännande fakta och siffror som inte låter sig skojas bort så lätt.

Det har visat sig att på mitten av 1800-talet emigrerade inte mindre än 1,3 miljoner svenskar till Amerika. Det ska ställas i relation till att det i Sverige bodde totalt 5,5 miljoner människor.

Vi verkar ju ha varit helt radiostyrda i Sverige. Alla drog till samma resmål. Varför emigrerades det inte till Brasilien eller Mexico? Eller Canada eller Kina? Gick det inga båtar dit?

Det handlade då (tror jag, har inte kommit dit i min efterforskning ännu) – och nu – om värsta masspsykosen. Amerika hade fått ett eget namn – ”The Promised Land” och var duktiga på att göra reklam för sig själva. Destinationen affischerade Stockholms alla gatlyktor och torg och när den första klicken dragit iväg och skickat hem brev om hur fantastiskt det var, så började det som alla försäljare förtjust gnuggar händerna för. Word-of-mouth.

En femtedel av befolkningen på 1850-talet valde att inte tänka själva. (Å andra sidan hade de knappast tillgång till Internet så vem kan klandra dem?)

Men vi? Vi som har inblick i och möjlighet att åka till vilket skrymsle av världen som helst. Vi väljer Thailand som alla andra.

Snart även vår lilla eftersläntrande familj.

Vi är så lurade, men vi har ju uppenbarligen vanan inne.

Det är värt en reflektion.

Äntligen!

Nu är det bekräftat, det som vi mammor anat under lång tid. Reinfeldt och Persson pratar om pappaledighet hit och pappaledighet dit, att det är viktigt för barnet och en massa annat bjäfs.

Nu kommer en dam som vet vad hon pratar om.

Tjipptjopp, kom igen!

Förra veckan vet jag från säker källa att jag inspirerade två personer att gå och träna när jag berättade att jag varit på spinning.

Nu har det hänt igen. Jag har kört ett spinningpass på lunchen och i måndags var jag på BodyPump.

Seså.

Iväg med er.

Kunskap väger tungt

...

Hmmm. Vilken ska vi välja?

Energitjuven livsfrågan

Varje morgon är en plåga. Varje morgon när jag ligger så gött så gött under duntäcket och mobilalarmet fyrar av var nionde minut så funderar jag på själva meningen med allt. Varför måste man gå till jobbet? Vad är meningen med allt detta, egentligen? Varför kan man inte bara få sova så länge man har lust till och sedan göra det man känner för just då? Varför finns jag? Varför varför varför?

Jag skulle nu vilja ta tillfället i akt och berätta exakt hur mycket energi dessa livsfrågor tar. Varje morgon.

Min sambo är inte piggare än vad jag är. (Han skjuter ju dessutom tyskar i bålen på nätterna, så jag får dessutom sova längre) Däremot tycks han ha bestämt sig för att inte krångla med meningen med livet varje morgon. Han har bestämt sig för att gå upp. Gå till jobbet. Så gör man bara. Man ifrågasätter inte det som händer varje dag.

Det kostar för mycket.

Det kära bloggläsare. Håller jag på att lära mig.

I morgon torsdag.

Då ska ni få se på El Skutto.

Tough luck

Ibland tänker jag att man kunde haft det värre. Den här veckan borde jag (i jobbet) besöka trettio noga utvalda göteborgskrogar och se Rocky Balboa.

Pust och stånk, men ni vet hur det är.

Någon ska göra det också.

T H A I = Den egentliga betydelsen

Om det inte hade varit så att jag blev väckt av Kissande Barn 1 och sedan av Kissande Barn 2 hade det här blogginlägget aldrig sett dagens ljus. Jag drömde nämligen något väldigt, väldigt konstigt i natt och tack vare att jag blev väckt minns jag drömmen förhållandevis tydligt.

På dagarna tänker jag mycket på att resa till Thailand. Det har blivit en liten hobby för mig, att leta resor på nätet, att fråga ut vänner som rest dit och att läsa artiklar om vilken ö som egentligen är bäst.

Så inte så konstigt kanske att jag drömmer om Thailand. Men innehållet i min dröm, det är inget jag är helstolt över. Å andra sidan är det ju så det är med drömmar, de är oftast helt skumma.

Jag drömde att när vi kom till Thailand så var det första vi fick lära oss hur man går på toaletten enligt inhemsk sed. Det var också då det blev tydligt vad de fyra bokstäverna THAI står för.

T= Tablespoon (Efter att ha gjort nummer två på toaletten tar man en matsked och får bort det värsta)
H= Hot wipe (Man torkar med en varm, fuktig frottéduk)
A= Airbrush (Man tar sig vidare i kedjan, med ändalykten bar, till en blåsmaskin)
I= Minns jag tyvärr tyvärr inte vad det stod för. Inte heller vad man gjorde på denna station.

Snälla snälla ni som varit i Thailand. Säg att jag har fel?

Eller vänligen fyll i sista stationen.

Vad gör man på I?

Vad vuxna gör. Egentligen.

Min pappa jobbade på Försäkringskassan när jag var liten. Han var personalchef, men jag hade jättesvårt att begripa vad han egentligen sysslade med.

Kopierade var jag ganska säker på, för jag fick testa att kopiera handflatan (eller om vi busade till det alldeles fick jag lägga dit kinden) i den där helskojiga apparaten.

Och så dracks det kaffe. Men det var väl ungefär det jag visste om min pappas jobb.

Min dotter ska ”jobba med dator” när hon blir stor, om hon inte blir polis. Jobba med dator är visst vad jag gör.

Journalistik när den är som bäst

Vi tittade på Arsenal – Man Utd igår eftermiddag. Några grannar kom förbi och vi bjöd på varmkorv och folköl.

Hur stor den här matchen än må vara på förhand, så var det en ganska trist tillställning enades vi om. I 80:e byttes Henke (som varit hyfsat anonym) ut och några minuter senare kvitterade Arsenal till 1-1.

- De skulle aldrig bytt ut Henke, skrattade vi. För det var ju så uppenbart att en forward inte har så mycket att göra med baklängesmål.

- Det kommer säkert stå något sånt i tidningarna i morgon, spekulerade någon. Att det rasade när Henke lämnat.

Vi skrattade lite. Trodde inte riktigt på det, men det var ju skoj att skämta om.

Vantar sökes

I morse var det minusgrader för första gången sedan några dagar i oktober förra året. Kändes hur mysko som helst. Iskallt ända in i märgen.

Jag har ett tag tänkt att jag måste köpa mig nya handskar. Mina skinnhandskar försvann på förrförra årets julfest och jag vet inte hur jag klarat mig så här länge, egentligen. I år är inte så svårt att greppa, det har ju varit midsommarväder länge nu.

Men, men. I morse i alla fall. Panik. Torra blå fingrar ber om nåd. Jag rotar i mössa-halsduk-vantar-gamla kapuschong-lådan likt en vansinnig. Familjen sitt intryckt i den immiga bilen. Jag letar vantar. Vad som helst.

Kommer till dagis och går in med lillskruttis till frukostbordet. Där sitter fem vattenkammade barn och väntar på sina havrekuddar och två fröknar som värmer limpa i micron.

- Mamma har min storebrors vantar, säger treåringen till alla som vill höra på.

Det vill alla. De tittar med uppspärrade ögon på den galna mamman som tagit sig in i frukostrummet. Hehe. Skoningslöst avslöjad med en sexårings tumvantar med extra förstärkning kring tumgreppet och med resår vid handleden.

