Vi klättrar på Jacobs stege, ja vi klättrar på Jacobs stege

Som jag hade längtat. Dagarna hade släpat sig fram, allting annat hade mist sin lyster. För mig fanns bara en enda sak. En vecka innan, på självaste dan före dopparedagen, hade jag rullat ut mitt liggunderlag framför TV:n för att få de bästa platserna.

Hela julhelgens syfte var att utmynna i crescendot Bruce Springsteen Seeger Sessions, SVT1 igår kl 23.20.

Och vad händer? SVT har fått för sig att TEXTA konserten, rakt igenom, varenda låttext - översatt på svenska.

Man dånar. Musik ska upplevas, ta plats, skänka en bit uppsluppenhet, ge näring åt drömmar och i bästa fall skjutas rakt in i venen. Det händer inte om man samtidigt tvingas läsa:

- Ja, min Oklahoma-hustru blåste bort.

Min pappa däremot, han tyckte att själva textandet var en "utmärkt idé" för han "hör så dåligt nuförtiden".

Jag för in del tycker inte att gamla människor ska vara uppe så sent.

Slözapp och chips

Jag låg och slözappade (ja groddperioden är long gone) härom kvällen och fastnade i Jamie Olivers missionerande i det brittiska snabbmatsträsket. Han åker ju runt i skolorna och visar upp en potatis, en bunt sparris och en gul lök för barn i sju-nioårsåldern. Han möts av en storögd och gapande publik. De har ingen aning om vad det är för märkliga knölar han håller upp.

Och det visar ju sig inte vara så konstigt.

Det är inte ens fish-and-chips de käkar i skolorna.

Det är chocolate bars-and-chips.

Jag är inte i djup chock, det kan man inte vara efter två år i Australien och USA. Men ändå. När man har barn börjar man reflektera över helt andra saker än gropiga lår och finnig panna. En dietist berättade om barn som kom till kliniken med sex veckor långa förstoppningar. Föräldrar om trötta, håglösa eller aggressiva småttingar.

Sen, när de är sjutton, ersätter de den taskiga kosten med ett liv på puben. Engelsmännen är way behind, det är den nakna sanningen, avslöjad i hela sin dallriga härlighet av den nakne kocken.

Men till poängen, även om den kommer sent och med risk för att ha tappat en och annan läsare eftersom det inte verkar komma någon poäng alls. Här kommer den:

Jag berättade om programmet för mina barn vid frukost dagen efter. Min sexåring (den plikttrogne och lydige) utbrast helt enligt manus i ett "blääää".

- Äter de choklad och chips - till lunch?, sa han med avsmak och misstro i rösten.

Jag nickade och slängde ett öga på min treåring, (den egensinniga och misstänksamma) om hon snappat upp informationen.

Det hade hon.

I allra högsta grad.

- Mums, log hon stort och fick något drömmande i blicken.

Och började genast lobba för en språkresa.

Friden har kommit

Jag måste bara passa på att lätt överskådligt beskriva kvällen här hemma. Ingen öl. Inget godis. Bara Snapphanarna på TV, björkvedsbrasa och sedan ett parti schack.

Ja, det är lite sådana vi är. Vi umgås gärna genom att låta våra hjärnor brottas, genom att lära oss (mig) mer om vår svenska historia och genom att leva sunt och hälsosamt.

Nä, gäsp, om man skulle gå och kamma fårskinnstofflorna, lyssna på Bach och bläddra lite i Ostindiefararen Götheborg seglar igen, knaprandes på några groddar.

Det kommer ju en dag i morgon också.

Då jävlar ska min sambo massakrera tyskar på Playstation medan jag tänker hetsäta trillingnötter till Sällskapsresan.

Helt koko

Nä, julafton äger inte riktigt den magi som man minns från sin barndom. Om det är på grund av att det är femton grader varmt vet jag inte. Vi tog i alla fall en promenad på julaftons morgon för att kunna släppa loss ordentligt vid julbordet senare.

Om jag låtsades att jag precis hade blivit släppt mig från någon form av isolering där jag inte haft koll på årstiderna skulle jag haft svårt att avgöra om det var jul - eller midsommar.

Toppa det med en rejäl översvämning och man förstår att vädret har blivit koko.

Log out

Vad är det som händer med hjärnan dagen innan semester? Har loggat ut helt. Vill inte tänka jobb, vill bara tänka pepparkakor.

Degigt kompis.

God jul!

Nu har även Babban börjat vädra julluft. Bara några timmar kvar till en dryg veckas välförtjänt päsande. Här ska laddas batterier – här ska hjärnor renoveras. När vi kommer ut efter nyår är det som lite bättre människor med något färre rynkor – och som fått upp vårvittring.

Men kolla för Guds skull in här under helgerna. Babban kommer att fortsätta rapporteringen, endast smått förhindrad av dadlar, nötter och julpilsner.

God jul!

Logiska rykten

Simon Bank skriver idag att det inte var Zlatan som blev utvisad igår. Det var hans rykte.

Och visst stämmer det. Zlatan klippte till bollen inte mer än en hundradel efter det att domaren blåst. Domslutet var helt och hållet baserat på Zlatans rykte som trubbelmakare.

