Såna är vi, eller var vi kanske...

Ikväll vankas nyårsfest hos goda vänner. Vi har fått i uppdrag att tota ihop förtugget till champagnen samt ett melodikryss. Eftersom vi är både lata och dåliga på att planera satt vi sent i går natt och skrev kluriga låtfrågor. Idag köpte vi nyårsstassen och alldeles nyss kom vi hem från Maxi med små delikatesser som vi nu (1,5 timme före festen) ska knåda ihop.

Nyårslöfte inför 2008:

Vara ute i bättre tid.

Tomt

Ett tag trodde jag att ledighet - och leda - skulle odla massor av tankar och reflektioner värdiga bloggen.

Men icke.

Att göra inget ger inga nya tankar.

Så ledig så ledig

Jodå, Babban lever. Ansiktssvullnaden har lagt sig, liksom det mesta av muntorrheten. Mitt inteskrivande är inte för att jag är sjuk, utan för att jag är ledig.

Jag skriver alltså inte, utan äter choklad och gröt, läser böcker, ser på August, dricker vin, spelar spel, tar blåsiga och fuktiga promenader, tänder ljus.

Igår sprang jag för första gången på en månad, 7 km. Det gick inte så bra.

Nu ser vi på Simpson the movie för femte gången sedan julafton.

Snart stänger vi butiken

Vi har precis avslutat julbordet här på jobbet och jag sitter och päser med byxknappen uppknäppt. Rapar lite surt. Jag toppade det hela med en rejäl klick ris a´la´malta som jag nu ångrar. Sedan blev det julgåvor; en flaska champagne och en get i Mocambique, och som en liten julfinal; en match i juniorligan i bordshockey. Vi har fortfarande de sämsta istiderna, men vi har påbörjat vår klättring mot seniora sammanhang.

Jag leder med 5-1 i matcher.

Om en liten stund ska jag fixa de sista klapparna.

Sedan är det jul.

Snygg i håret

När jag gick hemifrån i morse lät jag håret falla fritt så att säga. Jag brukar sätta upp det i en tofs, allra senast när jag står på busshållplatsen och väntar på att ta mig till jobbet.

Så kom jag till jobbet. Tofslös. Kände mig lite kvinnlig, lite vänt skogsrå fast med attityd. Åt frukost, ringde ett samtal, kopierade några kvitton, tidrapporterade. Slängde med manen.

När jag ett par timmar senare tittar mig själv i spegeln har jag faktiskt glömt att jag har håret nedsläppt. Jag tvättar händerna noggrannt och lyfter blicken mot min spegelbild, lite på jakt efter om svullnaden på halsen lagt sig.

Då ser jag. En frisyr som inte är av detta årtionde. Här har det krullat sig helt på eget bevåg och lagt sig lite som en skön hjälm och ramar in ansiktet. Väldigt lite skört skogsrå utan mer Jonatan Lejonhjärta.

Det blev en snabb tofs och en förhoppning om att så få som möjligt på kontoret sett mig.

På hamsterfronten

Min läkare ringde, något förbryllad igår. Nej det var inte påssjuka sa han, provsvaren hade kommit. Det hade jag ju visserligen aldrig trott att det var, men jag hade nog önskat det ändå. Så att jag visste. Så att han kunde säga att det är ofarligt och försvinner av sig självt inom två-tre dagar. Men så var det inte.

Han famlar i mörkret, vet inte vad det är som drabbat mig. Jag googlar vidare och har ett femtontal diagnoser i rockärmen, men det berättar jag inte för honom.

Svullnaden har lagt sig (en halvmeter längre ner, som min lustiga kollega kläckte ur sig på stormötet igår, till de andras tjutande förtjusning) och kvarstår egentligen bara i relativ litenhet på höger sida halsen. Muntorrheten är det värre med, jag tvingas dricka hela tiden för att överhuvudtaget kunna svälja.

Det var det senaste på hamsterfronten.

Over and out.

Längtans tider

Jag kommer att ägna större delen av ledigheten åt att ligga på rygg i soffan och läsa. En bok som jag längtar efter att få sätta tänderna i är Bodil Malmstens Kom och hälsa på mig om tusen år.

Den är så fin. Pappret, bilderna, orden. Och eftersom det tycks som Bodil delar min passion för Bukowski passar jag på att citera något ur boken (ja jag har smygläst lite redan).

Så här skriver hon:

Många vet inte vilken stor författare Charles Bukowski är. Dessa många har gått på mediabilden av fullgubben Bukowski, en bild som han bekräftade så fort han kom åt.

Charles Bukowski om att skriva poesi:
>> If you don´t have to do it, don´t do it, man.<<

En tanke

Hmmm, jag funderar just på om jag ska dra en sådan där skruv genom halsen på julspelet ikväll. Lite för att dra uppmärksamheten från hamsterlooken och samtidigt göra mig till den där knasiga klassmamman som bjuder så på sig själv. De kommer såklart att tycka att mössen har en hemskt skojfrisk mamma som de gärna skulle vilja lära känna lite bättre.

Men det kanske är fel? Att inte låta det månadsintensivt inövade julspelet få sin förtjänade stund i rampljuset? Att på ett så plumpt och självcentrerat sätt sätta barnen i skymundan för att få själv få sola mig i glansen av en ganska fånig barnsjukdom?

Jag får fundera lite. Känns kanske inte helt klockrent ändå.

Mössens julafton

Också tur att min sons klass har juluppvisning i dag. Han ska vara möss. Yes, inte mus utan möss, enligt egen beskrivning ungefär tio stycken.

Jag vill hemskt gärna följa med och se julspelet och hur han ska vara så många möss. Det är bara det att jag balanserar runt ett huvud i medicinbollstorlek på mina axlar.

Jag minns hur jag skämdes över mina föräldrar när de var med i skolan. Alltid var det ju något fel, de hade fula kläder eller (gud bevare mig) begärde ordet i klassrummet eller något annat oförlåtligt.

Vad ska mössen och resten av klassföräldrarna tänka om den här figuren?

Det är inte Halloween?

The Mask

När jag vaknade i morse var jag väldigt nyfiken på om svullnaden lagt sig. Jag ska inte säga att jag rusade upp, men jag gick målmedvetet mot toaletten när jag gnuggat nattet ur ögonen.

Om man vill vara snäll så kan man säga att svullnaden inte lagt sig.

Om man inte vill vara snäll så kan man säga att huvudet ny flyter ihop med resten av kroppen på ett oskiljaktigt och mer komplett vis.

Tur att hoppet är det sista och allt det där.

Twice the size

Jag anade att det inte bara var julgodiset och ölen på Koh Lanta som givit mig mina nyfunna hamsterkinder, och i det visade det sig att jag hade rätt. Men en sak i taget, nu tar vi det hela från början.

Visst, illamående och kräksjuka och annat mysigt i all ära. Men när jag ser mig i spegeln i går kväll, tycks mig mina kinder vara twice the size. Jag frågar min sambo som svarar att han tycker att jag ser ut precis som vanligt, fast med tillägget "rockan" istället för "älskling".

Där käkbenen övergår i öra tycks det som två pingisbollar lagt sig till rätta under huden. De gör att jag framstår som en rundare variant av mig själv och det värker lite. Fast bara lite. Jag går ner till datorn och googlar på "svullna käkar" men träffar inte på något som fångar mitt intresse.

Illamåendet från natten innan har lagt sig, jag somnar.

Och vaknar med samma svullna käkar, men med trevliga tillägget svullen hals. Den gör inte ont, men någon har under natten placerat två dubbelvikta capricciosa under respektive mandel i halsen. John Blund? Lennart Svahn?

På Google tar träffarna fart, det är mer hard core sjukdomar nu, det mesta som har med lymfar att göra verkar illavarslande. Jag sväljer ner en klump när jag borstar trasselknuten ur fyraåringens hår. Förmodligen lever jag inte ens till nyårsafton med det här skenande förloppet. Från illamående till döende på tjugofyra timmar.

Jag bokar tid hos företagsläkaren och får komma efter lunch. Han känner och klämmer och rynkar pannan och hämtar in sin expertkollega med smal guldlänk. De pressar med tummarna mot min svullna hals och undrar om det gör ont. Nej svarar jag.

De låter mig ta sänka och under tiden går de också ut och googlar.

När jag kommer tillbaka säger de att jag förmodligen har Påssjuka, fast det är en barnsjukdom och fast jag inte har feber eller ont när jag sväljer.

Egentligen vill jag ju hoppa upp i hans knä och ge honom en kram, han som tagit mig tillbaks från de döda. Jag vill köpa hela hans internetsnickrade version av en harmlös barnsjukdom med hull och hår, jag vill fira med champagne.

Men tills det där provsvaret kommit från Sahlgrenska i slutet av veckan, vet jag inte vad jag ska tro.

Jag tar det lugnt och hoppas att hamsterkinderna ska go away.

Ulv i fårakläder

Det har varit några omtumlande sista veckor. Resan och planeringen innan, acklimatiseringen när vi kom hem, julpyntandet och lusse på dagis, jobbet och tidsomställningen, Bruce i Globen och sjösjuk på X2000, julklappsjakt och köpa ny diskmaskin.

Under tiden har mina manikyrerade naglar växt ut, färgen på kroppen mattats och det blondare håret återgått till sin normala råttfärg. De kilon jag anade att jag tappat genom att äta frukt, grönt och kyckling har återfunnits via några snabba pastaluncher och alldeles för lite träning.

Jag börjar vänja mig.

Jag gillar det inte, men vardagen har en viss effekt på mig. På oss alla. Det blir tydligt när man lämnat bubblan ett litet tag. Vi flydde den en stund och fick se att livet är större än inköpslistor på Maxi och champions leaguefotboll på TV6. Och visst är det så. Att det finns något som pågår utanför min vanliga, dagliga bubbla.

Något större. Något piggare.

Jag har sett det. Det finns i Thailand och det fanns i Globen.

Och igår kväll, i soffan med Entourage och en kopp te hittade jag en liten skärva till minsann.

Hey vardagen, mig lurar du inte.

Du må ha en tråkig förpackning, men så himla dum är du inte.

Kom ihåg - snäll

Daniel Alexandersson klar för Blåvitt!

Vad ska min sjuårige elfsborgare hemma säga? Daniel är ju hans favoritspelare och Blåvitt är... eeeeh... inte hans favoritlag.

Jag måste vara snäll.

Snäll.

För er som låg hemma och kollade Roomservice igår

La-la-la-la-la-la-lalalalalaaaaa!

När No surrender, Candy´s Room, The Promised Land, Badlands, She´s the one, Jungleland, Born to run och Santa Claus is coming to town revs av femton meter från där jag stod, då glömde jag tid och rum.

Jag glömde att jag är trettiofyraårig tvåbarnsmamma där tiden börjar ta ut sin rätt. Jag glömde de fina rynkorna runt ögonen och det fladdrande överarmsgunget. De framför mig undrade säkert vad den där lilla tanten gick på. Hon som studsade in i dem med sin mjuka mage och som skrek som vore hon besatt av satan själv.