Flamschigt låg nivå

Nu sitter jag vid min laptop och huvudet är precis utblåst. Jag har inte ett uns av energi kvar i kroppen. Det susar i öronen, jag hör folk tala på avstånd. Mina ögon är sprängröda, mina läppar kruttorra och mina händer skakar av allt kaffe jag bälgat i mig.

Ett glas fredagsrött på det här kommer att göra mig antingen flamsig eller dåsig. Kanske både och.

Bajsch.

Mooahahahaha.

Thank God its Friday

Det har inte blivit så mycket bloggande för mig idag. Det beror på att jag har haft fyra möten. Ganska tätt.

Möte 1. 08.55-10.00
Möte 2. 10.00-12.00
Möte 3. 12.00-14.00
Möte 4. 14.00-15.30

Nu klar.

Döh.

Hängd!

När jag hämtade min son på skolan igår höll han på att hänga gubbe framme vid tavlan. Sju ivriga klasskamrater satt och ropade och viftade på golvet i klassrummet.

- Jag kan!
- Ta mig!

Jag satt mig vid ett bord och tittade på en stund. Det gissades hej vilt och jubel utbröt såklart om gissningen visade sig vara rätt.

I S _ OK_

Eftersom han är lite risig på att stava än så länge, viskade jag till fröken bredvid att det kanske inte är så lätt att gissa på ordet när det är felstavat.

- Det gör inget, svarade fröken. Det är ändå ingen av barnen som gissar som kan skriva eller läsa.

Vilket blev väldigt lustigt. Bödeln kan inte stava. Offren kan inte skriva. Inte läsa. Men bokstäverna haglade fritt, hurraropen skallade i väggarna, och alla var glada över att få vara delaktiga.

Så, allt väl.

ISHOKY för er som kan stava.

Schematisk överblick. Alltid bra och förenklande.

Örnfakta

Jag tänkte att jag kunde berätta lite om min utomordentliga syn, så att ni inte tror att jag är inbillningssjuk.

När vi var yngre och åkte skidor i Alperna så satt vi i ett sånt där ägg till lift. Det kunde vara olika väderförhållanden som dimma, snöstorm eller ibland vanligt vackert väder. Vi hade, under alla väderförhållanden, en liten lek, mina kusiner och jag. Vem kan först se vad nästa lift har för nummer?

Det var ofta ingen tävling, även om de inte heller var begåvade med synfel så brukade jag sopa rent i den tävlingen. När jag tänker på det så kunde ju Säpo eller någon annan viktig organisation haft grym nytta av denna knivskarpa, pålitliga, väderoberoende hökskärpa.

Så bidde det inte, och så lär det nu inte bli. Min syn säger optikern "att det inte är något fel på", men kompis - han hade ju inte checkat ut mina ögon för tio år sedan. De har gått från grymma till ordinära.

Nu vet jag hur ni andra haft det i alla år.

Lite gungigt, lite dassigt.

Jag önskar mig själv välkommen in i spelet.

Jag är lite sur.

Det visade sig efter symundersökningen att jag som människa kanske åldras, men att mina ögon har kvar sin ungdoms spänst.
Jag har "inga synfel varken på nära eller långt håll". Slut citat.

Det blir inga roliga, intellektuella brillor. Problemet med min gungande omvärld kvarstår.

Örnen är tillbaks.

Det är dags att lägga sig nu. 22.32.

Om man lever ihop med en TV-människa kan en vanlig kväll se ut så här:

Jag ligger i sängen och läser/stirrar i taket/blundar/vilar lite efter barnen har somnat. Det är varmt och mysigt under duntäcket. Vid 21.45 bestämmer jag mig för att lägga mig i soffan och slötitta lite på TV innan jag går och lägger mig.

Under tiden:

Sambon har haft ihjäl tyskar vid Normandie 1945. Han sitter vid lilla TV:n och noterar att jag lämnar position 1 för position 2.

I soffan:

Slår på TV:n. Hinner zappa igenom ettan, tvåan och fyran. Då kommer sambon. Tyskarna är visst slut. Nu te och skorpor framför stora TV:n.

- Det är sporten nu. 22.03.

Jag slår på sporten. När den är slut hittar jag en intressant indisk/brittisk film på Canal+. Den verkar lite lagom mysig, nån indisk kille som…

- Det är sporten på fyran nu. 22.15.

Suckar lite, slår på fyrans sport. Kollar lite grann, verkar som inslagen är samma som de vi just sett på SVT.

Jag längtar tillbaks lite till indiern. Han bryter förlovningen och gråter ut hos sin mamma, hon säger att….

- Nu börjar Boston Public på fyran. 22.30.

Jag ger upp. Lämnar varm soffa, filt och tekoppar med ett irriterat slammer.

För hur slåss man mot någon som pluggat in varenda program? Hur kan slötittande på indier någonsin bli viktigare?

I morgon synundersökning.

"Glass eye"
Originally uploaded by digikuva.

Små rockers

Vad man kan göra för tjugotusen

Saker för 20 000 kr som jag gärna lägger pengar på:

- Resa för hela familjen till Chamonix
- Sänggavel, gardiner och skön fåtölj till sovrummet

Saker för 20 000 kr som jag helst inte vill lägga pengar på:

- Värmepump
- Nya fönster
- Bromsskivor, spindelleder och fläktremsspänne

Jag måste sluta!

Jag tänker att jag måste bli bättre på att leva i nuet. För faktum är att mitt dagdrömmeri bara blir värre och värre. Förr, när jag gav mig ut på en löprunda till exempel, så var det mycket för att rensa skallen. Att låta tankarna löpa fritt och okontrollerat och bara fokusera på andningen.

Nu när jag springer (när jag springer själv ska jag säga, för när jag har sällskap så tjötar han hela varvet igenom och jag slipper tänka alls) så tänker jag på vart vi ska åka på semester, hur mycket pengar vi har, hur de där pengarna kan förvaltas och växa och hur mycket vi i så fall har i december 2009.

Så jag räknar och räknar och i slutet av de åtta kilometrarna har jag gjort upp en plan för hur de ska spenderas. När jag kommer hem har jag glömt av vart vi skulle resa och hur mycket vi skulle spara för att klara det. Men det är det som är själva grejen, jag njuter av att få göra det igen. Och igen. Och igen.

Jag drömmer mig igenom livet. Just nu tar det sig uttryck i resmål och pengar. En annan dag kan det vara i renoveringar eller spa-vistelser, barnens framtid eller sommarhusplaner.

När växer man upp?

Eller bättre uttryckt: när tar drömmarna slut?

Och vad ska jag tänka på då?

Örnen blir också gammal

Efter trettiotre år av örnsyn har jag nu fått tid för synundersökning.

Fan fan fan. Jag verkar ju som jag är dödlig.

Njaaaaa

Gick förbi resebyrån Tickets stora skyltfönster på lunchen. Det verkar som man måste boka väldigt tidigt för att få lov att resa precis dit man önskar. Detta har Tickets reklambyrå valt att förklara såhär:

Boka nu och plocka guldkornen före alla andra!

Jag vet inte, men jag hade ganska jättesäkert valt bort formuleringen ”före alla andra”. Hur tänkte copyn då? Som om det är viktigare att lyckas snuva andra på en resa än att man vill till ett specifikt resmål.