Däremot kan jag, enligt rykteslogiken, inte låta bli att undra vad mer Zlatans rykte ställt till med. Grabben själv kanske låg och sov när hans rykte flanerade på stan med Mellberg och Chippen? I så fall har ju även Lagerbäck felat. Han stängde av Zlatan från landslagsspel när han egentligen borde stängt av ryktet.

Sen har jag läst att ryktet fick en son under hösten. Så om Zlatan inte var inblandad i det heller, kan man knappast låta bli att gräva i bibeln. Gravid utan hjälp har i tvåtusen år stavats Helige Ande.

Son of Zlatan is the Son of God.

Det känns som något som Zlatan själv skulle sagt.

Jag är lite imponerad av min egen logik.

Juletips

För oss som tycker att Fairytale of New York är en oslagbar jullåt och som dessutom är svaga för gubbrock har jag ett måstetips.

Köp Håkan Hellströms ”Nåt gammalt, Nåt nytt, Nåt lånat, Nåt blått” och lyssna på sista spåret där han gör den i duett med Plura.

Nytt dimord!

Min treåriga dotter gick ut från husvärmen och ut på den dimbeslöjade gatan i morse. Hon ser sig lätt förvirrat omkring.

- Det är suddigt idag, säger hon.

Jag vägrar att rätta henne. Snart nog är de där egentillverkade orden ett minne blott i alla fall. Tids nog ska Mallen träs över hennes huvud. Tills dess gör man bäst i att njuta av det annorlunda, det udda, ja till och med det felaktiga.

Suddigt. Bästa uttrycket ever.

Busted sneeky man.

Sent på småtimmarna igår var det en någon som försiktigt tassade upp, utan att väcka frugan som låg bredvid i sängen. Sakta smyger han upp dörren, den knirkar och gnäller besvärande högt i ett visst läge. Han sneglar mot sängen, det verkar ha gått bra. Han går långsamt ner för trappan och andlöst stilla knäpper han på datorn.

Inte ett ljud hörs från ovanvåningen. Han pustar ut och slappnar av. På Google ska han nog hitta det han söker. Det är bråttom nu, snart är det julafton och han har ännu inte köpt julklappen till sig själv.

Ledsen grabben. Inte kunde du väl anat att Babban lagt in en cookie och kan se vad besökarna söker på?

You are so busted.

Gammalt är coolt

När vi köpte vår nya iMac tidigt i våras så slog vi samtidigt till på bredband. Vi var värsta stenålderssurfarna innan, skötte bankaffärerna var egentligen det enda vi gjorde hemma. (Surfade en del på jobbet måste jag tillägga) Hemifrån surfade vi på modem. Det tog naturligtvis en evinnerlig tid och det var inte helt ovanligt att det inte funkade alls.

Jag berättade det på jobbet, för en kille född på åttiotalet.

- Nä fan vad coolt! Är det säkert?, sa han.

Han som shoppade Kobratelefoner och gammal mosaik på lunchrasten, eller senaste röda Cheap Monday-brallorna på eBay. Han tyckte jag var en livs levande relik. Han kände någon in real life som surfade med modem.

I hans värld där allt gammalt och knattrigt var inne, blev jag upphöjd till damen som är hur cool som helst.

Numera är jag en svenssonsurfare med bredband.

Lycklig igen.

Jag har fortfarande ont i halsen (tredje veckan nu), så jag vaknar med ett ruttet humör varje morgon. Men till lunch idag fick jag min gubbröra och lättöl. Det krävs så lite.

Är vi klara?

Såhär i julklappshysterins sista dagar kan jag inte låta bli att berätta vad som undslapp min sambo. Det är humor på allra högsta nivå. Han stod och pillade med någon gammal sladd, nynnade O helga natt och säger, helt appropå, helt självklart, helt glatt:

- Är vi klara med alla julklappar nu?

Okej. Inte så kul om man inte känner till sammanhanget. Eller åtminstone är bekant med kvinnlig vs manlig shopping. Vilket jag tror att ni är.

Moahahahaaaa.

- VI är nästan klara älskling. Det är bara till dina föräldrar kvar. Ska jag ta det också?

Men så läste jag i någon av gratistidningarna på bussen i morse en så bra krönika att jag var tvungen att riva ut vissa delar av den. Den hette ”Män är på mars, kvinnor på Åhléns” och snuddade vid både julklappsshopping och våra olika shoppingmönster.

”Konsumtionssamhället är skapat av kvinnan, och så har det kanske alltid varit. Gick grottmannen ut för att stena en mammut så kom han också hem med en mammut – inte med en murkla, lite citrongräs och en självdöd ekorre som vissa andra.”

Så jag antar att det är just another könsfälla. Inte så mycket bara vi.

Men vänta. Betyder det att det blir en mammut i julklapp?

Happiness Factory

Jag har hört att den här lilla snutten kostade ungefär en tia att göra.