Jag kunde inte bry mig mindre. Och jag tror att jag, för några timmar, faktiskt var nitton igen.

Last night was Magic

Det bjöds på fest i Globen igår kväll. Jag var inbjuden och kom några timmar innan partajet började. Köade i kylan i någon timme och stod sedan på betonggolvet på planen och väntade lite till, eller i två timmar närmare bestämt.

Men sedan kom han, The Boss och hans lakejer. De plockade fram allt de hade. Max Weinberg satt som vanligt rak i ryggen och rörde inte en min, men slå på trumma det kan han. Clemmons blåste i saxen och Little Steve rockade så bandanan stod som en kvast från skallen.

Det var energi, glädje, skratt, eftertanke, röj, gung och svett. Det var fest.

Och jag var bjuden.

Kaskad coming

Sitter och sväljer ner en skön spya på X2000. Det är extra lustigt att jag förtränger hur illamåendet sköljer över mig varje gång jag sätter min fot på den här vagnen. Jag stirrar ut på horisonten, försöker hitta en fast punkt i gungandet att fixera blicken på. Jag har lovar att jobba, men det är svårt när skärmen gungar och all koncentration går åt till att trycka tillbaka dagens frukost.

Bredbandet fungerar dock riktigt bra. För den som nu klarar av att surfa.

Nobelfesten blaha blaha

Ikväll Bruce Springsteen på Globen.

Jag kommer att vara där, svettig, lycklig och hes. Ska alldeles strax lämna office och bege mig mot centralen.

Om jag hittar uppkoppling på X2000 får ni veta mer.

Lite stressat

04.34 vaknade jag idag. Det går med andra ord bakåt. Å andra sidan visade det sig att jag behövde de extra timmarna. Mr Buzz är på konferensresa över natt och i annat land minsann, så jag fick leka ensamstående morsan vilket är mycket tids- och tålamodskrävande.

Sjuåringen har friluftsdag på isstadion idag så det var en hel trunk med hockeyprylar som skulle jagas fatt i. Benskydd, bröstskydd, hjälm, armbågsskydd, skridskor, handskar, två uppsättningar torra kläder, matsäck för heldag, hockeytröja. Hockeytröja? Hockeeeeytröööja..? Var ääär du?

Ingen hockeytröja. Puts väck. Nåväl, koka ägg till äggsmörgås. Väcka barn, kamma troll, tvätta tandkrämsfläckar.

Ösregn. Iväg. One down, one to go. Seså, puss puss mamma är sen. Dripp dropp ösregn.

Då. Jag visste väl det. Att det var någonting tillhörande den där hockeytrunken som jag missat. Hockeyklubba.

Hem igen, klockan är nu 08.05 och det var tre och en halv timme sedan jag steg upp. Jag är tillbaka där jag startade. Hämtar hockeyklubba och sätter av till skolan igen.

Livet är bra härligt ändå.

Och lite så här

Som jag minns det

En röst i natten

Det är faktiskt ganska mysigt att stiga upp när man vet att man har flera timmar framför sig med G-P, bloggen, senaste Offside, en skål musli. Jag har tänt ljus och adventsstjärnor och i huset är det alldeles stilla. Jag är klar i huvudet, ingen yrsel och ingen större nedstämdhet håller tag om mig.

Men ändå. Det finns en olustkänsla med att vara hemma igen efter en hyggligt lång resa. Jag tittar på bilder och minns. Fattar inte att jag varit där så nyss, inte att jag är här nu. Man befinner sig någonstans mittemellan en dröm och en mardröm och det är tamigfan värre än allt.

Jag kommer ihåg att jag känt precis så här förut, i synnerhet efter långresor och med hemkomst mitt i mörkaste vinter. Men man vänjer sig. Vid mörkret och vardagen och regnet och Ica Maxi.

Vänjer sig.

Är det så vi vill leva livet?

Framsteg

Igår klarvaken kl 03.30, idag kl. 05.02.

Det går i alla fall åt rätt håll.

Från himmel till helvete

Depressionen är total. När vi kom hem efter jobb och skola och dagis igår kväll hade inomhustemperaturen stigit till 14 grader. Jag är yr. Det ligger kläder, väskor, böcker, simpuffar, sladdar, spel, teckningar och filmer utspridda över hela golven.

Kylskåpet gapar tomt. Jag är yr, lillpluttis är trött och grinig. Det är mörkt. Det ska börja regna sägs det. Jag måste kolla om räkningarna betalades. Jag är yr och har huvudvärk.

Vi lever i en bubbla. En kall och mörk bubbla. Ingenting känns som det är på riktigt. Som om någon jävlas med mig, någon som vill mig illa. Vi lägger oss i soffan under filten, jag och barnen, för att hålla värmen. Nästippen är kall och ingen vill äta, vi har tappat aptiten. Det gör inget, för vi har ändå bara varmkorv i frysen. Jag är yr.

Vad hände? Gick jag inte just, alldeles nyligen, i flip-flops och fiskarbrallor och funderade på om jag skulle ta en ananascrush eller en vattenmeloncrush till lunchen?

Mitt knottrade skinn är det enda som vittnar om att de senaste två veckorna inte var en dröm.

Det må vara knottrigt, men det är brunt.

Strange dude

Det känns verkligen märkligt att jag för ett tiotal timmar sedan satt och stirrade på kartbilden om var på klotet vi befann oss. Bilden som fastnat är den över Calcutta.

Fan, vi flyger över Indien tänkte jag. Coolt.

Nu sitter jag här.

Och har ätit indiskt till lunch, i Göteborg.

Det är faktiskt lite märkligt.

Yrsel på kontoret

Vi är tillbaka. Vi landade 04.50 i morse på ett frostigt Landvetter efter fjorton timmar i luften. När väskorna och surfbrädan väl visat sig på bandet kröp vi in i en stor, varm och trygg Volvo V70 med inbyggda bilstolar. Lite annat än de tuk-tuks utan säkerhetsbälten, bilkuddar och knappt bromsar som vi skumpat runt i de senaste två veckorna.

Hemma igen. Huset stod kvar och eftersom vi hade stängt av värmen när vi for (både av snåla skäl samt av miljömässiga; dubbel glädje) var det 8 grader inomhus när vi satte nyckeln i dörren.

Åtta grader, frost på golven, becksvart ute, yr i mössan efter 30 timmar utan sömn och vetskapen om att en dusch kommer att vara nödvändig inom en timme gjorde att hemkomsten blev värsta mardrömmen.

Nu sitter jag på jobbet. Har varit vaken i... låt se... trettiosju timmar i en följd. Hela kontoret gungar och det känns som jag befinner mig i en bubbla. De pratar med mig, diskuterar en presentation vi ska genomföra på torsdag. Jag hämtar svar direkt från ryggmärgen, tror inte de passerar hjärnan alls.

Jag kommer aldrig att palla heldag at office.

Hell, om jag är vaken efter 18.30 ikväll - då måste aporna lämnat Gibraltar.

2 dagar kvar

Det borjar dra ihop sig mot att wrapping it up. Semestern gar mot sitt slut och om 2 dagar sitter vi i minibussen mot Krabi flygplats igen. Det kanns bade lite dystert och samtidigt faktiskt ganska okej. Vi borjar bli klara med Koh Lanta (det kommer jag att ata upp sa snart jag landat i graslasket pa Landvetter, jag vet).

I gar var vi ivag pa tur. Phi Phi Islands i all sin prakt och det snorklades och shoppades och vi var forstas pa det obligatoriska besoket pa The Beach (eller dar den spelades in). Vi besokte aven Monkey Beach som var full av apor. Barnen tyckte det var extra kul att aporna mer an garna drack upp deras Pepsi. Jag tyckte sadar.

Idag bar det ivag till tant doktor har pa on. Mr Buzz har tjocknat till i orat och lillskruttan fatt en gansa sizeable sticka i foten. Bada ska opereras om en timme nar praktiken oppnar.

I morgon lutar det at en elefanttur i djungeln. Tro det eller ej men vi borjar trottna lite pa farsk ananas, vattenmelon, turkosa bad, kyckling med cashew, mango shake och Uno under halmtak.

Theres something rotten in the state of Denmark, jag vet.

Som sagt. Landvetter flygplats. Jag kommer angra.

Och i huvudet ar det trogt

Det blir inte sa manga reflektioner fran den har sidan klotet. Mest rapporter om dagens handelser, och de ar ju inte manga.

Massage, pedikyr, manikyr. Inte sa mycket att tillagga.

Mer an att man mar bra i Thailand.

I morgon kanske jag berattar om ananasdrinken jag planerar att avnjuta i solnedgangen ikvall. Och just det ja - det ar behagliga 32 grader, hog luftfuktighet och huden mar prima.

Sa ocksa 1,5 meter langa varaner tycks det.

Sadekawaa pa er.

Jaha nu ar det visst redan mandag

Oj dagarna susar forbi. De ser ut ungefar likadant varje dag. Man skulle kunna sammanfatta dem i klockslag. Som sa har:

08.30 Nagon i familjen vaknar i var airconditionerade villa med val tilltaget badrum, stor men hard dubbelsang och liten egen uteplats.

09.15 Frukost intas med utsikt over turkost hav. Oftast pannkakor for barnen, toast och nypressad juice av apelsin (om man vill vara trakig), ananas (om man ar lite crazy), apple (smatrist), druvor (galet) eller mango (for den med exklusiv smak).
Vi vuxna plockar musli och berg av farsk frukt.

10.00 Poolen med bok.

11.00 Massage.

12.00 Havet. Vagor. Sakert 28-29 gr varmt. Underbart och beroendeframkallande. Salt.

13.30 Lunch. Kyckling i rod curry, nudlar eller fried rice. Scvampi, beef, mango, basilika, koriander, citrongras. Ni fattar. Garna i sallskap med en Singha eller Chang.

14.30 Vila i skugga. Det flaktar ganska gott vid havet, pa en bambubadd med halmtak och skona madrasser. Bok eller Uno.

16.00 Pool/hav i mild eftermiddagsvarme.

19.00 Middag. Se lunchbeskrivning ovan.

22.00 Ljuset slacks i B14. Vi sover dromlost och stilla tills nasta, likadana, dag tar vid.

OBS! Alla tider ar lokala. Avvikelser kan forekomma.

Hairy rat

Vi bor pa en lyxresort. Det ar hur fint som helst och jag tror att jag namnde det dar med golfbilen tidigare.

Dom om min forvaning i morse da vi fann a hairy rat on a tray. De hade fangat den i vart sovrum pa en bricka full med lim och kex. Den var av storleken mindre katt.

Bildbevis finns och kommer att publiceras inom kort.

Nu kompensation.

Glada nyheter

Sa Sverige klarade EM-platsen. Jag surfade ut pa mobilen tidigt i morse och hann se att det var klart innan mobilen slackte ner.