Ibland kan en taskig inställning till vad man tror triggar människor lysa igenom lite för tydligt.

Det har jag aldrig tänkt på, men det var ju väldigt kul.

Saftig
Juicy

Är inte det kul att ordet saftig blir juicy på engelska?

Livets mening, lite opretentiöst sådär.

I morse i G-P stod att läsa i en liten notis att barn som växer upp i ”sämre bostadsområden” inte upplever att de har sämre förutsättningar eller att de är olyckligare. Det viktigaste var om de har schyssta kompisar och vettiga aktiviteter.

Såklart. Det behöver man inte vara rymdforskare för att lista ut. Men det kan vara viktigt när man som uppjagad mamma flåsar runt för att hitta gladaste designtapeten, vräkigaste våningssängen och sötaste gunghästen. Som om det är det som gör barnen lyckliga.

Jag har alltid vurmat lite extra för barn som placeras i ett gammalt rum med bruna fönsterlister och en avskavd, grå tapet. Som har en liten tragisk hylla med tre trasiga plastleksaker och en kotte. Med en flisig träsäng och korviga lakan från 80-talet. Sådana rum fanns det gott om även när vi var på husvisningar. Då brukade jag tänka att ”det här går att fixa riktigt trevligt med textiler från Sandbergs, tapet från Designers Guild, mjuka kuddar, generös matta och tusen leksaker.”

Det gläder mig att jag har fel. Och att barn har rätt. Det är ju de som har facit på det som är viktigt i livet. Att umgås, att vara omtyckt, att göra saker man tycker om.

Där ryms tyvärr inte Designers Guild.

Det gungar

Jag vet inte varför jag mår lite tetigt varje eftermiddag. Som om jag fått sjöben, mår lite illa och så gungar det som värsta DFDS-färjan.

Jag tänker att det kan vara flera saker:

- Jag har fått ett virus på balansnerven
- Jag dricker för mycket kaffe
- Jag dricker för lite vatten
- Jag äter för sällan
- Jag behöver terminalglasögon

Och när jag tänker det där sista, att jag behöver terminalglasögon så undrar jag varför jag använder mig av ett så mossigt och förlegat ord? Har vi inget bättre?

Tror att jag måste få ordning på den här yrseln i alla fall. Kan ju inte gå omkring i livet som vore jag bakis. Och så är det en ansträngning att utföra sitt arbete vid datorterminalen.

Cogito, ergo sum

Jag hatar jag älskar jag vill jag längtar jag är hungrig jag är kär jag är trött jag är ledsen jag skrattar jag svettas jag drömmer jag skriver.

Alltså finns jag.

Två överraskningar!

Ibland blir man överraskad. Ibland till och med två gånger samma dag.

Jag vet att en av dem kommer att göra succé.

Jag tror att den andra kommer att få värma lite bänk.

Vad tror ni?

Taskig tajming

Fan också.

Jag som just hade bestämt mig för att skippa hela den här "måste-jobba-mycket-för-att-köpa-snygga-kläder-långa-resor-
schyssta-prylar-designat-hem-grejen".

Så kommer detta.

Dagens uttryck

Sexåringen är förtjust i tuggummi. Det är treåringen också, men inte lika länge. Hon brukar svälja det efter första tugget så hon får en klubba eller något annat istället. Och sexåringen får känna sig stor och cool, som det enda barnet i familjen som klarar att hantera ett tuggummi.

Igår inhandlades Bamsetuggummin på Apoteket. De är sockerfria.

Eller frisockrade som han, tuggummikillen säger.

Frisockrade. Coolt.

Bockarna Bruse

Efter två veckors sjusovande var det igår morse återigen dags att gå upp kl. 06.30. Även för barnen. Jag tassade in och strök försiktigt håret ur pannan på lilltjejen. Ingen reaktion. Puffade lite på henne och sa hennes namn. Ingen reaktion. Tog tag i hennes axlar och skakade försiktigt i henne. Ingen reaktion. Kittlade henne under de mjuka fotsulorna och sa hennes namn igen, lite högre. Hon drog undan benen under täcket.

- Nu är det dags att stiga upp, säger jag.

Då tittar hon upp ur små, små ögonspringor. Hon säger inget, bara pekar. På storebrorsan, typ ”ta honom först”.

Lite som Bockarna Bruse. Nej, nej, nej ta inte mig, ta den som är efter mig. Ta den stora bocken, stor och fet och tjock'en.

Från Tango till Taube

Igår var jag och min sudokuvänstrande make på Konserthuset för att se Sven-Bertil Taube, Håkan Hellström och Göteborgssymfonikerna. Jag var lyrisk, vill plötsligt upptäcka hela Taubes visskatt och kan tänka mig att lösa årskort för att se symfonikerna om och om igen.

En stor del av behållningen låg dock i den blandade publiken. Där kryllade av gråblå läggningar och lika många 17-åriga tjejer med tajta röda jeans.

Bakom oss satt en parant dam som jag uppskattar var i sextiofemårsåldern. Hon var, det blev uppenbart ungefär precis när vi satt oss, där mest för Sven-Bertils skull. Inte så mycket för Håkans. Inte det minsta för Håkans skull faktiskt.

När den gode estradören S-B dragit av en dänga utbrast hon i italienskt manér i ett högstämmigt överklassbraavo! När de sedan växlade de in Håkan som drog upp både tempo och rörelser en bit, kunde vi på bänkraden framför höra ljudet av en diskret pluntöppning och doften av söt likör. Betyget lät inte heller vänta på sig.

- Äh, han kan slänga sig i väggen!

Hon hann även med att sjunga ljudligt (till de intrumentala delarna) samt knäppa med fingrarna och smacka belåtet till S-B:s ombyte (en blodröd skjorta).

Några ovanliga minnen senare, och på väg ut, fastnade vi en stund bakom rullatorparken. Då hörde vi det sista av damen bakom.

- Jag tycker att det är förmätet!

Vad det var som var förmätet missade vi. Något säger mig att det i alla fall inte handlade om Sven-Bertil.

Om ansträngningar

Svärföräldrarna om en väldigt trevlig bjudning de hade varit på i trettonhelgen:

- Oj, vad hon hade gjort sig till.

Detta ska läsas i positiv bemärkelse. De menade att hon verkligen hade ansträngt sig.

Det fick mig att fundera på när "göra sig till" blev något nedsättande. "Gör dig inte till" visar ju att det handlar om något konstlat och onaturligt.

Men det var inte betydelsen förr.

Betyder det att det var bättre förr?

Särö i januari

Jag vet vem du är.

Hörru du din lilla hala fan. Lämna min man ifred! Varenda kväll, när jag går och lägger mig, hittar han en lam ursäkt för att få träffa dig. Varenda dag, när vi dukat av middagen eller lunchen, gör han sig redo för att se dig. Varje morgon när vi vaknar är det dig han skuttar upp för att få träffa.

Han tänker på dig under våra samtal.

Han lägger pannan i djupa veck när han inte förstår dig.

Men han är dig trogen.

Tror du inte jag vet? Att jag har vetat länge?

Jag har sett dig. Till och med känt på dig, prövat dig.

Försvinn ur vårt liv, Sudoku-slampa.

You´ve been here long enough.

Hoppsan

Eeeeh... Det verkar som de heter Hello Saferide.

Där ser man.

Det där med Internet verkar spännande.