En filmhelg

Med barnvakt i bakfickan passade jag och sambon på att kila på bio söndag eftermiddag. Det brukar bli ett satans velande fram och tillbaka - när man äntligen får chans att gå vill man ju inte välja fel. Idag föll valet på Borat.

Det blev en och en halv timmes obekvämt vridande i fåtöljen - men också många sköna gapflabb.

Och om en minut börjar Constant Gardener på Canal+.

Bara namnet gör att jag förväntar mig en annan typ av filmupplevelse. Lite som att först gå på wrestling och sedan på högmässa?

Julfest med nya jobbet

Om en liten stund lämnar vi halvfärdiga jobb bakom oss och drar på julfirande. Jag har sett många nyanställda gå ut särdeles hårt på första festen. Brukar vara väldigt underhållande och något man kan prata om länge efteråt, men inte så klokt ur ett karriärmässigt perspektiv.

Därför: inga drinkar efter midnatt, varannan vatten och möcke julmat så ska jag nog klara mig helskinnad ur det här.

Oj. Släden går nu.

Ses i morgon.

---

I can see!

Det lättar lite runt lunch. Då är utsikten den här.

Var är jag?

Utsikt från diverse fönster när jag går upp, när jag åker till jobbet, när jag tar en eftermiddagskaffe, när jag åker hem från jobbet, när jag äter middag, när jag slözappar och när jag går till sängs.

Inte undra på att barnen inte fattar om det är idag eller igår, dags för frukost eller middag.

Inte Bruce, men det är bra ändå.

I was unconscious, half asleep
The water is warm 'til you discover how deep
I wasn't jumping, for me it was a fall
It's a long way down to nothing at all

You've got to get yourself together
You've got stuck in a moment
And you can't get out of it
Don't say that later will be better
Now you're stuck in a moment
And you can't get out of it

And if the night runs over
And if the day won't last
And if your way should falter
Along this stony pass

It's just a moment
This time will pass

Carina?

I morse på bussen överhörde jag följande konversation bakom mig. Det hela föregicks av att en kille i 35-årsåldern stod och spanade på tjejen bakom mig större delen av resan. När stolen bredvid henne blev ledig stegade han bestämt fram och satte sig.

- Carina?, sa han.

- Neeeej?, svarar hon tveksamt.

- Förlåt. Jag tyckte du var så lik en tjej som jag gick i samma gymnasieklass som, för länge sen.

- Nej, det är inte jag, svarade tjejen.

- Du är jättelik Carina. Ser ut precis som henne, fortsätter killen.

- Jag får ofta höra att jag är lik folk, svarar tjejen.

Jag blir jättenyfiken. Hur ser man ut om man ofta får höra att man är lik folk? Måste kolla in henne när jag stiger av. Under tiden fortsätter konversationen och jag tänker att det där med Carina kanske bara var en ursäkt från killens sida för att få igång ett samtal.

När jag stiger av sneglar jag förstås på Carina och hennes gamla klasskompis. Jag blir då varse två saker.

Carina påminner mig inte om någon och hon är minst tio år yngre än killen som, uppenbarligen tröttnat på SprayDate.

Vem är bästa sportkrönikören?

Omröstning på resume.se igår, Mats Olsson leder.

Jag säger lätt Simon Bank.

Men det som bekymrar mig mest är att någon har tyckt att Mats Härd kan få vara ett röstbart alternativ. För Mats har jag fyra bokstäver.

S
O
P
A

En helt vanlig dag för en mamma.

Skämmes SATS!

Det ringde i min mobil från ett nummer jag inte kände igen. Han som ringde presenterade sig som Jonas på SATS.

- Jaha?, sa jag. Tänkte att jag kanske missat att betala räkningen.

- Jag undrar när du var hos oss och tränade sist, säger Jonas.

- Förra måndagen om jag inte missminner mig, sa jag.

- Oj, en och en halv vecka sedan. Får man fråga varför?, joddlar Jonas käckt.

- För att jag har haft ont i halsen, svarar jag. What are you – my dad? Vill jag tillägga, men det gör jag inte.

Jonas förklarade att han ringer runt till medlemmar som har svårt att komma igång. Jag fräser att det inte är något fel på motivationen, men att man faktiskt inte ska träna när man är sjuk. Med det önskar Jonas att jag ska krya på mig. Och att vi ses snart i träningssalen igen.

Huga. Vet Jonas vem jag är? Sitter han och kollar på internnätverket på den där bilden de tar när man köper årskort? Har han till och med sett mig skumpa runt i min osmickrande träningsstass?

Det kan ju vara en sån där som Robin Williams i One Hour Photo.

Ett par saker skulle jag vilja rekommendera SATS, för att inte framstå som varken stalkers eller farsor.

Ring inte upp medlemmar som inte visat sig på en och en halv vecka. Vänta åtminstone ett och ett halvt år.

Ge blanka fan i om jag kommer eller ej. Jag betalar min faktura. Jag väljer SATS för att jag vill ha friheten att träna när jag vill. När det passar mig. Och jag vill inte behöva stå till svars för Jonas eller någon annan gulklädd friskissäljare/förföljare.

Cannavaro - en italiensk produkt

Skönt manér. Skön mittback. Tycker Babban.