Lagesrapport onsdag

Vi bor som sagt mycket fint, men lite dyrt. Daremot ar servicen total och de verkar inte sa ofta diska tallrikarna bredvid toaletterna i en liten balja. Som de gjorde dar vi at i gar kvall.

Idag tog jag fried rice with shrimps. Basta valet so far. En och annan Singha slinker ocksa ner kan jag meddela.

Snart ska vi mobilisera krafter for att ta oss till Long Beach och spana in nytt hotell. Barnen ligger i poolen och maken ar nojd efter sin thaimassage, aven om de inte went all the way.

Han verkar lite missnojd med just det, men det finns Swedish massage ocksa sa hoppet lever.

Koh Lanta

Vi ar pa plats! Forutom att vart resesallskap bade svimmade och drabbades av hog feber pa planet hit sa gick det hela bra. Tolv timmar flyg, en mellanlandning i Forenade Arabemiraten dar vi lurades vid incheckningen igen... Karabi visade sig vara just Krabi och inte Karachi som vi befarade.

Fran flygplatsen lotsades vi med heltrygg minibuss med airconditioning i tva timmar och med tva bilfarjor innan vi nadde hotellet. Jordnotterna har vi an sa lange lyckats undvika, de har inga problem att forsta vara laminerade lappar...

28 grader i havet. Utomhusbadtunna till varje bungalow, dvd pa rummet, pool och inga egna handdukar behovs. Vi trivs med andra ord.

Men det allra basta ar nog anda att vi helt slipper att promenera. Personlaen kor glatt runt oss i golfbilen, aven om vi bara ska tre meter.

Lite underligt men gott.

Snart dags

Bara fyra timmar kvar tills det är dags att åka till flygplatsen.

Hurr. Jag glömmer alltid den här känslan. Resfebern. Ångesten. Pulsen. Illamåendet. Men samtidigt pirret och nerven och förväntningarna.

Men glädjen, den hittar vi nog först på plats. Just nu undrar jag varför vi inte bara stannar hemma. Vad är det för fel på november i Göteborg?

Egentligen ingenting. Lite dassigt väder, men lugnt och tryggt.

Nästa rapport kommer direkt från Koh Lanta.

Till dess,

Adios.

Still here

Nej jag har inte åkt än.

Jag har bara apet fullt tills dess att jag checkar in på Landvetter. Men häng i, Babban kommer att rapportera dels från sitt hektiska före-Thailands-liv, sitt fötterna-i-hängmattan-i-Thailands-liv och inte minst sitt nya efter-Thailand-och-djupa-insikter-liv.

Hej så länge.

Konversation mellan kollega 1 och kollega 2

Plats: Kontoret

Tid: Igår, sen eftermiddag.

Kollega 1 och jag halvsitter i sofforna med varsin kopp kaffe och en clementin. Jag har lagt fötterna på en fotpall, skissblocket ligger i knät. Han är lite bakis från festen kvällen innan, jag är bara orsakslöst trött.

Kollega 2 kommer förbi och småpratar lite.

Kollega 2: Jag har ont i huvudet idag.

Kollega 1: Men eeeh, ta och ät en…. spädgris.

Varpå kaffet sprutade ohejdbart ur näsan, flödade ner på blocket och ut över mattan. Det blev inte så mycket mer jobbat den eftermiddagen.

Lurade

Det ser ut som att jag är här. På jobbet tror de att jag faktiskt sitter här. De ser ju mig. De pratar om projekten som om jag lyssnar och bidrar. De tycker att jag blev snygg i håret efter klippningen igår och de undrar om jag ska med på lunch.

Men hur kan jag göra det när jag inte är här?

Jag är ju redan på Koh Lanta. Under en palm, i svag bris, med sand mellan tårna, lite trött i armarna efter en volleybollmatch. Jag ligger ju och tittar genom solkrämskladdiga solbrillor på hur barnen köper färsk mango och papaya och hur stor sjuåringen känner sig som för sköta betalningen.

Ser de inte det?

Oldie

Det känns lite märkligt att efter ha varit en hyggligt djärv backpacker ha blivit trettiofyra år och gå på Apoteket för att köpa

stödstrumpor.

Varulvsvalsen + E H M = gråtkombo

Låt mig säga så här:

Den något osannolika kombinationen Extreme Home Makeover på TV3 och pocketboken Varulvsvalsen av Sigge Eklund tog form i soffan igår kväll.

Det är något med det där skräpprogrammet som gör att tårkanalerna garanterat flödar över, naturligtvis alltid i det förutsägbara skedet när familjen kommer hem och prisar teamet bakom förvandlingen.

Igår kom Extreme Home-familjen hem just som jag fått svårt att ta jämna andetag i boken. Boken skildrar några månader i anhörigas liv runt en narkomans återfall. Den går inte att släppa, lite som knark antar jag. Och kombinationen av dessa båda känslotriggers var såklart usel.

Hulkade lite för mig själv innan jag släckte ljusen och satt en stund i soffan i mörkret.

Nästa gång läser jag under en palm.

Herr Droppfinger

Det börjar dra ihop sig till avfärd nu, det märks i allt vi gör. Visst, vi är på jobbet och i skolan och på dagis, men egentligen är vi inte riktigt där. Vi är i ett annat medvetande. Vi väntar. Och då kan man inte göra så mycket annat.

Så när Mr Buzz igår reste sig från soffan och tog tag i bordskanten så gjorde han det ungefär som vanligt. Det var bara det att det hördes ett knackande från fingertoppsleden som han inte hört förut.

Kras.

Sedan hängde översta leden på fingret likt en slokande nacke. Fräscht. Den gungade av sig självt, den värkte inte, men den gick inte att få tillbaks i sitt ursprungsläge. Så det fick bli akuten och skena igår kväll (inget var brutet, en sena hade gått av).

Som om vi inte har annat att tänka på just nu.

Sträckläsning

Jag har förstås beställt en trave böcker till mina sexton lediga dagar. Bara på planet räknar jag med att plöja en.

Någon som läst någon av dessa?

Schemalagt liv

Det är lite mycket nu, det har ni säkert förstått. Igår upprättade jag listor där jag punktade ner vad som måste göras varje dag fram tills dess vi åker.

Idag ska vi:

Se över vårt reseapotek
Hämta Epi-Pen på Apoteket
Maila G-P om uppehåll i prenumerationen
Ringa FK om blanketter för föräldraledigt

Jag spred helt enkelt ut mellan tre och fem punkter varje dag för att det inte skulle verka oöverstigligt eller åtminstone pressande.

Klockan är nu 15.22 och jag har fortfarande inte bockat av en enda punkt.

Dagen

Idag har vi konferens hela dagen. Start kl 09 och slut kl 19 och ganska späckat schema däremellan.
När vi är klara ska vi äta middag och gäspa åt varandra.

Ska bli skoj det här.

Världens smartaste vakt

Här ligger jag i soffan och fulsurfar på min laptop via okänd grannes bredband. Jag har varit så smart att jag lade in ett fjortonsiffrigt lösenord på vårt egna trådlösa bredband, när vi installerade det för 1,5 år sedan.

Just det.

Problemet är förstås att jag inte har en susning om vad lösenordet börjar på, slutar på eller vilka tolv siffror det är i mitten. Tur då att grannarna håller sitt öppet. Om jag ligger alldeles still i soffan, med datorn på knäet och en kudde under rumpan funkar det utmärkt.

Vi dricker te, lyssnar på The Killers och småspanar på Inter-CSKA Moskva.

Och fulsurfar.

Nära slottet

Idag har jag nästan köpt nya matsalsstolar. Eller matsal och matsal, det var kanske att ta i, men i alla fall. Sex stolar kring det bord vi äter middagar.

De är så fina. De kommer att hålla resten av livet, både i sin design och i materialets hållbarhet. Så det är inte det. Stolarna kommer definitivt att göra jobbet. De kostar en liten slant, det är en baksida. De har en flätad sits som är naturfärgad och som kanske inte direkt är lämpad för små drottningsylthänder och feppliga vindrickare (no offense Mr Buzz).

De kräver dessutom ett matsalsbord (eller i alla fall ett middagsbord) som inte det minsta påminner om det vi har idag.

Plötsligt står jag på lunchrasten, ensam med mina egna snåla tankar och fingrar på kreditkortet. På spel är en matsal i världsklass (hurra vi kan bjuda hem kungen!) som landar på två månadslöner. Jag pratar höjd- och längdmått med försäljaren, jag får se skillnaden mellan bok och ek när det befinner sig under ett fett lager svart lack.

Jag pratar som om jag redan köpt.

Det slutar dock med att jag går därifrån, lika burgen som jag gick in, men utan kungasal.

För vad är väl en sal på slottet? Och förresten så stänger de inte förrän kl. 18.

Måndag igen

På mitt jobb hade vi stängt i fredags. Det betydde en löprunda i solen, när daggen glittrade i gräset. Det betydde också två överaktiva barn i fin möbelaffär och senare på kvällen Halloweenhamburgare med grillad pumpa.

Men framför allt betyder en ledig dag att det är svårt att fokusera när man väl är tillbaka.

Nåja, det kommer väl snart. En kopp kaffe till bara.

--

Tillbaka i vardagen

Guldet ligger och göttar sig på Kamratgården. Götaplatsen ser ut som efter Göteborgsvarvet minus tvättsvamparna. Skräpigt och tomt.

På jobbet har jag lämnat en del projekt och dykt ner i nya. Jag har med mig guldpytten i en plastlåda till jobbet idag. Solen tränger fram, räntan går upp.

Saker kommer.

Och saker går.

Vi firade med hemmagjord Pytt såklart

Och med att hänga jeansen på tork.

Jag längtade hem till TV-soffan

Vi kom till Ullevi tio minuter innan matchstart. Det regnade sådär fiiiint som bara en sprinkler inställd på sin allra mest sprinkligaste inställning kan göra. Ett kort tag tänkte jag att det var passande väder. Om Göteborg nu skulle ta SM-guld efter elva år så är väl inramningen Göteborgsväder väl valt?

Hemma i garderoben hände ett jättefint och praktiskt skalställ, en skön mössa och varma vantar.

På Ullevi satt två damer i ulljackor och jeans. Vi bestämde oss hyggligt kvickt för att köpa varsin plastponcho. Med huva.

Där satt vi sedan som två vita kondomer och skällde på tolvåringar som sparkade på stolar, huttrandes och lite kissnödiga i en tilltagande snålblåst och skoningslöst regn. Jag svor över min poncho som fladdrade framför ögonen å ena sidan och som smet åt vid mitt blöta ansikte å den andra.

När vi pratade lät vi lite som Vivika Andebratt och vi höll våra handväskor i hårt grepp under capen. Jag hade med mig eget sittskydd.

- Jaha, då verkar det som vi ställer oss upp lite grann. Trevligt, sa vi när Ullevi började koka i 80:e minuten och Brommapojkarna stött in 1-0 mot Djurgården.