I morse berättade min kollega att han sett Fredrik Lindströms program igår kväll och om jag missade det så måste jag försöka se det.

Det kanske går i repris, sa han. Eller så kanske hela programserien släpps på dvd, funderade vi. Ja ett tag snuddade vi till och med vid att vi skulle kunna ringa SVT-arkivet och beställa programmet. Kanske på VHS, eller i super-8-format.

Något besvärat kommer jag på att jag läst en artikel om nya generationens användare och deras konsumtionsmönster. De som laddar ner program innan de ens kommit till Sverige. On-demand-generationen. De som inte vill vänta, vägrar bli försedda, inte vill se på TV vid en viss tidpunkt bara för att programmet råkar sändas just då.

Jag slås av en tanke. Den känns lite märklig, men jag säger det till honom ändå.

- Vem vet, jag kanske kan ladda ner det på nätet, säger jag.

Han lyser upp. Inser hur gamla vi är. Hur nära vi var att ringa SVTs arkivdam.
Jag lovar att undersöka Internet och berätta för mig honom hur man gör.

Så. Nu ska vi in i kundmöte. Ska berätta för dem hur vi tycker att de ska kommunicera med sin målgrupp, om nya konsumtionsmönster, vilka trender vi kan se och vilka mediakanaler han bör investera.

He´s come to the right place.

Gerard, varför sa du inget?

Jag blev hängandes framför mastodontfilmen 1900 på SVT två nätter igenom. Det är verkligen inte likt mig att vara uppe, dagen före jobb, till efter 01.00.

Men det var jag. För det var en riktigt bra mastodontfilm.

Så nu har jag bara en fråga. Scusi en okunnig, men vem kunde anat att Gerard Depardieu var en riktig ärta, en klassisk hunk, en riktig tiopoängare i sin ungdom?

Hey morsan

Jag vet att jag är hopplöst efter när det kommer till musik. (Men av vår musiktävling på nyår att döma finns det de som är värre däran.)

Men de där Hey Saferide verkar ju väldigt bra. Tror att jag till och med utmanar mig själv i att lämna Visakortsnummer på iTunes Store i helgen.

Då ligger Hey Saferide brunt till.

What´s new pussycat?

När jag var liten hade jag, som alla andra i min ålder, en mina-vänner-bok. Att fylla i den, och att fundera ut bra svar till andras böcker, var definitivt en av mina favoritsysselsättningar. Jag vägde noga alla svar. Speciellt dem om vad man ville bli när man blir stor. Och vilka intressen. Ögonfärg och hårfärg var ju inte så mycket att grunna på, det var ju som det var.

Tills häromdagen. Min son fick en sådan här bok i julklapp (fast något mer avancerad, nu ska man lämna fingeravtryck och grejer) och hela familjen utsätts nu för intervjuer.

- Vad vill du bli när du blir stor?, frågade han mig och sin far.

Jag svarade fotbollsproffs, min sambo förbundskapten.

- Vilka intressen har du?, fortsatte han tålmodigt.

Killar, vin och sång, svarade jag. Kände mig lite modern. Han tyckte mest att jag var pinsam och valde att inte skriva med killar. Vin och song fick det bli.

Min sambo ville svara bröst och rumpor, men han var smart nog att hålla tillbaks. Det blev zonförsvar och kulsprutemodeller.

Känns som vissa saker inte har förändrats.

Utom en sak. Det enda som tidigare var självklart. Hårfärgen. Blond har blivit fejkblond med vissa grå inslag.

Sån är jag

Jag har gjort en ful grej.

I julklapp till släktens 15-åriga tjej köpte vi ”Tusen gånger starkare”, en ungdomsbok om hur jobbigt det blir i klassen när tjejerna börjar ta lika stor plats som killarna.

Jag har varit jättenyfiken på den här boken ett tag, så jag sträckläste den kvällen innan julafton. Lite försiktigt, så att det inte skulle märkas. Jag bröt inte i pärmarna och så där, gjorde inga hundöron.

Nu hoppas jag bara att hon läser den, för uj vad bra den var. Om ni har någon tonårstjej i släkten så gör henne en tjänst och köp den!

Och smygläs den innan ni slår in den.

Fulingar.

Det var inte han!

Idag blev någon besviken. Inte i Barbaradocka-klass, men ändå. Babbans blogg dyker upp som träff på de mest osannolika ställen.

Här vill jag också passa på att rentvå min käre sambo. Flera läsare har trott att jag beskrev hur min egen sambo smög upp ur sängen för att söka efter Barbaradockor på nätet.

För hans skull:

Så var det alltså inte. Jag kan nämligen se om det har varit någon inne på min blogg som sökt på Google efter något speciellt. Ibland är det "Barbara Buzz", men oftast inte. Det kan vara allt från "Guldklänning" till "Galasko" eller "Parkering vid Bergakungen". Väldigt många träffar handlar om just det inlägget, faktiskt.

Men den där Barbaradocke-spekulanten, han var någon tok från...kanske Norrland...eller Borås...inte vet jag. Det kan man inte se.

Så nu är sambon glad igen.

Fröken duktig

Det nya träningsåret har tagit en rivstart. Igår spinning på lunchen, ikväll 8:an i elljus.

Nu stolt.

Och lite intresserad av skålen med Lonka på TV-bordet.

130 dagar kvar

Då var det klart. Jag har anmält mig till årets upplaga av Göteborgsvarvet. Ta det som en utmaning, jag ser fram emot att åtminstone få några av er som träningspartners!

Och kom ihåg när du ligger i soffan och tittar på Bonde söker fru och skövlar in ytterligare en skopa glass:

Man blir ju inte yngre. Det kan inte bli mer gynnsamt än så här.

Du är väl med?

Kanske inte?

Mmmm hot!

Grrrrrr

Igår nyårsafton. Vi hade satsat på att bjuda hem inte mindre än fjorton vuxna och elva barn till lilla radhuset och tänkte att det får bära eller brista.

Dagen innan flåsade jag in i en affär på Vallgatan, fem minuter innan de stängde. Jag hade ju ingenting att ta på mig! Några tjugoåriga tjejer var helt till sig över en leopardmönstrad klänning. De tyckte den var "hot", men de hade inte råd.

Det hade däremot Babban. Strax efter att de glidit vidare in i butiken smög jag bort till leoparden, hittade en i rätt storlek och tassade bort till kassan. Hann inte prova den, men planerade att använda mig av öppet-köp-principen om den inte skulle passa. Och så var ju nyår räddad.

En halvtimme innan gästerna ska komma stiger jag ur duschen och kränger på mig klänningen, dock utan att ta bort lapparna. Jag begrundar mitt rödmosiga ansikte i sminkspegeln. Fina rynkor runt ögonen. Ett grått hår i luggen. Något kilo för mycket. Och med klänningen ser jag inte alls "hot" ut. Snarare medelålders och lätt desperat.

Slutsats om leopardklänning:

Coolt om du är tjugo.

Ömkligt om du är femtio.

Som trettiofyrååring bör du inte chansa.

När sedan min treåriga dotter undrade var jag hade gjort av leopardhuvudet insåg jag att jag hade blivit ett skämt. Utklädd. Avklädd.

Jag bytte om till jeans och knallgrön parttopp.

Leoparden får vänta tills jag blir sjuttio. Då är det coolt igen.