What a great Monday.

Det tog fyra timmar hem i bil från Sunne igår kväll. Vid 23-tiden siktade vi Göteborg, jag komplett shaky efter en dag där kosten bestod av en endaste ostfralla, fyra koppar kaffe, en chokladdränkt donut, en coca-cola och några sura nappar.

Det tog sedan ytterligare en timme för mig att inse att jag förmodligen inte kommer hem alls. Varenda avfart var avstängd, och när jag sedan, närmare Kungsbacka äntligen fick svänga av från motorvägen såg jag att jag inte kom tillbaka.

Det var då jag bröt ihop. Tårarna steg när jag satte på med varningsblinkers och tog fram mobilen. Klockan är halv tolv och jag vet inte om jag ska sova över i bilen eller börja gå hem. Det är mörkt. Det regnar. Jag har ont i halsen. Det är för fan miss i nassen.

Tur att man har en rådig sambo som i sömnen kan lokalisera torrskodda vägar.

Runt midnatt kunde jag krypa ner i min varma säng. Cola-speedad, rödgråten och med rethosta.

What a great Monday.

Inget ISS för Babban

Jag tänker lite på Fuglesang där uppe i rymden. Igår skulle de alltså docka med rymdstationen, på sprängskisserna jag såg verkade det som de skulle åka i någon form av rör inne i ISS:en.

Om man lider av hissfobi så framstår Christer som ganska modig.

Hans föräldrar jublade när han sköts iväg. Varför gjorde de det? Var de inte hypernerviga för hans skull? Ville de inte ha honom alldeles intill sig så att de har koll på honom?

När min son (visserligen inte 48 år gammal) åker hiss med sin pappa får jag puls på 200.

Bara 42 år kvar. Sen kommer jag att bli som Fuglesang Sr.

På resande fot

Det där med tjänsteresor har alltid låtit så ball. Innan man själv började med dem.

- Hej du har kommit till Harald. Jag är på tjänsteresa och återkommer i morgon. För akuta spörsmål, var vänlig tala med min kollega Kaj.

Väldigt väldigt vuxet. En pappa-grej.

Nåväl, idag ska jag på tjänsteresa. Vi ska presentera ett jobb vi gjort och kommer att vara borta precis hela dagen, och en bra bit av kvällen tycks det.

Ska skumpa längs 45:an faktiskt. Slutdestination Sunne.

Visserligen en tjänsteresa, men ärligt talat, Sunne känns inte direkt ball.

Om en snyting.

Min son åkte på en propp i skolan igår. Han, den förstfödde, han med de stora ögonen och det stora hjärtat. Han som för en mamma (och pappa) är perfekt, ofelbar, samvetsgrann. Han rök ihop med sin antagonist på fotbollsplanen och fröken och tio ungar bevittnade hela händelsen.

- Helt oprovocerat, sa fröken. Vilket det förstås inte var. Det vilade en olöst konflikt i luften, men själva händelsen såg åtminstone oprovocerad ut. Den andre killen gick fram till vår och drog helt sonika till honom med knytnäven.

När jag kom hem var han svullen och röd på kinden, men ryckte på axlarna och berättade vad som hänt. Han var inte ledsen, inte upprörd, inte förbannad, inte rädd.

Han är ju större än oss alla.

The ruiner of all things good.

Det är alltid ett angeläget ämne, inte bara för reklamare utan säkert för många som vänder papper eller pillar med små komponenter hela dagarna. Kan man med rak rygg kan prata om sitt yrke? Vad jag faktiskt ägnar min hjärnkapacitet åt. Vad jag bidrar med. Vilken skillnad jag gör i ett större perspektiv.

Inte fan är det att med att få bukt med världssvälten, stoppa epidemier eller ens få en femårig bråkstake på rätt köl. Nä, mitt jobb är väldigt långt från Anna Politskayas.

Nej det är åt annonsformuleringar, pay-offer, varumärkesdokument, säljande rubriker. Jag gör allt som står i min makt för att folk ska sympatisera med just min kund och köpa just deras produkt.

En amerikansk komiker sa häromdagen, och det var riktat till alla inom advertising och marketing; ”Seriously, kill yourself”.

Och “You are the ruiner of all things good.”

Jag vet inte om vår bransch behöver ta hela skulden. När jag nämnde mina grubblerier för en vän (marknadsförare) så sa hon häpet:

- Men Babban, du bidrar ju till BNP.

Någon borde berätta det för den där komikern.

Fel fel fel

Så jag misstog mig. Svensken kan visst ta kontakt med främmande människor på spårvagnen.

På spårvagnen hem ställde sig en man i femtioårsåldern bredvid mig.

- Vilka snygga stövlar du har, sa han.

- Tack, sa jag.

- De kan inte ha varit billiga, fortsatte han.

- Nej, sa jag.

- Men du bär upp dem. De är så där…., sa han och formade tummen och pekfingret till en rund ring.

Sedan gick han av. Han snubblade på trappsteget, luktade gammal fylla och var iklädd lila potatisnäsa.

Från det ena till det andra.