Jeansen satt klistrade vid vänster ben. Ponchon fladdrade. Håret var genomblött. Sminket hängde som på en full tvättbjörn.

Men Guldet.

Det kom hem till Göteborg.

Dålig start

Dagen började illa. Jag hade ställt om klockan på mobilen igår kväll så att jag inte skulle behöva tänka för mycket i morse. Jag blev dock lite förvånad när sjuåringen självmant gick upp 5.35. Somnade om och gick upp några timmar senare.

Då började något som inte kan kallas söndagsfrid, hur mycket man än försöker. Våra barn kan vara ganska tjötiga när de bestämmer sig för det. Jag minns bara att jag försökte läsa artikeln om somalierna i Göteborg i en timme. Att jag fick torka mjölk, svara på Thailandsfrågor, avstyra syskongruff, svara på vad 68 plus 78 är (146) och vad 146 plus 98 är och så vidare. Jag fick ett bryt och kom aldrig igenom artikeln.

Sen körde det ihop sig när jag upptäckte att mobilklockan ställt om sig själv (också). Det betydde att jag plötsligt förlorade en timme i en redan pressad planering.

Det var det som gjorde att jag lite senare satt på Ullevi i pissregn iförd ulljacka och jeans.

Ur dimman in i dimman

Fredag kväll. Hummerpastan är nedsköljd med några glas vitt. Barnen kollar Häxan surtant, kundpresentationen på fyra timmar i eftermiddags där jag och min kollega grillades av 6 hårda kunder gick bra.

Veckan från Helvetet är avklarad.

Sorry alla som ringt, mailat, sms:at eller bara kollat in här under veckan. Jag har varit sjukt upptagen. Inte ett åtagande utanför jobbet har jag klarat.

Eller ja. Biljetterna är ju i hamn.

Babban är tillbaka.

Jippie!

Vi har fått biljetter till matchen efter att ha hängt ut cirka femtusen krokar. Det ger mig ett lyckorus som jag antar står i paritet med att faktiskt vinna matchen.

Halva matchen vunnen i alla fall då.

Vad hände?

Blåvitt-Trelleborg på söndag.

Vi hann boka barnvakt,

men inga biljetter.

Nu sitter jag här, utsvulten på min lunchrast med gråten i halsen.

De är slut.

Och vi hann inte.

Ni har väl sett Dove Evolution?

Jag och Arne

Det är väldigt underhållande att sitta i soffan här hemma med mig och med Arne Hegerfors som expertkommentator. Vi tycker nämligen helt likadant, bara det att Arne är steget efter mig hela tiden.

Så här kan det låta:

(Jag): Vad snabb han är, Rangiere.

(Arne tre sekunder senare): Han är ruggigt snabb, Rangiere.

(Jag): Oj då, tre passningar på raken (lätt sarkastiskt om när Blåvitt gick till anfall)

(Arne två sekunder senare): Oj då, tre passningar i en följd (också sarkastiskt om när Blåvitt gick till anfall)

Så där håller vi på, Arne och jag, matcherna igenom. Mr Buzz tittar frågande på mig, börjar vända på soffkuddarna och muddra mig för att se om jag har någon mikrofon eller direktlina med kommentarer till Arne i studion.

Såklart jag inte har. Det är något psychic säger jag.

Mellan mig och Arne.

Mint och guld

Ojojojojojojojojojojojojojoj. Blåvitt vinner med ett-noll på en enda ynka målchans. De var skitdåliga från början till slut, men Bengan sågs i gammal fin form.

Här hemma firar vi med mintchoklad och varsin öl.

Skumpan ligger på kylning.

En röst i sjön

Satt i godan ro med mitt kaffe, min eländiga morgonfrisyr och mina puffiga påsar under ögonen vid frukostbordet igår. Åt lite gröt med fikon, bläddrade i G-P. Jag är inte direkt klartänkt på morgonen och jag väljer artiklar lite hipp som happ, lätt disträ och ofokuserad. Bolibompa utgör bakgrundskuliss och jag petar med tårna i smulorna under bordet.

I denna setting får jag så korn på en liten artikel som handlar om en gubbe som känner sig lurad av alliansen på sin pension. Han trodde, innan valet, att han skulle få göra någon form av avdrag (minns tyvärr inte vilket) och på så sätt kunna åka till Kanarieöarna två veckor med sin fru.

Därav lägger han sin röst på Reinfeldt & Co. Nu känner han sig lurad. Det visar ju sig att pensionären inte har rätt till det där avdraget och att han inte alls kommer att få åka på en extraresa till Kanarieholmarna i år.

Nu var det ju så tursamt för gubben att han inte direkt satt tajt till, han hade ändå råd att resa med frugan. Men det var ju principen.

Så vid nästa val tänker han då rakt inte rösta blått. ”Man röstar ju inte på dem som sticker kniven i ryggen på en”, som gubben uttryckte det.

Ok. Egojävel till gubbe. Låt oss komma överens om en sak.

Att ha rösträtt innebär ett ansvar. Det innebär att man lägger sin lilla lapp i lådan för det parti man tror är bäst rustade för att driva AB Sverige. Att man tar ställning. Att man tycker att arbetslösheten, sysselsättningen, företagandet, miljöpolitiken, integrationsfrågorna, eller skattepolitiken är alldeles topp tunnor förjävligt misskött.

Att man ger ansvaret till den man tycker är bäst lämpad.

Att en semesterresa till Kanarieöarna är en direkt pinsam anledning att ta sig till röstlokalen för.

Och sen gå till G-P och lipa.

Skämmes ta mig fan.

Dagen D

Ikväll gäller det för Blåvitt. Till min förtjusning såg jag i G-P att de sänder matchen mot AIK på Canal+. Vi ska göra en fuskvariant av gulasch med nötfärs och paprika och potatis till middag och dottern ska ha med en kompis hem. Jag ska presentera ett varumärkesupplägg för min arbetsgrupp och vi ska sitta utanför kontorets väggar hela dagen. Jag ska äta lunch. Jag ska dricka kaffe och stänga av mobilsignalen. Jag ska köpa mig några nya pocketböcker någongång under dagen när jag får en lucka.

Men kvällen är vikt åt matchen på Råsunda.

Kl. 19 öppnas två kalla Grolsch och då gäller det ta mig fan.

Lite gammal, men fortfarande väldigt rolig

Och kring mig snurrar solen

Ett litet tips till alla aktiespekulanter (speciellt inom telekomsektorn):

Jag har noterat något ganska imponerande. När jag köpte min första mobiltelefon 1997 blev det en Ericsson. En tämligen tung pjäs med väl tilltaget batteri. Jag var nöjd med telefonen i flera år.

Sedan dess har jag varit Ericsson trogen. I alla fall nästan. Jag har flirtat med Nokia lite lätt, två gånger i mitt mobilliv om jag ska vara uppriktig.

Den första gången var när jag fick nytt jobb och fick välja "vilken telefon jag ville, inom rimliga gränser". Just då, i telebutiken framstod Ericsson som steget efter vår finske granne när det kom till fräsighet. Jag övergav Ericssontegelstenen (vilket i mobilvärlden är en relativt omfattande och drastisk handling, det är ju skitbökigt att lära sig alla nya tricks) för en silverfärgad "smäcker" Nokia.

En månad senare dök Ericssonaktien till katastrofnivåer. Den var väl nere på en tre spänn eller nåt. Folk fick lämna sina jobb.

Och nu har det hänt igen. Efter ytterligare en Ericssonperiod valde jag på sensommaren den helt grymma Nokia N95 (liksom varenda en i reklamvärlden som jag kan komma på).

Svanberg borde sett det coming. Jag överger Ericsson för andra gången och aktien börjar leka fritt fall.

Någon mer som ser ett samband?

Kasst

Vi hade laddat för fest igår. En tub med Mentos och en balja te stod framdukade. Brasan knastrade och sjuåringen hade fått tillåtelse att stanna uppe åtminstone första halvlek.

Jag sjöng om Zlatan och vi läste på webben om Conchas chockstart och tabellen såg bra ut och Lagerbäck hade bokat fest med champagne och vi hade guldläge. Råsunda var packat till bristningsgränsen. EM-platsen skulle egentligen bara bockas av. Ren formalia.

Sedan hände... ingenting? Passningssäkre Svensson och tunge Källström på samma mittfält. Av dem såg vi inget. Chippen hann inte röra bollen innan han trampade snett och Elmander lyckades inte med en enda mottagning. Det var snurrigt och stressat och i soffan fick vi bita oss ordentligt i kinden för att inte sprida dålig stämning inför sjuåringen.

Nordirland pressade så snabbt och med så mycket hjärta (precis som sist vill jag minnas) att vi inte någon gång under matchen lyckades hålla i bollen och få till ett ordnat, kreativt, framåtriktat spel. Därför var det som att slänga in ett extra vedträ på elden när herrarna på trean skulle analysera förfallet.

Bosse (som tagits in för att addera den analytiska tyngd Glenn saknar?) hade bara en enda sak att säga. Bosse lät som en gammal repig skiva. (Varför suger TV3 till sig varenda rötet stolpskott som finns i fotbolls"expert"branschen?) Om bara Zlatan och Elmander hade skiftat position (de är båda anfallare) skulle matchbilden se helt annorlunda ut, menade Bosse.

Yeah right.

När Glenn påpekade att Zlatan borde ta en djupledslöpning när Elmander vinner nickduellerna kände vi till och med rökdoften ur Bosses öron hemma i soffan. "Men Glenn, tycker du verkligen att en världsforward ska ta djupledslöpningar?", fräste Bosse.

Ja, jag ser inga problem med det.

Jag ser inga problem med att någon hade tagit lite fler löpningar. Då kanske vi hade festat till det och firat med en kopp Lipton Special Edition i går.

Vi får vänta med att fira helt enkelt. Kanske ända tills TV3 blivit av med landskampsrättigheterna.

För sent ute?

Hörru Zlatan, du kan få köpa vårt för 15!

Im out of control

Facebook.

Jättekul.

Speciellt om man inte har någon som helst kontroll över funktionerna. Så fort jag går in på den där X Me-prylen så skickar den iväg kittlingar eller kärlek eller lite hederlig spanking helt utan min vetskap. Jag tittar på alla små boxar och rutor och ikoner och sen väljer jag att inte göra någonting. Lite feg sådär.

Då förstår ni att jag blev lite förvånad i morse när jag hade blivit spankad på skinkorna av tio olika personer.

Sen såg jag att det var jag som började.

Det föreligger ju en liten risk med funktioner man inte kan kontrollera. Undrar just vad min revisor, min nya arbetskamrat och min kompis man tycker om att jag snärtade dem på stjärten.

Jag tror jag får hålla mig borta från Facebook ett tag.

Det är på tok för farligt.