Vi klättrar på Jacobs stege, ja vi klättrar på Jacobs stege

Som jag hade längtat. Dagarna hade släpat sig fram, allting annat hade mist sin lyster. För mig fanns bara en enda sak. En vecka innan, på självaste dan före dopparedagen, hade jag rullat ut mitt liggunderlag framför TV:n för att få de bästa platserna.

Hela julhelgens syfte var att utmynna i crescendot Bruce Springsteen Seeger Sessions, SVT1 igår kl 23.20.

Och vad händer? SVT har fått för sig att TEXTA konserten, rakt igenom, varenda låttext - översatt på svenska.

Man dånar. Musik ska upplevas, ta plats, skänka en bit uppsluppenhet, ge näring åt drömmar och i bästa fall skjutas rakt in i venen. Det händer inte om man samtidigt tvingas läsa:

- Ja, min Oklahoma-hustru blåste bort.

Min pappa däremot, han tyckte att själva textandet var en "utmärkt idé" för han "hör så dåligt nuförtiden".

Jag för in del tycker inte att gamla människor ska vara uppe så sent.

Slözapp och chips

Jag låg och slözappade (ja groddperioden är long gone) härom kvällen och fastnade i Jamie Olivers missionerande i det brittiska snabbmatsträsket. Han åker ju runt i skolorna och visar upp en potatis, en bunt sparris och en gul lök för barn i sju-nioårsåldern. Han möts av en storögd och gapande publik. De har ingen aning om vad det är för märkliga knölar han håller upp.

Och det visar ju sig inte vara så konstigt.

Det är inte ens fish-and-chips de käkar i skolorna.

Det är chocolate bars-and-chips.

Jag är inte i djup chock, det kan man inte vara efter två år i Australien och USA. Men ändå. När man har barn börjar man reflektera över helt andra saker än gropiga lår och finnig panna. En dietist berättade om barn som kom till kliniken med sex veckor långa förstoppningar. Föräldrar om trötta, håglösa eller aggressiva småttingar.

Sen, när de är sjutton, ersätter de den taskiga kosten med ett liv på puben. Engelsmännen är way behind, det är den nakna sanningen, avslöjad i hela sin dallriga härlighet av den nakne kocken.

Men till poängen, även om den kommer sent och med risk för att ha tappat en och annan läsare eftersom det inte verkar komma någon poäng alls. Här kommer den:

Jag berättade om programmet för mina barn vid frukost dagen efter. Min sexåring (den plikttrogne och lydige) utbrast helt enligt manus i ett "blääää".

- Äter de choklad och chips - till lunch?, sa han med avsmak och misstro i rösten.

Jag nickade och slängde ett öga på min treåring, (den egensinniga och misstänksamma) om hon snappat upp informationen.

Det hade hon.

I allra högsta grad.

- Mums, log hon stort och fick något drömmande i blicken.

Och började genast lobba för en språkresa.

Friden har kommit

Jag måste bara passa på att lätt överskådligt beskriva kvällen här hemma. Ingen öl. Inget godis. Bara Snapphanarna på TV, björkvedsbrasa och sedan ett parti schack.

Ja, det är lite sådana vi är. Vi umgås gärna genom att låta våra hjärnor brottas, genom att lära oss (mig) mer om vår svenska historia och genom att leva sunt och hälsosamt.

Nä, gäsp, om man skulle gå och kamma fårskinnstofflorna, lyssna på Bach och bläddra lite i Ostindiefararen Götheborg seglar igen, knaprandes på några groddar.

Det kommer ju en dag i morgon också.

Då jävlar ska min sambo massakrera tyskar på Playstation medan jag tänker hetsäta trillingnötter till Sällskapsresan.

Helt koko

Nä, julafton äger inte riktigt den magi som man minns från sin barndom. Om det är på grund av att det är femton grader varmt vet jag inte. Vi tog i alla fall en promenad på julaftons morgon för att kunna släppa loss ordentligt vid julbordet senare.

Om jag låtsades att jag precis hade blivit släppt mig från någon form av isolering där jag inte haft koll på årstiderna skulle jag haft svårt att avgöra om det var jul - eller midsommar.

Toppa det med en rejäl översvämning och man förstår att vädret har blivit koko.

Log out

Vad är det som händer med hjärnan dagen innan semester? Har loggat ut helt. Vill inte tänka jobb, vill bara tänka pepparkakor.

Degigt kompis.

God jul!

Nu har även Babban börjat vädra julluft. Bara några timmar kvar till en dryg veckas välförtjänt päsande. Här ska laddas batterier – här ska hjärnor renoveras. När vi kommer ut efter nyår är det som lite bättre människor med något färre rynkor – och som fått upp vårvittring.

Men kolla för Guds skull in här under helgerna. Babban kommer att fortsätta rapporteringen, endast smått förhindrad av dadlar, nötter och julpilsner.

God jul!

Logiska rykten

Simon Bank skriver idag att det inte var Zlatan som blev utvisad igår. Det var hans rykte.

Och visst stämmer det. Zlatan klippte till bollen inte mer än en hundradel efter det att domaren blåst. Domslutet var helt och hållet baserat på Zlatans rykte som trubbelmakare.

Däremot kan jag, enligt rykteslogiken, inte låta bli att undra vad mer Zlatans rykte ställt till med. Grabben själv kanske låg och sov när hans rykte flanerade på stan med Mellberg och Chippen? I så fall har ju även Lagerbäck felat. Han stängde av Zlatan från landslagsspel när han egentligen borde stängt av ryktet.

Sen har jag läst att ryktet fick en son under hösten. Så om Zlatan inte var inblandad i det heller, kan man knappast låta bli att gräva i bibeln. Gravid utan hjälp har i tvåtusen år stavats Helige Ande.

Son of Zlatan is the Son of God.

Det känns som något som Zlatan själv skulle sagt.

Jag är lite imponerad av min egen logik.

Juletips

För oss som tycker att Fairytale of New York är en oslagbar jullåt och som dessutom är svaga för gubbrock har jag ett måstetips.

Köp Håkan Hellströms ”Nåt gammalt, Nåt nytt, Nåt lånat, Nåt blått” och lyssna på sista spåret där han gör den i duett med Plura.

Nytt dimord!

Min treåriga dotter gick ut från husvärmen och ut på den dimbeslöjade gatan i morse. Hon ser sig lätt förvirrat omkring.

- Det är suddigt idag, säger hon.

Jag vägrar att rätta henne. Snart nog är de där egentillverkade orden ett minne blott i alla fall. Tids nog ska Mallen träs över hennes huvud. Tills dess gör man bäst i att njuta av det annorlunda, det udda, ja till och med det felaktiga.

Suddigt. Bästa uttrycket ever.

Busted sneeky man.

Sent på småtimmarna igår var det en någon som försiktigt tassade upp, utan att väcka frugan som låg bredvid i sängen. Sakta smyger han upp dörren, den knirkar och gnäller besvärande högt i ett visst läge. Han sneglar mot sängen, det verkar ha gått bra. Han går långsamt ner för trappan och andlöst stilla knäpper han på datorn.

Inte ett ljud hörs från ovanvåningen. Han pustar ut och slappnar av. På Google ska han nog hitta det han söker. Det är bråttom nu, snart är det julafton och han har ännu inte köpt julklappen till sig själv.

Ledsen grabben. Inte kunde du väl anat att Babban lagt in en cookie och kan se vad besökarna söker på?

You are so busted.