Jag avslutade Stieg Larssons ”Män som hatar kvinnor” sent igår kväll. Jag har inte kunnat lägga den ifrån mig de senaste dagarna. Inte kunde jag anat att sommarens stora pocketplåga skulle vara så bra.

Nu läso jag om den försupne prästen Gösta Berling av Selma Lagerlöf. Han var ju en riktig playboy den där Gösta.

För övrigt inga jämförelser, men det är skoj att kasta sig från 2006, ekonomijournalistik och hackerintrång till 1891, majorskan på Ekeby och kavaljerernas sorglösa leverne.

Beware! Americans on the spårvagn this morning.

I morse på spårvagnen blev jag snabbt varse att tre amerikaner satt på stolarna framför mig. De pratade och pekade och hade allmänt ganska trevligt. De hade portföljer med sig och såg ut som typiska ingenjörer, jag anade tidigt att de var här på jobb.

Efter en stund kliver ytterligare en herre på vagnen. Vi sitter i vagn nummer två, för alla svenskar införstått med att det är den förarlösa vagnen. Men just den är herren går omkring med en tjugosedel och hittar ingen att betala till. Det verkar inte heller som att han förstår den där nya klumpen där man kan lösa biljetter med just sedlar (vem gör det förresten?).

Jag upplyser honom inte. Inte någon annan svensk heller.

Amerikanerna däremot fångar upp den vilsne herren och förklarar att man kan lösa vilka biljetter som helst "at the central station". Det visar sig att herren med tjugan är britt och han tar tacksamt emot råd.

- Where are you going from there?, frågar en av amerikanerna.

- To Lindholmen, svarar engelsmannen.

- Really? That´s where we´re going too, gläds amerikanen.

- You can go with us! What company are you working for there? What is your wife´s name? You have a dog? You miss home?

Jag kan säga att det var skönt när de steg av.

Någon borde upplysa dem om att så gör vi inte i Sverige.

Nä här ska sittas tyst och stirras ut genom fönstret.

Det gäller även Lindholmen.

Hu vad otäckt.

Är det Martin Timell eller Peppe Eng?

Eller värre - en korsbefruktad klon?

Inne hos mig.

Höst har blivit vinter. I Göteborg innebär det att regn ersätts av hällregn som ersätts av duggregn som ersätts av findroppigt blomstersprayregn.

Det är så tröttsamt att man inte ens orkar kommentera eländet längre. Oroas orkar man dock. Och klaga hos någon skulle vara skönt. När jag var liten skickade jag arga brev till Torbjörn Fälldin om att det fanns så ont om soptunnor när man ville slänga till exempel tuggummi eller godispapper.

Om man vill klaga på vädret, vem ringer man då? Det är ju det som gör hela klimatförändringsdiskussionen så läskig. Vi har ingen kontroll. Vi kan inte skriva ett brev till Fredrik Reinfeldt med förhoppningen att han fixar snö till jul.

Istället låser jag in mig i en immig buss med tjock blöt tröja och stänger ute regnet med mina hörlurar. De är feta, omslutande och inkapslande. Idag toppade jag det hela med en pocketbok.

Innanför mina hörlurar är det mysigt och oproblematiskt. Kom och knacka på någon dag så bjuder jag på saffransbullar.

Dött och tomt

Det är lustigt med bloggande. Vissa dagar bara rinner det ut fem inlägg utan att jag ens försöker. De bara poppar upp och säkert tio till ligger och lurar. Andra dagar kan jag sitta och stirra på min skärm och verkligen vilja pressa fram någon klokt. Helst. Sedan bara någonting. Vad som helst duger.

Men.

Inget.

Det står still. Jag har inget att säga. Inget jag funderat över. Inget som hänt. Inget jag längtar efter. Helt dött på tankefronten.

Samtidigt vet jag ju att ni är några stycken som faktiskt går ut och kollar vad Babban reflekterat över idag. Det stressar mig och det kittlar mig och det är för er som jag håller på.

Idag är en sådan dag, om ingen av er listat ut det redan. Rätt fantastiskt ändå, hur jag kan skriva så här mycket om ingenting.

I dagens mail:

Ey bruden! Du har en blogg att skriva! Hur skall jag annars kunna veta vad
som händer med dig och hos er? Skall jag behöva prata med dig, eller vad
menar du?!? Du skriver roligt och den är ett fast (och saknat) inslag i min
pappaledighetsrutin. Skärp dig och fatta att du lever 2006. Skriv blogg!

...

Brustna toner

Min sexårige son håller på att plugga in lussesånger som bäst i skolan. Redan nu har vi insett att någon sångare, det blir han nog aldrig. I alla fall inte om man ska kunna ta rena toner. Men å andra sidan lever hoppet – Håkan Hellström lyckades ju trots avsaknad i att sjunga rent.

Just nu är det en strof ur en lussesång som fastnat och som han brister ut i titt som tätt. Han sjunger väldigt högt och skirt.

- Ja då tänder Gud en stjääääärna…

Fast stjärna uttalat på fiiiingöteborgska. Det vill säga käääääärna.

Han låter precis som Tomas Di Leva.