Gubbgruff

Ojojoj. Vad säger man? Hammarby har inte mindre än tre gånger under säsongen tvingats avbryta matcher för att pubilken kastar in bananer, öl, mynt och eventuellt några kaststjärnor och sticksågar på plan. De identifierade fylltrattarna i mörka hoods tvingas ut med armen uppressad på ryggen i konstig vinkel och sedan blir de portade från arenan (förhoppningsvis) i ett par år. Tills de mognat och visat bättring.

Det är ju inte mer än rätt. Så där kan vi ha det, vi barnfamiljer som vill kunna gå på fotboll utan att riskera livet. Eller åtminstone en parkeringsöverträdelse.

Så det är inte utan att man börjar undra vad Ebba von Sydow gjort för att bli portad på Stureplangruppens nattklubbar.

Inte för att jag tror att hon missar nåt, en skön film och ett glas vin hemma i soffan är på alla sätt bättre, men jag har svårt att tro att hon gjort sig förtjänt av straffet. Hon har nog aldrig kastat ens en skvätt bananlikör på krogen.

Nej det är nog precis som vanligt. Gubbar som blir nonchalerade tar till de medel de kan.

Makt.

I Stockholm betyder det Stureplansexkludering.

Det som förvärrar storyn ytterligare är att Ebba "skickat ett mail till Vimal och bett om ursäkt för om hans vän uppfattade det som otrevligt att jag inte hälsade artigt på honom. Det är jag uppriktigt ledsen för. Jag har aldrig, vare sig i helgen eller tidigare, varit ute efter att såra, kränka eller vara otrevlig mot någon."

Ebba, Ebba.

Be inte om ursäkt.

Det gör man om man gjort fel?

Folk i kö

Under lunchen kom jag på något som retar mig något alldeles sanslöst. Jag skulle göra två enkla ärenden men råkade ut för samma märkliga beteende båda gånger.

Först ut var H&M. Det hade fallit på min lott att uppdatera dotterns sockförråd. Plockade därför på mig det jag skulle ha i butiken och avancerar mot kassan för att ställa mig i kö. Där står två kvinnor. En längst fram och en som nummer två. Runner-up, näst i tur.

Då kan man tro att hon skulle vara lite på. Vara aningen alert och vaksam på att bevaka sin tur.

Men icke. Den här damen i sina slappa svarta jeans och korta röda jacka lämnar en tre meter lång lucka fram till den som just betalar sina varor. Det här har jag nästan bara upplevt när man står i Bankomatkö eller vid incheckningen på flygplatsen. Det kändes märkligt. Var skulle jag ställa mig? Bakom eller framför slappejeansen?

Då gör man som svenskar gör. Man ställer sig bakom och väntar på att hon ska vända sig om och låta underrätta att hon inte köar utan bara står, lite allmänt vrickat fel. Men samtidigt kan man ju inte annat än att oroas för att någon annan ska klampa på och ställa sig före henne.

För vad händer då med mig? Kan jag hojta på nästa person om jag står i kö bakom någon som ”tydligt” inte gör det?

Förihelvete.

Sådär kan man ju bara inte stå. För långt bort för att vara en tydlig del av kön, men samtidigt för långt fram för att inte på något sätt delta i köverksamheten.

Visa lite jävla beslutsamhet. Hon får ju mig att se fånig ut där vi grupperat oss mitt i butiken.

Det hela slutar väl i alla fall. Sedan händer exakt samma sak på Lindex.

Det hade fallit på min lott att uppdatera sonens täckvästförråd. Plockade därför på mig det jag skulle ha i butiken och avancerar mot kassan för att ställa mig i kö. Där står två kvinnor. En längst fram och en som nummer två. Runner-up, näst i tur.

Då kan man tro att hon skulle vara lite på. Vara aningen alert och vaksam på att bevaka sin tur.

Men icke. Den här damen i långa filtkappa lämnar en tre meter lång lucka fram till den som just betalar sina varor. Det här har jag nästan bara upplevt när man står i Bankomatkö eller vid incheckningen på flygplatsen. Det kändes märkligt. Var skulle jag ställa mig? Bakom eller framför filtkappan?

Då gör man som svenskar gör. Man ställer sig bakom och väntar på att hon ska vända sig om och låta underrätta att hon inte köar utan bara står, lite allmänt vrickat fel. Men samtidigt kan man ju inte annat än att oroas för att någon annan ska klampa på och ställa sig före henne.

För vad händer då med mig? Kan jag hojta på nästa person om jag står i kö bakom någon som ”tydligt” inte gör det?

Förihelvete.

Sådär kan man ju bara inte stå. För långt bort för att vara en tydlig del av kön, men samtidigt för långt fram för att inte på något sätt delta i köverksamheten.

Visa lite jävla beslutsamhet. Hon får ju mig att se fånig ut där vi grupperat oss mitt i butiken.

Inte en gång till. Det säger jag bara.

Måndag

Jag kan bara konstatera att ännu en vecka i jäktens tecken är här. Vi håller på att producera en broschyr med en helvetes massa småtexter i som jag förväntas leverera i strid ström under veckan.

Men dessutom måste jag ladda för landskamp och slutspurt i guldstriden, organisera helgens biokalas och bara götta mig lite med tanken på att vi sitter på en milsvid, finkornig strand i sällskap med en Singha och en Tom Kah Gai om exakt trettiofyra dagar.

Men just nu är det inte läge att tänka på något annat än de där texterna.

Sådär ja, lite Oh Laura i lurarna och så är jag igång.

Stanna upp och andas ut

Det är något speciellt över helgerna på hösten. Inte så många krav på prestation förutom att kratta löv från gräsmattan och sopa ut löv från hallgolvet. Vi går in i en vilsam period, fotbollssäsongen för son och tränarmister är över.

Det är årets bästa tid för att flåsa i spåret. Vi handlar från vår åttaveckorsexcelmeny, jag bakar bröd, läser en bok. Vi eldar i brasan. Barnen cyklar eller bygger med lego eller provar läppglans med vaniljsmak.

Igår latade vi oss till och med i stan. Vi provade höstkläder på Filippa K (mycket intressanta kläder just nu tyckte vi båda) och drack caffe latte och vaniljkrämsbulle utomhus. Vi fikar och träffar vänner och krattar.

Det är något speciellt med helgerna på hösten.

Poked by

Ta de tre minuterna, det är värt det

I min dropbox i morse

20 låtar av José Gonzales.

Passar fint till mitt danska rågbröd med leverpastej och gurka, på något sätt.

Ur askan i elden

Hoppsan. Uttrycket "hej vad dagarna går" har sällan varit mer korrekt. Det var visst i måndags jag bloggade senast. Nu är det torsdag morgon och jag har hunnit med att besöka Borås (det tar aldrig slut) och begrava mig i en produktion som ska tryckas i 160 000 ex. Jag tänkte att det kunde vara en god prioritering att satsa på den snarare än på bloggen.

Men nu är jag tillbaka. Lite jäktad men full av fina blogginlägg.

Just you see.

Pytt-i-panna om några veckor någon?

”Säkra” två-noll mot Malmö och guldfrossan infann sig hemma i soffan. Tre blåvita supporters, en rödblå, en gulsvart och så en som vacklar (just nu rödblå och nej det är inte Mr Buzz även om man kan tro det, det är dottern som är empatin personifierad mot sin far) satt med några sega ostbågar och kalla Grolsch efter en dag i lantluft.

Om vi tar hem det här tänker vi bjuda på pytt med champagne.

Alla som är själsligt blåvita är förstås välkomna.

Dan före dan

I morgon fyller sonen sju. Som vanligt kommer det hela att kickas igång av en leverpastejmacka och ett flas juice och en kaka. Tända ljus och en skrovlig sång. Två paket, resten på kvällen.

Kvällsaktiviteten brukar vara att födelsedagsbarnet får bestämma middagsmat och sen toppar vi det med en pannkakstårta. (Om det inte blir som i sockerråttan fyraåringens fall; pannkaka till middag och pannkakstårta till efterrätt, någonstans där drar vi gränsen.)

Det var länge jämnt skägg mellan chicken nuggets och hamburgare till i morgon, där den senare gick segrande ur striden. Efter pannkakstårtan är det dags att titta i familjealbum från exakt sju år tidigare, därefter resten av presenterna.

Idag hade vi släktkalas, ett litet och mysigt sådant. En pytteliten fiskdamm och en gissningstävling om vad tårtmotivet föreställde.

Födelsedagsbarnet tyckte den var grym! De andra hade svårt att se vad det skulle likna.

Jag har svårt att förstå det.

Har du?

Hösthelg

Mest för att ingen trodde att det gick att toppa den här

Vad hela reklambranschen pratar om just nu

Som hovet skulle gjort

När sonen nu fyller sju hade han planerat att bjuda några klasskamrater på bio och McDonals´s. I en sjuårings värld blir det inte så mycket bättre. Ja det skulle väl vara om det var Stefan Ishizaki som flippade hamburgarna med klacken och Anders Svensson som serverade dem då.

Så långt allt väl. Jag ringer SF och vill boka biljetter, men det passar sig inte. På SF bestäms nämligen veckans tablå en vecka innan och det vet väl alla som försökt arrangera barnkalas att så sent kan man inte skicka ut inbjudningarna. Så inbjudningarna fick göras utan vetskap om filmen faktiskt skulle gå den tid den gick veckan innan. Är ni med?

Om ni är det minsta bildade i dramaturgi så har ni redan räknat ut vad som händer. Inbjudningarna ligger ute hos förväntansfulla kompisar. Föräldrar har bildat telefonkedja för hämtning och lämning och mamma- och pappa-veckor och innebandyträningar och annat.

SF har möte, troligen i Stockholm. De tittar på besökssiffrorna och bestämmer sig för att inte visa filmen den tid och plats som vi bjudit in kalasgästerna till.

Utmärkt. En sak till att fixa med mellan presentinköp, kanelbulledagar och varumärkesarbeten. För att göra en lång historia kort så har jag nu i alla fall djup och tät kontakt med en riktig stjärna, en påläggskalv med glad skaraborgska, på SF Bergakungen. Han gör allt som står i hans makt att fixa oss en privatvisning. En egen salong. En VIP thing.

Lite Royal style. (Som det anstår en sjuåring.)

Jag tänker så här;

Jag räddar festen.

Grabben blir skolans okrönte kung.

Övriga föräldrar vill nita oss. Hårt.

Och stretch!

United we stand

I morse tog jag bussen till jobbet. Jag vet inte om jag skrivit om det tidigare men den ”nya” stombussen mellan Mölndal och centrum är en smärre katastrof.

Först får jag nog plantera själva stombusstänket. För er som inte blivit upplysta med vad som skiljer en stombuss från en vanlig sketen buss, så är jag glad att kunna berätta att den förra är en buss som går ofta, som har påstigning i samtliga dörrar och som har getingmidja.