Gammalt är coolt

När vi köpte vår nya iMac tidigt i våras så slog vi samtidigt till på bredband. Vi var värsta stenålderssurfarna innan, skötte bankaffärerna var egentligen det enda vi gjorde hemma. (Surfade en del på jobbet måste jag tillägga) Hemifrån surfade vi på modem. Det tog naturligtvis en evinnerlig tid och det var inte helt ovanligt att det inte funkade alls.

Jag berättade det på jobbet, för en kille född på åttiotalet.

- Nä fan vad coolt! Är det säkert?, sa han.

Han som shoppade Kobratelefoner och gammal mosaik på lunchrasten, eller senaste röda Cheap Monday-brallorna på eBay. Han tyckte jag var en livs levande relik. Han kände någon in real life som surfade med modem.

I hans värld där allt gammalt och knattrigt var inne, blev jag upphöjd till damen som är hur cool som helst.

Numera är jag en svenssonsurfare med bredband.

Lycklig igen.

Jag har fortfarande ont i halsen (tredje veckan nu), så jag vaknar med ett ruttet humör varje morgon. Men till lunch idag fick jag min gubbröra och lättöl. Det krävs så lite.

Är vi klara?

Såhär i julklappshysterins sista dagar kan jag inte låta bli att berätta vad som undslapp min sambo. Det är humor på allra högsta nivå. Han stod och pillade med någon gammal sladd, nynnade O helga natt och säger, helt appropå, helt självklart, helt glatt:

- Är vi klara med alla julklappar nu?

Okej. Inte så kul om man inte känner till sammanhanget. Eller åtminstone är bekant med kvinnlig vs manlig shopping. Vilket jag tror att ni är.

Moahahahaaaa.

- VI är nästan klara älskling. Det är bara till dina föräldrar kvar. Ska jag ta det också?

Men så läste jag i någon av gratistidningarna på bussen i morse en så bra krönika att jag var tvungen att riva ut vissa delar av den. Den hette ”Män är på mars, kvinnor på Åhléns” och snuddade vid både julklappsshopping och våra olika shoppingmönster.

”Konsumtionssamhället är skapat av kvinnan, och så har det kanske alltid varit. Gick grottmannen ut för att stena en mammut så kom han också hem med en mammut – inte med en murkla, lite citrongräs och en självdöd ekorre som vissa andra.”

Så jag antar att det är just another könsfälla. Inte så mycket bara vi.

Men vänta. Betyder det att det blir en mammut i julklapp?

Happiness Factory

Jag har hört att den här lilla snutten kostade ungefär en tia att göra.

En filmhelg

Med barnvakt i bakfickan passade jag och sambon på att kila på bio söndag eftermiddag. Det brukar bli ett satans velande fram och tillbaka - när man äntligen får chans att gå vill man ju inte välja fel. Idag föll valet på Borat.

Det blev en och en halv timmes obekvämt vridande i fåtöljen - men också många sköna gapflabb.

Och om en minut börjar Constant Gardener på Canal+.

Bara namnet gör att jag förväntar mig en annan typ av filmupplevelse. Lite som att först gå på wrestling och sedan på högmässa?

Julfest med nya jobbet

Om en liten stund lämnar vi halvfärdiga jobb bakom oss och drar på julfirande. Jag har sett många nyanställda gå ut särdeles hårt på första festen. Brukar vara väldigt underhållande och något man kan prata om länge efteråt, men inte så klokt ur ett karriärmässigt perspektiv.

Därför: inga drinkar efter midnatt, varannan vatten och möcke julmat så ska jag nog klara mig helskinnad ur det här.

Oj. Släden går nu.

Ses i morgon.

---

I can see!

Det lättar lite runt lunch. Då är utsikten den här.

Var är jag?

Utsikt från diverse fönster när jag går upp, när jag åker till jobbet, när jag tar en eftermiddagskaffe, när jag åker hem från jobbet, när jag äter middag, när jag slözappar och när jag går till sängs.

Inte undra på att barnen inte fattar om det är idag eller igår, dags för frukost eller middag.

Inte Bruce, men det är bra ändå.

I was unconscious, half asleep
The water is warm 'til you discover how deep
I wasn't jumping, for me it was a fall
It's a long way down to nothing at all

You've got to get yourself together
You've got stuck in a moment
And you can't get out of it
Don't say that later will be better
Now you're stuck in a moment
And you can't get out of it

And if the night runs over
And if the day won't last
And if your way should falter
Along this stony pass

It's just a moment
This time will pass

Carina?

I morse på bussen överhörde jag följande konversation bakom mig. Det hela föregicks av att en kille i 35-årsåldern stod och spanade på tjejen bakom mig större delen av resan. När stolen bredvid henne blev ledig stegade han bestämt fram och satte sig.

- Carina?, sa han.

- Neeeej?, svarar hon tveksamt.

- Förlåt. Jag tyckte du var så lik en tjej som jag gick i samma gymnasieklass som, för länge sen.

- Nej, det är inte jag, svarade tjejen.

- Du är jättelik Carina. Ser ut precis som henne, fortsätter killen.

- Jag får ofta höra att jag är lik folk, svarar tjejen.

Jag blir jättenyfiken. Hur ser man ut om man ofta får höra att man är lik folk? Måste kolla in henne när jag stiger av. Under tiden fortsätter konversationen och jag tänker att det där med Carina kanske bara var en ursäkt från killens sida för att få igång ett samtal.

När jag stiger av sneglar jag förstås på Carina och hennes gamla klasskompis. Jag blir då varse två saker.

Carina påminner mig inte om någon och hon är minst tio år yngre än killen som, uppenbarligen tröttnat på SprayDate.

Vem är bästa sportkrönikören?

Omröstning på resume.se igår, Mats Olsson leder.

Jag säger lätt Simon Bank.

Men det som bekymrar mig mest är att någon har tyckt att Mats Härd kan få vara ett röstbart alternativ. För Mats har jag fyra bokstäver.

S
O
P
A

En helt vanlig dag för en mamma.

Skämmes SATS!

Det ringde i min mobil från ett nummer jag inte kände igen. Han som ringde presenterade sig som Jonas på SATS.

- Jaha?, sa jag. Tänkte att jag kanske missat att betala räkningen.

- Jag undrar när du var hos oss och tränade sist, säger Jonas.

- Förra måndagen om jag inte missminner mig, sa jag.

- Oj, en och en halv vecka sedan. Får man fråga varför?, joddlar Jonas käckt.

- För att jag har haft ont i halsen, svarar jag. What are you – my dad? Vill jag tillägga, men det gör jag inte.

Jonas förklarade att han ringer runt till medlemmar som har svårt att komma igång. Jag fräser att det inte är något fel på motivationen, men att man faktiskt inte ska träna när man är sjuk. Med det önskar Jonas att jag ska krya på mig. Och att vi ses snart i träningssalen igen.

Huga. Vet Jonas vem jag är? Sitter han och kollar på internnätverket på den där bilden de tar när man köper årskort? Har han till och med sett mig skumpa runt i min osmickrande träningsstass?

Det kan ju vara en sån där som Robin Williams i One Hour Photo.

Ett par saker skulle jag vilja rekommendera SATS, för att inte framstå som varken stalkers eller farsor.

Ring inte upp medlemmar som inte visat sig på en och en halv vecka. Vänta åtminstone ett och ett halvt år.