Bruce i grönt kirurgställ?

När jag och en nära vän var i tjugoårsåldern så brukade vi mäta hur mycket man litade på vissa människor vi träffade.

Om vi gav omdömet ”han skulle få operera mig” så var det i den högre änden av skalan. Detta alldeles oavsett om personen i fråga hade kirurgisk bakgrund. Det var ju bara någon slags intuition om att den här människan klarar allt. Kan försätta berg.

Jag minns inte hur vi bedömde Bruce tillförlitlighet och lugn, men om ni kollar på videon till My Oklahoma Home i mitt förra inlägg så förstår ni.

Kolla in mannen.

Han får operera mig närsomhelst.

See what I mean?

Häng kvar till åtminstone 2.10 så lovar jag att livet kommer att te sig lite bättre...

0 kommentarer

Hallåååååå? Någon där?

Glöm för Guds skull inte att kommentera inläggen.

Det ser bättre ut och inte lika sorgligt/desperat/ensamt/utlämnande/refuserande.

Sir Hank

Så långt borta var jag ju inte.

Henke till Man Utd känns som ytterligare en anledning till att fortsätta betala Canal+-räkningarna.

Yeeeee-haaaaa!

Det jag ska säga nu är verkligen ingen rocket science, bara en ganska elementär betraktelse. Men en betraktelse som är värd att skrivas om.

Jag har kommit på tillfällen när jag mår verkligt bra. När det inte finns något som kan få mig på kasst humör, och nej det är inte nedkissade sängar eller smuliga diskbänkar. Det kan slå mig när jag sitter på jobbet eller på bussen eller i bilen eller hemma i soffan. Den där känslan när det bubblar i hela bröstet och man bjussar sig själv på ett stort leende.

Vet ni när det infaller?

Jo när jag lyssnar på Bruce Springsteen. Just nu Jacob´s Ladder från Pete Seger Sessions.

Höj volymen.

Gunga på höfterna.

Smila.

Det är ta mig fan lyckopiller i klass med seger mot Elfsborg.

Å så spännande.

Ur Sportbladet just nu:
Helsingborg har kallat till presskonferens i dag klockan 12.30.
Enligt klubben handlar det om "en stor och överraskande förändring" i truppen.
Nyfikenheten är stor runt eftermiddagens presskonferens; i ett pressmeddelande skriver Helsingborg.
”Gällande en stor och överraskande förändring i HIF:s A-trupp. Garanterat den största händelsen i fotbollssverige i vinter. Personen i fråga kommer att vara på plats.”

Jag tror att det gäller Henke. Han ska inte lånas ut till Spanien sägs det. Och inte sluta. Men på frågan om det gäller Henke är svaret:

- Det gäller en spelare i truppen.

Jättebra svar. Verkligen. Lite politiskt. Och låt mig gissa?

Det gäller Henke.

Eftersom han inte ska lånas ut till Spanien, så kanske han ska bli tränare i Celtic? Eller så är presschefen smartare än reportern. Barcelona ligger inte i Spanien, utan i Katalonien om man vill.

För det kan väl inte handla om att Gustaf Andersson ska gå till Trelleborg?

Jag - ett slumpens verk?

Jag har alltid varit lite avis på dem som vet exakt vad det vill. Och de vet exakt vad de vill i varje given situation och de vet det blixtsnabbt.

Till exempel om man av någon händelse skulle besöka en bar och någon i sällskapet ska gå och beställa. Då svarar en sådan här person mycket rappt:

- En gin och tonic, fast inte Gordons gin utan Bombay Sapphire. Inte för mycket is och två skivor citron. Och en liten svätt sodavatten på toppen.

Ja ni förstår. Lite som James Bond, fast han håller på och fånar sig med sin Martini.

Jag vet fortfarande inte vad jag själv föredrar. Cosmopolitan är ju gott. Gin och tonic funkar alltid. Öl slinker ner. Rött vin är mumma. Vitt vin gillar jag. Men att välja aktivt och med precision? It´s a no-no.

Nu börjar jag tro att mina obeslutsamma ickeval kan spegla hela mitt liv. Jag kanske inte vet vad jag föredrar inom något område. Hela mitt liv kan vara en slump. En vindflöjelkonsekvens. Mitt jag har blivit vilselett genom att lyssna än hit, än dit, än ner i diket. Men aldrig inåt.

Eller så är det inte värre än att jag har problem att bestämma vilken drink jag föredrar.

Låt oss be för det.

Lunch

Nu hymlar vi inte längre. Vi försöker inte ens ge oss på något annat ställe, någon annan maträtt, någon annan upplevelse.

Idag är det gubbröra på Kåges kl 12.

Gytt.

Snart snart

Nu börjar jag verkligen få upp julångan. Min sambo och jag är verkligen bra på att vara jullediga. Redan nu pratar vi om exakt hur länge vi ska ligga kvar i sängen (varje morgon), hur många nötter vi ska knäcka, hur många filmer vi ska se och hur mycket björkved vi ska brassa på i brasan.

Här ska frossas i vila. Det brukar ju funka ganska bra när julafton passerat och barnen har varsin säck med nya utmanande klappar att ta itu med.