Just den här stombussen ska gå var tionde minut. Just därför har jag en tendens att freaka ur när den knappt dyker upp efter tjugotvå minuters väntan. Frukostlös, morgontrött och energifattig har jag vid det laget hunnit arbeta upp en monumental frustration som inte riktigt tål en busschaufför som fatalt misslyckats med pilotdrömmarna och istället hamnat bakom ratten i en stombuss.

Ja varmt välkomna ska ni vara på denna buss mot centrum och med anslutning till Körkarlen i Brunnsbo. Jag som kör er idag heter Roland Andersson och jag ska ta er dit så snabbt och smidigt som trafiken tillåter. Vädret på orten är uppsprickande med en temperatur på strax under elva grader, säger kapten Andersson med myndig SAS-stämma.

Å herre. Sweet Lord almighty. Om du nu ska vara 22 minuter sen, se då åtminstone till att hålla truten. Tänkte vi hårdingar längst bak i bussen. Någon bet ihop käkarna, en annan kavlade upp ärmarna och någon tredje mjukade upp nacken.

Vi såg på varandra i samförstånd.

Och i morgon

står vi där igen.

...

Borås Borås

Lördagen var större än självaste störst om man är sju år. Hela fotbollslaget med föräldrar och småsyskon och en och annan morfar dök upp i Borås på förmiddagen. Det var bokat en P-00-match på självaste Arenan.

Och det kan man ju förstå själv, att det finns inte mycket som toppar det. Inte när Elfsborg är favoritlaget, inte när plastgräset ger bra studs och förlåtande bollträff, inte när man få duscha i Elfsborgs omklädningsrum, inte när man får äta lunch på Max och inte när man får gå på djurpark efteråt.

Det var en magisk dag och nästa år måste det väl till San Siro för att killarna ska höja på ögonbrynen.

Bäst att mamma följer med.

Sånt jag såg och sånt jag inte såg

Jag fanns som stöd till de blåvita, nedbäddad i soffan med ett glas havtornsjuice och med TV:n på behaglig volym. 3-0, jag vet inte hur det gick till för jag lyckades missa alla mål. 1-0 innan jag slått på TV.n, 2-0 när jag och sonen var och lämnade en inbjudan till en granntjej och ta mig fan 3-0 när jag när jag läste för barnen. Ändå såg jag säkert 75 minuter av matchen.

Det såg bra ut. Det kunde blivit både fyra och fem noll, men bara om jag hade gått på toaletten och lånat ägg av grannen.

Jag är glad, Blåvitt är på allvar med i diskussionen. De körde över Bajen idag, det såg jag i alla fall.

Synsk Babban

Ikväll avgörs det med största sannolikhet för Blåvitts del. Hemma mot Hammarby, iklätt rosarandigt och med tretton dimmiga gråtunga grader över Ullevi.

Jag planerar att sitta i soffan med knastrande björkved, Canal+ och en kopp te.

Och i och med att jag var så intuitiv senast när jag bara kände att Wernbloom skulle trycka in bollen efter bara 3 minuter så måste jag ju våga mig på ännu ett drag.

Idag sätter jag en slant på Gustaf Svensson. 1-0 på nick.

Glöm inte var ni hörde det först.

De blommiga tunikornas förlovade land

Fredagskvällen i Scandinavium var en verklig upplevelse. Dock inte främst på grund av herrarna på scen.

Nej av störst underhållningsvärde var att blicka ut över de sjutusen tjejer som tagit sig hit och som vred sig i extas när Martin sänkte ögonlocken. Här hade kvinnor gått ur huse! Alla möjliga sorter hade tagit plats, men mest var det nog sådana som vi. De medelålders som lämnat familjen mitt i tacomyset.

Något som vi reflekterade över var ändå de olika varianter som finns av en blommig tunika. Det och det lite sorgliga faktum att det finns de som betalat 495 kronor för den här showen, och att det för somliga kan vara den stora händelsen på den här sidan halvåret.

En kväll som troligen inte lämnade större minnen än barnvaktstrixande, Baileys i en miniflaska och en blommig tunika med svag rökdoft i garderoben.

Kvällsaktivitet sanktionerad av Mr Buzz

Ikväll ska jag ikläda mig rollen som den som under alla mina uppväxtår givit mig kalla rysningar. Den där kåta medelålders tanten med lite för många rynkor, lite för solareibränd hy, lite för många trivselkilon på låren och lite för många starkisar under västen. Den där som lägger an på yngre män, utan någon som helst självkritik.

Jojomensan, ikväll ska fem damer (säkert fler totalt sett, men i vårt gäng) i åldrarna 33 till 36 tjutandes äntra Scandinavium och showen Ladie´s Night. Goddämmit vad här ska skrikas åt glansiga skjortor, nyrakade torson och sköjfriska skämt långt under bältet.

Men först en drink och mingel med likasinnade i baren Womens world.

Ska bli kul det här.

Körigt

Jag har massor av viktiga saker att göra idag. En sak är redan avcheckad; morgonmassagen. Hela jag doftar av varma oljor och svanken känns riktigt ung, inte en dag äldre än 62.

Men dagen är inte slut där. Jag måste också hinna göra en inbjudan till sjuårskalas, gå på lunchdate, äta fredagsgodis och jaga runt på bokmässan.

Det är verkligen ett helvete att få en arbetsdag att räcka till.

En dag i gruvan

Dagarna springer iväg, jag vet inte riktigt vart. Jag tänkte jag skulle leta efter dem en dag, på någon bortglömd bakgård eller bakom någon orange container nere vid hamnen. Och medan tiden har fullt upp med att rusa framåt ägnar jag mig åt att spela in radiokampanjer, äta fisklunch, dricka fem koppar kaffe och lyssna på Sigur Ros.

Det var lite lustigt tyckte vi när vi kom till inspelningsstudion i morse. Rösten som vi bekantat oss med via mp3-filer var iklädd en liten hårig kropp med enorm näsa. Han såg precis ut som vi förväntat oss. Som en radiopratare. Och hans röst, hans arbetsredskap, det han säljer per timme är magiskt. Helt perfekt.

Vi tog en espresso och la upp benen på mixerbordet. Han gick igång och kapade i manus, lyfte, pausade, tonade ner och upp. Vi justerade lite smågrejer, och på fyrtiofem minuter var jobbet gjort. Rösten tog bussen hem. Vi andra tog lunch.

Och så har ännu en dag passerat för att aldrig mer komma åter.

Live har sina fördelar

Det var ju det jag sa

Att Wernbloom såg het ut. När jag lägger mig ikväll är det som serieledare och under fullmåne.

Eventuellt även med ett litet leende.

Blåvitt - GAIS 1-0

Sniff sniff.

What´s that smell?

Det

tycks mig vara lukten av

guld?

Operation urladdning

När jag har en känsla för att Blåvitt ska vinna brukar det bli tvärtom. Ikväll möter de GAIS och om de vinner tar de över serieledningen.

Jag vet att jag inte borde känna nåt.

Inte skriva nåt om nåt. Hålla låg profil.

Men jag tycker det ser ut som Pontus Wernbloom är riktigt het.

Somliga kan formulera sig bättre än andra

I boken jag läser just nu om en änkeman:

I had a wife. Her name was Hailey. Now she´s gone. And so am I.

Vårdar = bloggar

Min lillfjompa har fått feber och sitter med blossande kinder i soffan och tittar på UR. De syr en tröja. Någon gång var tionde minut vaknar hon till ur sin dåsighet och vill baka kärleksmums.

Jag undrar om det är så bra. Kan man baka in feberbaciller i en kaka? Kan en febersjuk ens hjälpa till eller blir det jag som står och vispar chokladsockerkakssmet för mig själv i köket?

Räcker det inte med Pippi under duntäcket och en mugg nyponsoppa.

Mamma måste ju boka hotell i Thailand idag och sköta om sin lilla blogg också. Och kolla fondkurserna och skriva en pay-off.

Det är körigt det här med VAB.

Facebook förstör festen

Jag tror vi har genomskådat varandra.

Ni är inte här längre och jag är bara här som pliktskyldigast. Jag levererar småtråkiga inlägg och ni, ni som fortfarande är här, skummar måttligt intresserat genom dagens lilla futtiga skörd, väljer att inte kommentera och drar vidare.

Till Facebook skulle jag tro.

Den där skiten är addictive. Jag vet, för det är där jag hänger när jag borde göra annat. (Som att skriva en broschyr på gäsp tjugofyra sidor om gäsp byggprocesser.)

Men vi får hoppas och tro att Facebook är en fluga. En snabbt galopperande men lika snabbt övergående trend. Eller åtminstone att nykärsfasen lägger sig snart. Babbans blogg blir ett minne blott.

Vi har ju bara en viss tid på den här planeten.

Ren och skär glädje

Vem är du vem är jag?

Det är få saker som utövar större dragningskraft på mig än olika tester. Tänk att på fem minuter få svaret på vem jag är – egentligen.

I tron om just detta tog jag ett föräldratest på aftonbladet.se/foraldrar. I vanlig ordning tar testet inte mer än två minuter och alternativen är skrattretande förutsägbara. Vad tar ni mig för - ett fullkomligt arse?
Jag svarade alternativ E två gånger, de övriga en gång vardera. Det gjorde mig till den ”präktiga föräldern som inte lämnar något åt slumpen”.

Hoppla. Är det något jag inte ser mig själv som så är det väl präktig. Ta en titt i valfri Barbara-ägd handväska så får ni se själva. Räkningar samsas med tuggummipapper, kontoutdrag med post-it-notes, gamla lypsyl med hänglås.

Men visst är det ruggigt skitintressant att få reda på vem man egentligen är. För jag vet ju hur alla andra är, men vår egen familj har vi så att säga rätt taskig koll på. Kanske för att vi hämtar bits and pieces från alla möjliga kategorier. Oss går ju inte att dela in. Vi är de okategoriska.

Vi ser oss inte som speciellt präktiga, men visst, vi badar barnen två gånger i veckan, klipper naglarna och köper regnställ på Polar´n o Pyret.

Så är vi då ”coola föräldern som softar med barnen”? Som åker på festivaler och helst semestrar i Burma? Nepp. Vi är ju de som åker på välordnade charters med så mycket barnklubb som möjligt. Fast visst händer det att vi tar med barnen på krogen eller på OS eller VM. Helt ocoola är vi kanske inte.

Men ”den lyxiga glamföräldern” då? Som ser parmaskinka och parmesanstavar som fredagsmys? Nja, kanske till förrätt. Men vi har faktiskt både vit soffa och prenumerationer på Family Living och Elle och Damernas och King. Lite glam lägger vi till profilen.

Så då kanske vi tillhör kategorin ”ekologiska och pedagogiska”? De som hellre köper mikroskop, pussel och ergonomiska leksaker än plastgubbar på BR. De som inte tycker att McDonald´s och Disney är speciellt charmigt. Jopp, det är vi, men inte om barnen själva får välja. Så McDonald´s och Disney it is.