Ge blanka fan i om jag kommer eller ej. Jag betalar min faktura. Jag väljer SATS för att jag vill ha friheten att träna när jag vill. När det passar mig. Och jag vill inte behöva stå till svars för Jonas eller någon annan gulklädd friskissäljare/förföljare.

Cannavaro - en italiensk produkt

Skönt manér. Skön mittback. Tycker Babban.

What a great Monday.

Det tog fyra timmar hem i bil från Sunne igår kväll. Vid 23-tiden siktade vi Göteborg, jag komplett shaky efter en dag där kosten bestod av en endaste ostfralla, fyra koppar kaffe, en chokladdränkt donut, en coca-cola och några sura nappar.

Det tog sedan ytterligare en timme för mig att inse att jag förmodligen inte kommer hem alls. Varenda avfart var avstängd, och när jag sedan, närmare Kungsbacka äntligen fick svänga av från motorvägen såg jag att jag inte kom tillbaka.

Det var då jag bröt ihop. Tårarna steg när jag satte på med varningsblinkers och tog fram mobilen. Klockan är halv tolv och jag vet inte om jag ska sova över i bilen eller börja gå hem. Det är mörkt. Det regnar. Jag har ont i halsen. Det är för fan miss i nassen.

Tur att man har en rådig sambo som i sömnen kan lokalisera torrskodda vägar.

Runt midnatt kunde jag krypa ner i min varma säng. Cola-speedad, rödgråten och med rethosta.

What a great Monday.

Inget ISS för Babban

Jag tänker lite på Fuglesang där uppe i rymden. Igår skulle de alltså docka med rymdstationen, på sprängskisserna jag såg verkade det som de skulle åka i någon form av rör inne i ISS:en.

Om man lider av hissfobi så framstår Christer som ganska modig.

Hans föräldrar jublade när han sköts iväg. Varför gjorde de det? Var de inte hypernerviga för hans skull? Ville de inte ha honom alldeles intill sig så att de har koll på honom?

När min son (visserligen inte 48 år gammal) åker hiss med sin pappa får jag puls på 200.

Bara 42 år kvar. Sen kommer jag att bli som Fuglesang Sr.

På resande fot

Det där med tjänsteresor har alltid låtit så ball. Innan man själv började med dem.

- Hej du har kommit till Harald. Jag är på tjänsteresa och återkommer i morgon. För akuta spörsmål, var vänlig tala med min kollega Kaj.

Väldigt väldigt vuxet. En pappa-grej.

Nåväl, idag ska jag på tjänsteresa. Vi ska presentera ett jobb vi gjort och kommer att vara borta precis hela dagen, och en bra bit av kvällen tycks det.

Ska skumpa längs 45:an faktiskt. Slutdestination Sunne.

Visserligen en tjänsteresa, men ärligt talat, Sunne känns inte direkt ball.

Om en snyting.

Min son åkte på en propp i skolan igår. Han, den förstfödde, han med de stora ögonen och det stora hjärtat. Han som för en mamma (och pappa) är perfekt, ofelbar, samvetsgrann. Han rök ihop med sin antagonist på fotbollsplanen och fröken och tio ungar bevittnade hela händelsen.

- Helt oprovocerat, sa fröken. Vilket det förstås inte var. Det vilade en olöst konflikt i luften, men själva händelsen såg åtminstone oprovocerad ut. Den andre killen gick fram till vår och drog helt sonika till honom med knytnäven.

När jag kom hem var han svullen och röd på kinden, men ryckte på axlarna och berättade vad som hänt. Han var inte ledsen, inte upprörd, inte förbannad, inte rädd.

Han är ju större än oss alla.

The ruiner of all things good.

Det är alltid ett angeläget ämne, inte bara för reklamare utan säkert för många som vänder papper eller pillar med små komponenter hela dagarna. Kan man med rak rygg kan prata om sitt yrke? Vad jag faktiskt ägnar min hjärnkapacitet åt. Vad jag bidrar med. Vilken skillnad jag gör i ett större perspektiv.

Inte fan är det att med att få bukt med världssvälten, stoppa epidemier eller ens få en femårig bråkstake på rätt köl. Nä, mitt jobb är väldigt långt från Anna Politskayas.

Nej det är åt annonsformuleringar, pay-offer, varumärkesdokument, säljande rubriker. Jag gör allt som står i min makt för att folk ska sympatisera med just min kund och köpa just deras produkt.

En amerikansk komiker sa häromdagen, och det var riktat till alla inom advertising och marketing; ”Seriously, kill yourself”.

Och “You are the ruiner of all things good.”

Jag vet inte om vår bransch behöver ta hela skulden. När jag nämnde mina grubblerier för en vän (marknadsförare) så sa hon häpet:

- Men Babban, du bidrar ju till BNP.

Någon borde berätta det för den där komikern.

Fel fel fel

Så jag misstog mig. Svensken kan visst ta kontakt med främmande människor på spårvagnen.

På spårvagnen hem ställde sig en man i femtioårsåldern bredvid mig.

- Vilka snygga stövlar du har, sa han.

- Tack, sa jag.

- De kan inte ha varit billiga, fortsatte han.

- Nej, sa jag.

- Men du bär upp dem. De är så där…., sa han och formade tummen och pekfingret till en rund ring.

Sedan gick han av. Han snubblade på trappsteget, luktade gammal fylla och var iklädd lila potatisnäsa.

Från det ena till det andra.

Jag avslutade Stieg Larssons ”Män som hatar kvinnor” sent igår kväll. Jag har inte kunnat lägga den ifrån mig de senaste dagarna. Inte kunde jag anat att sommarens stora pocketplåga skulle vara så bra.

Nu läso jag om den försupne prästen Gösta Berling av Selma Lagerlöf. Han var ju en riktig playboy den där Gösta.

För övrigt inga jämförelser, men det är skoj att kasta sig från 2006, ekonomijournalistik och hackerintrång till 1891, majorskan på Ekeby och kavaljerernas sorglösa leverne.

Beware! Americans on the spårvagn this morning.

I morse på spårvagnen blev jag snabbt varse att tre amerikaner satt på stolarna framför mig. De pratade och pekade och hade allmänt ganska trevligt. De hade portföljer med sig och såg ut som typiska ingenjörer, jag anade tidigt att de var här på jobb.

Efter en stund kliver ytterligare en herre på vagnen. Vi sitter i vagn nummer två, för alla svenskar införstått med att det är den förarlösa vagnen. Men just den är herren går omkring med en tjugosedel och hittar ingen att betala till. Det verkar inte heller som att han förstår den där nya klumpen där man kan lösa biljetter med just sedlar (vem gör det förresten?).

Jag upplyser honom inte. Inte någon annan svensk heller.

Amerikanerna däremot fångar upp den vilsne herren och förklarar att man kan lösa vilka biljetter som helst "at the central station". Det visar sig att herren med tjugan är britt och han tar tacksamt emot råd.

- Where are you going from there?, frågar en av amerikanerna.

- To Lindholmen, svarar engelsmannen.

- Really? That´s where we´re going too, gläds amerikanen.

- You can go with us! What company are you working for there? What is your wife´s name? You have a dog? You miss home?

Jag kan säga att det var skönt när de steg av.

Någon borde upplysa dem om att så gör vi inte i Sverige.

Nä här ska sittas tyst och stirras ut genom fönstret.

Det gäller även Lindholmen.

Hu vad otäckt.

Är det Martin Timell eller Peppe Eng?