Jag tänker stora pussel, tjocka ritblock, nya dataspel och (lagom) svårt lego.

Inte så mycket skridskor, sällskapsspel och byggsatser som kräver instant glue och interested parents.

Bara tjugofyra dagar kvar.

Dagens lärdom

Angående att resa långt men att forfarande förbli den man är.

The only Zen you find on the tops of mountains is the Zen you bring up there.

Ny hobby

Idag ska jag gå från glad amatörfotograf till grubblande proffsdito. Äntligen ska den där digitala systemkameran bli min. Jag kommer för första gången att gå ner på knä eller ställa mig ordentligt bredbent när jag fotar, jag kommer att vrida kameran 90 grader from time to time, jag kommer att leta den perfekta vinkeln i allt jag ser. Jag kommer att fascineras av kullerstensromantik och graffitikonst. Jag kommer att prata om hur viktigt ljuset är och pixlar och ASA och skärpdjup och objektiv.

Jag kommer att ta mig själv på onödigt stort allvar.

Jag kommer att bli alldeles odräglig.

Vad håller man på med?

När jag tänkte att jobba heltid, vara närvarande morsa, köra några projekt on the side, träna inför Göteborgsvarvet och jobba i riktning mot ett fanny-och-alexander-hem - hur tänkte jag då?

Söndag kväll

Vi får en faktura från Canal Plus på runt 350 kr varje månad.

Värt varenda spänn när det knastrar björk i brasan, entrecoten ligger och vilar sig på diskbänken och Manchester United spöar skiten ur Chelsea på TV:n. Eller om det blir så att Chelsea spöar skiten ur Manchester United?

Den som betalar sina fakturor får se.

En liten betraktelse om gamla människor.

Hur förkrympta och muskelynkliga de än ter sig så slår de igen bildörrar med extrem kraft. Jag antar att det har hänt ganska mycket på bildörrsfronten de senaste fyrtio år sedan, och att de inte fått reda på det. Precis som de med stor glädje hanterar dagens moderna tangentbord som vore det en gammal gnisslig skrivmaskin.

Det verkar som det man lärde sig i tjugofemårsåldern bor kvar i muskelminnet livet ut.

Så undrar just vad vi kommer att få lära om?

I fredags

Jag visste inte att jag var lite kär i Ebbot.

Herreminskapare vilken pipa - och vilken karisma han har, den stora brötiga brunbjörnen.

Får nog springa till närmaste skivaffär och köpa lite. Eller förresten, det känns lite nittio. Kollar väl in cdon såklart. Eller det är lite millennieskifte. 2006 laddar man väl ner från Pirate Bay?

Fast inte om man är lite kär. Ebbot ska få varenda öre så att han kan fortsätta att vara sådär briljant.

Ta-dam!

Det är med allra största ödmjukhet som jag nu kan avslöja vad en Paddanbåt kostar.

Ganska jättemycket mer än en kvarts miljon kan jag börja med att säga.

- Inte under fyra miljoner, säger Paddangubben själv. Visserligen med tillägget att om man får en kines att göra den kanske man kan klara det på tre.

Kan inte sluta äta gubbröra

Jag har ju berättat om hur jag och min gamla Boråskollega brukar lunchdejta och frossa i Göteborgs liiiite mer varierade utbud?

Nåväl. För tre veckor sedan träffades vi i Saluhallen och slog oss ner vid bardisken på Kåges. Det bidde en gubbröra och en lättöl. Kändes lite, just det, gubbigt. Men trots allt är gubbröra på kavring något som i alla fall får min gom att slå volter. Lite göteborgskt sådär, och Saluhallen är lite storstad.

Sedan dess har vi ätit den där gubbröran på Kåges tre gånger till.

Igår bestämde vi träff på en ny restaurang på Magasinsgatan. Den visade sig dock vara igenbommad, och i det strilande regnet bestämde vi oss för att käka köttbullar på ett annat ställe. Kom dit. Fick bord. Sneglade på menyn.

Kändes.

Inte.

Rätt.

Traskade till bankomaten (de tar inte kort i saluhallen, eller i alla fall inte på Kåges). Fick plats på Kåges, men bestämde oss båda för att testa deras pastasallad. Grönmögelost och kyckling, det funkar ju också.

Jag känner mig ändå inte riktigt tillfreds med mitt beslut, men tänker att man måste ju för fasen variera sig. Så hör jag min kollega beställa.

- Jag tar en…. eeehh… past… eeeh… GUBBRÖRA!

Vad fan? Du har förstås redan listat ut hur det slutade.

Jepp, varsin gubbröra på Kåges.

Vi måste sluta träffas på det här sättet.

Å mina fredagar

Jag är i värsta mingelsvängen för tillfället. Radhuset och småtting och småtting har jag stoppat i bakfickan.

I fredags galapremiär. På fredag som kommer launchparty.

Jag gillar verkligen att man håller fanan högt och inte kallar det för vad det egentligen är. En sketen invigningsfest.

Jag planerar i alla fall att fira det där launchandet. Familjen får äta tacos på egen hand. Jag ska släppa fram Mingelkvinnan.