Sista chansen. ”Orosfamiljen med gnagande ångest”. De som ständigt oroar sig över sömnbrist, dåliga förskolor, ojämlikhet, konsumtionssamhället, barnsjukdomar, för långa dagar på dagis, vab-dagarna, tvättberget, brist på egentid.
Javisst, till viss del.

Så vad är svaret? Vem är jag? Om vi inte är något är vi då intet?

Innan tidningarna kan ta fram ordentliga tester med mer än hårdnischade psykologiska profiler tänker jag betacka mig.

Det här är ju bara extremt förvirrande.

Alla väderstreck i damlandslaget

Någon mer som tycker att det är roligt att både Västberg och Östberg spelar i svenska backlinjen? (Det hade varit ännu roligare om de hade varsin kant, men nu spelar Västberg mittback.)

Idag spelade de mot Nordkorea.

Det tyckte jag var jätteroligt.

Stefan Rehn ville gärna att jag skulle lägga upp den här

Klockren brytning

Jag och min sjuårige son var på Ullevi i lördags och såg Blåvitt-Elfsborg. Han i sin gulsvarta replika, jag i blå jeans.

Det började ju så bra. 1-0 innan vi ens kommit, vilket gjorde mig väldigt glad inåt men samlat deltagande utåt. Vi åt korv och bilar, drack Pepsi och Festis. Det var mysigt. Det kändes som vi hade det, särskilt efter Wallerstedts 2-0-nick. Det var soligt och skönt, glatt och otvunget.

Vad som hände sedan har jag och Stefan Rehn och Staffan Lindeborg och de trettiotusen som satt på läktarna helt klart för oss. Daniel Alexandersson sätter fart in i straffområdet, Bjärsmyr tacklar bort bollen, får med sig några spinkiga elfsborgsben i momentet efter. En klockren brytning. Tyckte alla utom domaren, Magnus Haglund och en elfsborgare i Kvarnbyn.

Pust och stånk, två bjudningar och två poäng mindre. Sonen var ju glad och på något sätt är det skönt när det blir delad pott. Ingen behöver börja gråta, ingen kan mobba den andre.

Men nu glömmer vi det här. Vi lämnar det bakom oss. För det är nog dags att börja vinna om det ska bli något, Blåvitt.

Nu tar vi helg!

(Klicka på bilden så blir den - poff - större)

Moves un Portugese

Plötsligt kändes hoppis och skuttis och barngymnastiken och funky kids och baletten och move it och dans hit och dit lite passé.

Och fotbollen och hockeyn och basketen och tennisen lite mainstream.

Idag börjar min dotter i Capoeira.

Blått och vitt och gult och svart

Och i morgon ska den lelle Hysén leka vessla i något som boråsarna envisas med att kalla för derby.

Jag vet inte men jag har en bra känsla. Den säger 2-0.

Ett särdeles dåligt förslag

Det var såklart många som höll på att sätta makrillen i halsen igår eftermiddag. En sammanslagning av ÖIS, GAIS och Häcken? Det låter som ett riktigt dåligt skämt i mina öron.

Mr Buzz tyckte att tanken var ganska cool, men han och jag befinner oss redan sedan tidigare på olika ändar av skalan av förändringsbenägenhet där Mr är mer progressiv än Mrs. Jag gillar att ha det som det är.

Men FC Gothia? Jag sa redan i morse i vår lite upphetsade diskussion att det skulle bli ett själlöst lag. Att man inte kan döda över hundra år tradition eller grönsvarta fiskar bara sådär. 16 SM-guld down the drain. Visserligen består ÖIS:arnas klack mest av några hundra kids och lika delar äldre direktörer med en klubbpin på club blazerslaget.

En av GAIS-supportrarna skällde på ordförande Wallin i går kväll och sa att "Vi håller inte på GAIS för att de är bra, det är ju hjärta för fan."

Och det är ju just det som är så huvudlöst med förslaget. Vad handlar fotboll om? Vinster? Ekonomi?

Knappast. Det är hjärta, själ, identitet och tillhörighet. Det kan inte en balansrapport ge.

När G-P gjorde ett aprilskämt om en sammanslagning mellan ÖIS och GAIS hade de i alla fall den goda smaken att kalla laget för något härligt göteborgskt.

GÖIS.

Nyupptäckt

Idag har jag upptäckt att Pearl Jam inte skiljer sig så himla mycket från Springsteen.

På allmän begäran

Eller ja, på begäran i alla fall.

Gammal men fin

Om ni inte hört den på länge, eller bara inte av Everything But the Girl så tycker jag att ni ska göra det nu. Montera på hörlurarna och öppna tårkanalerna. Mig gör den illa varje gång.

Urrr. (Fast urrr på ett bra sätt)


Everything But the Girl - Downtown Train

Bara lite kvar

Det är så fint hemma. Nymålat i två rum och ny skänk i vardagsrummet. Idag på lunchen fick jag dessutom äntligen tag i ett mycket efterlängtat vinställ. Det är så fint så fint och finare kommer det att bli med vinstället men nu är det bara hallen, toaletten, tapetsering av klädkammare, en hel övervåning, duschrummet där nere och det faktum att sjuåringen vill ha eget rum kvar att göra.

Ska bara jobba klart för idag så tar vi det sen.

Efter disken och tvätten och middagen.

Dagen efter är dagen efter, även på gatufest

I lördags hade vi gatufest på vår lilla mysiga gata. Grannarna kom ur huse och mitt på gatan stod ett långbord fyllt med pitabröd, avokadosallad, halloumi, grillade kycklingspett och lådviner. Mycket trivsamt.

Jag slog mig ner, hög som ett hus på Voltaren och några glas rött (jag förstår plötsligt dina invändningar Kontorsråttan) och pratade finnkamp med vår sextioårige brumbjörn på hörnet.

Mr Buzz sprang in och ut och försökte få ordning på kanalinställningarna inför matchen. Så klockan halv nio blev gatan plötsligt halvtom. Vi satt med kvartets hundra ungar och några skålar med ostbågar och godis och mös åt Zlatan.

Sen gick vi och la oss. Min hals var dubbelt så stor när jag vaknade.

Men gatan var fortfarande tom.

Jättesjuk

Nu har jag fått bekräftat att jag inte endast är en gnällröv utan en riktigt hygglig amatördoktor.

Halsfluss it is, årets tredje penicillinkur på väg in i systemet.

Men frågan är om inte Nyberg & Törnblom på TV3 just nu gör mig ännu sjukare.

Någon borde ge dem en dos Kåvepenin också, med hopp om snart tillfrisknande. Och jag frågar mig varför jag sitter här när jag kan gå till sängs med ett sprillans nummer Elle Mat & Vin och biografin om Bukowski.

Jag är nog fortfarande lite sjuk.

Why me?

Vad är det som gör att de jävlarna skuttar på mig så fort jag stoppar näsan utanför dörren? Varför står mina övriga familjemedlemmar friska och nytra såsom plommonkärnor?

Någon som vet? Ska jag be läkaren göra en Hälsocheck Grande tycker ni?

Jag äter bra. Sushi ibland, pasta ibland. Två lagade mål/dag och sällan skräp.

Jag vidrör inte Coca Cola eller glass. Jag äter minst två frukter varje dag, oftast fler.

Jag har kastat ut alla sockriga juicer och dricker endast Brämhults nypressade.

Jag tränar minst två gånger i veckan och jag cyklar till jobbet lika ofta.

Jag sover nio timmar per natt (galet jag vet, men jag älskar att sova).

Jag lever low key, är sällan-aldrig ute på krogen, jag röker inte, jag dricker kaffe men sällan te.

Jag är bra på att slappa.

So why me?

Låt mig vara snälla baskilusker jag orkar inte mer

Helvetes skit tror ni inte att jag gått och blivit sjuk igen? Hela våren kantades ju av diverse åkommor, varenda helg vill jag minnas att jag låg med fördragna persienner och åmade mig i sängen.

Började känna lite halsont i torsdags, vilket nu blommat ut i full halsfluss om jag får vara amatördoktor. Man känner väl igen en fluss när man ser en. Så ofta.

Tredje dagen på tung Voltaren gör susen. Botar inte, men tar bort symptomen. I morgon bitti blir det företagsläkaren och med all säkerhet årets tredje penicillinkur. Och då har vi ju knappt kommit in i september.

Skönt i alla fall med gräddfilen företagshälsovård. Nu slipper jag fem och en halv timmes veritabel smittorisk på axxessakuten åtminstone.

Nåväl. Mr Buzz är på simskolan med lill-Buzz medan mellan-Buzz är på dagens andra kalas. Själv ska jag lägga mig under duntäcket, dra ner persiennerna och låtsas som att jag inte vet att det är värsta sköna solen ute.

Loligt

Min fantastiskt tänkande dotter sa en sak igår som kan ha varit det roligaste jag någonsin hört. Vi var hos frisören hela familjen igår kväll på ett så kallat familjeklipp. Fyraåringen fick hoppa upp på en extrakudde och fick en stilig apkappa på sig, sedan är världen hennes. Hon får föra konversationen framåt med sin frisör vilket brukar bli lite haltande. Frisören ligger i ganska så bra kan jag meddela, hittar på kluriga frågor och är allmänt vass på kallprat.

- Nu är det inte så långt kvar tills ni åker till Thailand, säger frisören glatt.

Fyraåringen är tyst. Tänker.

- Men vi kommer inte att se dem som bor där, svarar hon eftertänksamt medan hon petar bort en torkad kråka från näsvingen.

- Nähä inte det?, undrar frisören. Och vi också vid det här laget ska medges. Vad är det som fått henne att tro att vi inte ska träffa några thailändare? Är det för att hotellet på Kreta drevs av svenskar? Vi spetsar öronen.

- Nej för de är bara vakna på natten, svarar den lilla som drar sina egna logiska slutsatser.

Ungefär samtidigt som jag för mitt inre ser bilder av nattvakna fladdermöss med asiatisk överkropp ramlar poletten ner.

I somras gav jag mig på att förklara begreppet tidsomställning för henne. Jag borde anat att det var svårgreppbart i hennes värld, men vi lämnade det där.

Och det var väl gott så. Annars hade jag missat ett långt skratt och stora glada tårar som inte slutade trilla förrän jag släckte sänglampan.

Tills vi ses igen

Jag har inte brutit näsbenet. Inte heller ligger jag och kräks inälvorna ur mig i ett fall av sen (eller tidig beroende på hur man ser det) vinterkräksjuka. Jag har inte heller krossade knäskålar, brusten njure eller löpande mjältbrand.

Anledningen till att jag inte bloggar just nu är att jag är extremt arbetsbelastad.

Ljuset i tunneln kan dock skönjas.

Babban kommer tillbaka.

Kom igen Blåvitt

Efter förra veckans utskåpning av Halmstad var vi flera som kunde skönja doften av guld. Så denna vecka var det dags för bottenlaget BP. Blåvitt i sanslös form och med ett självförtroende i medvind, det kändes som de tre poängen var lika lättplockade som höstens fallfrukt.