Eller värre - en korsbefruktad klon?

Inne hos mig.

Höst har blivit vinter. I Göteborg innebär det att regn ersätts av hällregn som ersätts av duggregn som ersätts av findroppigt blomstersprayregn.

Det är så tröttsamt att man inte ens orkar kommentera eländet längre. Oroas orkar man dock. Och klaga hos någon skulle vara skönt. När jag var liten skickade jag arga brev till Torbjörn Fälldin om att det fanns så ont om soptunnor när man ville slänga till exempel tuggummi eller godispapper.

Om man vill klaga på vädret, vem ringer man då? Det är ju det som gör hela klimatförändringsdiskussionen så läskig. Vi har ingen kontroll. Vi kan inte skriva ett brev till Fredrik Reinfeldt med förhoppningen att han fixar snö till jul.

Istället låser jag in mig i en immig buss med tjock blöt tröja och stänger ute regnet med mina hörlurar. De är feta, omslutande och inkapslande. Idag toppade jag det hela med en pocketbok.

Innanför mina hörlurar är det mysigt och oproblematiskt. Kom och knacka på någon dag så bjuder jag på saffransbullar.

Dött och tomt

Det är lustigt med bloggande. Vissa dagar bara rinner det ut fem inlägg utan att jag ens försöker. De bara poppar upp och säkert tio till ligger och lurar. Andra dagar kan jag sitta och stirra på min skärm och verkligen vilja pressa fram någon klokt. Helst. Sedan bara någonting. Vad som helst duger.

Men.

Inget.

Det står still. Jag har inget att säga. Inget jag funderat över. Inget som hänt. Inget jag längtar efter. Helt dött på tankefronten.

Samtidigt vet jag ju att ni är några stycken som faktiskt går ut och kollar vad Babban reflekterat över idag. Det stressar mig och det kittlar mig och det är för er som jag håller på.

Idag är en sådan dag, om ingen av er listat ut det redan. Rätt fantastiskt ändå, hur jag kan skriva så här mycket om ingenting.

I dagens mail:

Ey bruden! Du har en blogg att skriva! Hur skall jag annars kunna veta vad
som händer med dig och hos er? Skall jag behöva prata med dig, eller vad
menar du?!? Du skriver roligt och den är ett fast (och saknat) inslag i min
pappaledighetsrutin. Skärp dig och fatta att du lever 2006. Skriv blogg!

...

Brustna toner

Min sexårige son håller på att plugga in lussesånger som bäst i skolan. Redan nu har vi insett att någon sångare, det blir han nog aldrig. I alla fall inte om man ska kunna ta rena toner. Men å andra sidan lever hoppet – Håkan Hellström lyckades ju trots avsaknad i att sjunga rent.

Just nu är det en strof ur en lussesång som fastnat och som han brister ut i titt som tätt. Han sjunger väldigt högt och skirt.

- Ja då tänder Gud en stjääääärna…

Fast stjärna uttalat på fiiiingöteborgska. Det vill säga käääääärna.

Han låter precis som Tomas Di Leva.

Bruce i grönt kirurgställ?

När jag och en nära vän var i tjugoårsåldern så brukade vi mäta hur mycket man litade på vissa människor vi träffade.

Om vi gav omdömet ”han skulle få operera mig” så var det i den högre änden av skalan. Detta alldeles oavsett om personen i fråga hade kirurgisk bakgrund. Det var ju bara någon slags intuition om att den här människan klarar allt. Kan försätta berg.

Jag minns inte hur vi bedömde Bruce tillförlitlighet och lugn, men om ni kollar på videon till My Oklahoma Home i mitt förra inlägg så förstår ni.

Kolla in mannen.

Han får operera mig närsomhelst.

See what I mean?

Häng kvar till åtminstone 2.10 så lovar jag att livet kommer att te sig lite bättre...

0 kommentarer

Hallåååååå? Någon där?

Glöm för Guds skull inte att kommentera inläggen.

Det ser bättre ut och inte lika sorgligt/desperat/ensamt/utlämnande/refuserande.

Sir Hank

Så långt borta var jag ju inte.

Henke till Man Utd känns som ytterligare en anledning till att fortsätta betala Canal+-räkningarna.

Yeeeee-haaaaa!

Det jag ska säga nu är verkligen ingen rocket science, bara en ganska elementär betraktelse. Men en betraktelse som är värd att skrivas om.

Jag har kommit på tillfällen när jag mår verkligt bra. När det inte finns något som kan få mig på kasst humör, och nej det är inte nedkissade sängar eller smuliga diskbänkar. Det kan slå mig när jag sitter på jobbet eller på bussen eller i bilen eller hemma i soffan. Den där känslan när det bubblar i hela bröstet och man bjussar sig själv på ett stort leende.

Vet ni när det infaller?

Jo när jag lyssnar på Bruce Springsteen. Just nu Jacob´s Ladder från Pete Seger Sessions.

Höj volymen.

Gunga på höfterna.

Smila.

Det är ta mig fan lyckopiller i klass med seger mot Elfsborg.

Å så spännande.

Ur Sportbladet just nu:
Helsingborg har kallat till presskonferens i dag klockan 12.30.
Enligt klubben handlar det om "en stor och överraskande förändring" i truppen.
Nyfikenheten är stor runt eftermiddagens presskonferens; i ett pressmeddelande skriver Helsingborg.
”Gällande en stor och överraskande förändring i HIF:s A-trupp. Garanterat den största händelsen i fotbollssverige i vinter. Personen i fråga kommer att vara på plats.”

Jag tror att det gäller Henke. Han ska inte lånas ut till Spanien sägs det. Och inte sluta. Men på frågan om det gäller Henke är svaret:

- Det gäller en spelare i truppen.

Jättebra svar. Verkligen. Lite politiskt. Och låt mig gissa?

Det gäller Henke.

Eftersom han inte ska lånas ut till Spanien, så kanske han ska bli tränare i Celtic? Eller så är presschefen smartare än reportern. Barcelona ligger inte i Spanien, utan i Katalonien om man vill.

För det kan väl inte handla om att Gustaf Andersson ska gå till Trelleborg?

Jag - ett slumpens verk?

Jag har alltid varit lite avis på dem som vet exakt vad det vill. Och de vet exakt vad de vill i varje given situation och de vet det blixtsnabbt.

Till exempel om man av någon händelse skulle besöka en bar och någon i sällskapet ska gå och beställa. Då svarar en sådan här person mycket rappt:

- En gin och tonic, fast inte Gordons gin utan Bombay Sapphire. Inte för mycket is och två skivor citron. Och en liten svätt sodavatten på toppen.

Ja ni förstår. Lite som James Bond, fast han håller på och fånar sig med sin Martini.

Jag vet fortfarande inte vad jag själv föredrar. Cosmopolitan är ju gott. Gin och tonic funkar alltid. Öl slinker ner. Rött vin är mumma. Vitt vin gillar jag. Men att välja aktivt och med precision? It´s a no-no.

Nu börjar jag tro att mina obeslutsamma ickeval kan spegla hela mitt liv. Jag kanske inte vet vad jag föredrar inom något område. Hela mitt liv kan vara en slump. En vindflöjelkonsekvens. Mitt jag har blivit vilselett genom att lyssna än hit, än dit, än ner i diket. Men aldrig inåt.

Eller så är det inte värre än att jag har problem att bestämma vilken drink jag föredrar.

Låt oss be för det.