Så blev det inte. 0-0 och dagens sammanfattning från Banks:

Det finns två saker att säga om Jonas Olssons och Stefan Rehns laguttagning.

Först och främst att den är modig, uppfriskande, ett led i den fascinerande berättelsen om Det Nya IFK.

Efter Andres Vasquez, 19, kom Jakob Johansson, 17. Efter Jakob Johansson kom Nicklas Bärkroth, 15, och fortsätter det så här så har Noel Selakovic, 2, goda chanser att debutera i A-laget innan året är över.
Det andra man kan säga om laguttagningen är att den var sanslöst naiv och oansvarig.

Nästa vecka är det dags att trimma formen. Di Gule från Borås kommer på besök.

Hemma hos oss är stämningen redan bitskt uppiskad.

Aiaiaiaiaaaaaa!

Följden av

Det är skönt att vara tillbaks i lugnet på jobbet. I går var det fotbollsskola följt av storhandel på maxi följt av simskola följt av basketskola följt av lite kvällsjobb följt av två varma måltider följt av nedmontering av vardagsrum (målaren kommer idag) följt av zzzzz.

Tennisklubben regerar

Min son var på basketskola igår. Han och hans kompis kom i fotbollströja och fotbollsshorts och fick lära sig både att passa bröstpass, studspass, göra lay-ups och sit-ups. De var klart yngst, klart mest noviser, men de sprang omkring med två stora gluggleenden. De andra hade långt hår och spinkiga pojkmuskler under de ärmlösa tröjorna och de långa shortsen.

I vår familj har vi enats om att han, sjuåringen, ska få testa en massa olika sporter under året och se vad han faller för. Han spelar fotboll såklart, men en sport till (eller en kör, en dans, ett instrument) kan vi klara. Dessutom tror vi att det är bra att sprida riskerna. Vi kör lite aktieportfölj med barnen. Inte alla ägg i en korg. Tänk om det blir börskrasch. Då kan det vara smart att ha investerat brett.

Så vi har även varit i kontakt med tennisskolan. Och det må jag säga – de är långt före sin samtid. Eller så är de så illa ute att de måste, jag vet inte. De kan i alla fall hämta sjuåringen på fritids vid tvåtiden och leverera en styck nytränad herre på samma ställe strax efter tre.

Jag upprepar; de hämtar och lämnar på fritids.

Hmm. Känns som basketen redan nu hamnar i back spinn.

Till försäljning

Efter allt snack här hemma om Affären (de tre gör ingenting annat, Pokemonbilderna har en enorm dragningskraft) har jag nu rensat ut några gamla garderober och hittat lite gamla barnkläder som jag lovat honom.

Han ska börja med att försöka sälja dem på Blocket och all avans ska gå direkt till honom och syrran, utan mellanhänder.

Vi gör vad vi kan för att hålla en Kommersenhelg på avstånd.

Risken är väl bara att han får, så att säga,
blodad tand.

Entreprenörsgatan

Min son och två grannkillar har kommit på en jättebra affärsidé. Den går, i kortversion, ut på att ta saker från sina hem och sälja på stan. För intäkterna ska de köpa Pokèmonbilder.

Jag har fått prata med grannfruarna om vad de får ta. Har sagt nej till att sälja Mr Buzz kostym, även om den säkert skulle ge en bra slant, även de böcker som han bar ner i en papperspåse nekades honom.

Han har varit otröstlig, tycker inte att han får sälja någonting. Vi har lovat att se igenom förrådsutrymmena, men samtidigt garderat upp situationen genom att säga att det kan bli svårt att bara ställa ut ett bord på torget sådär. Att man måste ha tillstånd.

Den ene killen ska baka en rabarberpaj att sälja som liten sidekick. Den andre ska koka kaffe och vi ska visst stå för saften.

Senaste planen oss tanter emellan är att boka dem ett bord på Kommersen.

Snart ska vi komma in på prissättningen.

Något säger mig att 150 kr för Barnens Bibel är lite att ta i.

Tack kompis

En god vän till mig har gjort något riktigt stort. Något som manifesterar vår vänskap, något som är så hedervärt att jag blir tårögd.

10.00 igår släpptes biljetterna till Bruce Springsteens Sverigespelning i december.

10.04 var de slut.

De som ändå är i fyrtioårsåldern, som bor i flådig lägenhet med golvvärme under parketten och inbyggda högtalare till och med på toaletten, som trots det, lägger sig i ett tält tillsammans med okända människor i snålblåst och strilande regn mellan fredag och lördag för att skaffa mig en biljett till konserten. Och lyckas.

De kan kalla sig fans.

Eller riktigt fina vänner.

In my face

Jag vet att jag är trettiofyra år. Jag vet att det per definition betecknar mig som medelålders. Jag vet att det finns de som är äldre, och att det verkligen finns de som är yngre. Jag har länge trott att åren inte satt några spår.

Tills igår när bilderna från internfotograferingen blev klara för beskådan.

Vad i hela helvetet? Vem har satt två ihopskrynklade clementinskal ovanför mina ögon? Vem är det som jävlas? Vem är det som tigger om det?

I hemlighet har jag gått omkring och undrat varför de inte frågat om leg på systemet de senaste tre åren.

Igår fick jag det obarmhärtiga svaret.

Rakt upp i ansiktet.

Trivs

Det är väldigt trivsamt på mitt nya jobb. Alldeles strax kommer Kent som masserar den som vill, eller pratar transfetter om man är mer upplagd för det. Jag ska nog gå på de där fasta tummarna mot axlarna just idag.

Varje morgon är det också ganska så najs att ta en runda i köket. Några värmeljus är tända, den ekologiska frukostbuffén är framdukad. Jag brukar ta en riktigt grov macka med philadelphiaost, skinka och lite grönt. Sedan toppar jag med en liten efterrätt; en halvgrov variant med hushållsost och aprikosmarmelad. Lite juice och kaffe. Ett plommon om det finns, annars några vindruvor eller ett äpple.

Jag är bortskämd and I like it.

Med den äran

Jag ville bara säga att Mr Buzz fick slå in sonens Andra Skolbok igår.

Riktigt så missunnsam är inte ens jag.

Warning: Highly addictive

Allvarlig varning. Om ni inte redan gjort misstaget - gå inte med i Facebook. Folk bits och kramas, taggar foton och skänker pengar. Skvallrar och nätverkar. Man får kontakt med folk man glömt och man får reda på vilka ens vänner känner.

Det är Mina-vänner-boken för oss med rynkor.

Och det är alldeles för kul.

Jag tycker han är rolig, Charles Bukowski

from my bed
I watch
3 birds
on a telephone
wire.
one flies
off.
then
another.
one is left,
then
it too
is gone.
my typewriter is
tombstone
still.
and I am
reduced to bird
watching.
just thought I'd
let you
know,
fucker.

Ingen hatt i potten i år

Tio spänn på att Blåvitt kniper guld i år.

Jobbigt jobb

Det är verkligen skitjobbigt.

Nu måste jag gå på ett av stans största upplevelsecenter. Resten av dagen.

Förmodligen måste jag trycka i mig en trist panini med chevre, honung, fikon, ruccola och soltorkade tomater i solen först. Och prata inte om det, en kärv latte till det.

Usch och fy.

Den som ändå slapp det här ekorrhjulet.

Saker som går i arv

Igår gjorde jag något elakt. Jag hade köpt omslagspapper till sonens första skolbok. Jättefint, med fotbollsspelare i alla dess former. Sonen var nöjd, pappret var fint, tejprullen redo.

Ja när vi ändå pratar om redo, så var även Mr Buzz det visade det sig. Han slår sig ner med matteboken i högsta hugg, klar att kasta sig över uppgiften att få slå in sonens första bok. Lärare som han är också, det här måste vara lika upphetsande för honom som en häckfinal för systrarna Kallur. Eller systrarna Kallurs pappa.

Så det är inte utan ett styng av dåligt samvete jag skriver det här. Att ha ett barn som går i första klass, det är stort, även för föräldrar. Eller kanske framförallt för föräldrar. Det är också förknippat med hejdlös nostalgi och bleka minnen. I mitt fall det väldigt tydliga minnet av hur min pappa med klumpiga fingrar, en rulle fotbollspapper och alldeles för mycket tejp gjorde det bästa av mina skolböcker.

Det låg mycket hjärta i hans omslagningar, men någon större finess kan jag inte ens med den bästa av viljor få det till. Snarare en bok som blev en skrynklig liten klump som inte riktigt gick att stänga. Jag gömde den i bänken. Hittade en metod på att ta fram den riktigt snabbt och slå upp rätt sida i samma rörelse. Ibland sneglade jag avundsjukt på bänkgrannarnas släta, prydliga omslag.

Tjugosju år senare slår minnet tillbaka med glasklar precision i samma ögonblick som Mr Buzz leende slår sig ner med sax, tejp, papper, bok och inte alls speciellt klumpiga fingrar. Ändå. Jag kan inte hjälpa det.

Jag tar hans rättighet ifrån honom utan omvägar, oförställt, obarmhärtigt. Säger att det är bättre om jag gör det själv. Minnet av mina egna vanställda böcker får mig att grusa hans upprymda förväntningar i en enda utandning.

Han ser lite ledsen ut.

Det får mig inte att känna mig bättre.

Godmorgon måndag

Vi startar med något snyggt direkt va?

Det börjar rätta till sig nu

En BK-lunch senare.

Vad hände?

Urk.

Är svårt bakis idag.

Hela världen gungar i takt med att en skön spya glider upp och ner i strupen och inte riktigt kan bestämma sig för om den ska fortsätta att misshandla diafragma och magmunnen eller om den faktiskt ska se till att komma ut. Upp. Än så länge är den kvar inombords.

Kundmöte klockan 10. Långsamt plågsamt ställde jag mig i duschen. Borstade tänderna. Deo. Mascara. Men det kunde ändå inte maskera hur jag egentligen mår. Kanske för att kroppen är S-formad och inte klarar att sträcka på ryggen, jag vet inte.

Funderade på hur jag skulle klara att gå till vagnen.

Ringde en taxi.

Vilken loser jag är.

Min utsikt måndag till fredag

Dagarna springer mig förbi

Jag har svårt att hitta den lilla betraktelsen i det stora skeendet just nu för allt som händer är så stort. Så nytt. Så snurrigt och så mycket. Så kul. Så spännande.

Och så känns det inte så givande att blogga om uppdateringar på iTunes, hur den nya adressboken börjar ta form eller att det är skitstörigt att gå från Ericsson till Nokia. Jag kan ju inte ens skicka ett sms utan att bete mig som ett tvättäkta mongo.

Ikväll ska vi ut och äta fint tillsammans här på jobbet. Jag kanske hittar nåt att skriva om där. En bit oxfilé kan mycket väl figurera som morgondagens inlägg.