Hon som i sina bästa stunder stannar kvar på festen till halv tolv.

Objuden gäst

Det är något visst med november ändå.

Mörkret som sluter sig. Barnen som tror att det är natt kvart i två på lördag lunch. Regnet som smattrar. En himmel som i bästa fall blir grå mitt på dagen. Bruna löv med slemmig hinna täcker trottoarerna. Avsaknaden av fågelkvitter. Grådaskig hy och statiskt hår.

Go away sabla november. You´re not wanted.

Kändisspotting

Tillbaks med min guldklänning

Okej. Klockan är (oj spooooky) 00.00 as we speak. I´m back, en halv Vodka Martini och några glas rött senare.

Det var en galakväll så som en galakväll bör vara. Röda mattan, Göran Johansson som skakade tass och hälsade alla välkomna in och så Anna Mannheimer som underhöll oss.

På kändisfronten hade vi ganska högt ställda förväntningar. Jag trodde ju till och med på Mads Mikkelsen. Mitt sällskap hade förberett sin make på att om Mikael Persbrandt ville hångla så kanske hon skulle få ställa upp.
Han (maken) kontrade med att det mest kommer att vara göteborgskändisar där, som Håkan Mild, Harald Treutiger och Ingvar Oldsberg.

Nåja. Det sägs att galenskaparna var där. Annars såg vi mest Harald Treutiger, Ingvar Oldsberg och Jonas Henriksson.

Faktiskt också Mikael Nyqvist och Nils-Petter Sundgren, så så jädra illa var det inte.

Och Bond?

Jo tack. Han duger.

Åh vad spännande.

Jag har två högst åtråvärda galabiljetter in da house. Vi ska på invigning av nya Filmstaden Bergakungen och ryktesspridningen om vilka kändisar som dyker upp är såklart i full gång. Jag hoppas på Johan Gry, eller Mads Mikkelsen. Eller varför inte båda två?

Sitter just nu i guldklänning och väntar på min skjuts. Jag har bjudit med min gammal vapendragare från förr, hon ringde just och sa att de är lite sena. Hennes dotter hade bajsat igenom både blöja, byxor och bilstol.

Från det ena till andra. När bajset svabbats av ska vi dricka gratisdrinkar och mingla med kändisar på bästa tonårsvis.

Avapporterar i natt såklart.

Big problemas

I morgon galainvigning.

Idag stort problem.

Måste skaffa nya galaskor. Helst svarta och med hög klack.

Några tips please.

Sy på! Sy för livet!

Det är roligt med mitt nya jobb. Man får inte bara en klapp på ryggen åt en djärv idé – den kan till och med genomföras. Helt unikt enligt min erfarenhet.

Som häromdagen då jag föreslog att vi skulle sy upp en ridå och sätta utanpå en reklampelare vi gjort. I röd sammet med guldglittriga omtag. Jättekul, sa de andra. Det brukar sluta där. Jättekul, sa kunden. Det brukar avslutas med ett ”…men…”.

Just nu sitter en praktikant i köket och syr upp ridåer för glatta livet.

Vad kostar en Padda?

Vi var några stycken som hamnade i en diskussion i somras. Av någon anledning rörde den vad en Paddanbåt skulle kosta att köpa.

Min gissning låg någonstans runt en kvarts miljon. Jag fick med mig några på den linjen, andra var bergsäkra på runt miljonen. Eller mer.

Nu har jag en grym ingång på Paddan. Någon som vill sig på en gissning innan jag får svaret?

Torsdag

Det här med att vara ensamstående är inte så märkvärdigt egentligen. Först går man upp och fixar sig själv, äter en stabil grötfrukost. Sedan väcker man barnen, tar på dem eftersom de är så trötta och sura och disträ så brukar det gå fortare än om de ska göra det själva. Sedan packar man matsäck till skogsutflykten, nya extrakläder, galonkläder och spänner fast dem i bilen. Kör till dagis, puss puss ses sedan. Kör till skolan, föräldrafrukost idag, äter frukost nummer två med en sur son som allra helst vill sitta med sina kompisar och inte med sin lökiga mamma. Sen har man visst parkerat lite, lite, lite med fronten in på varulämningsinfarten och möts dels av en grinig harmynt chaufför, dels av den griniga harmynta chaufförens handskrivna A4 på vindrutan som säger ”Jävligt intelligent parkering”. Så kör man till en parkering och väntar på bussen i snålblåsten och duggregnet. En kvart senare dyker man upp på jobbet.

Och nu ska man kläcka käcka idéer. Helst av allt vill jag dra ett duntäcke över huvudet och tycka synd om mig själv.

Polisen informerar svenska folket

Ni som följer Babban vet att jag roas av att tänka på Anna Sjödin. Därför fick jag anledning att le lite i morse när Aftonbladet toppade med nyheten att hon kört i 105 km/h på 70-väg och blivit av med körkortet.

Inte så att jag var skadeglad för hennes olyckliga dag. Nej det var formuleringen under huvudrubriken som var en sån glädjespridare. Där stod:

Polisen till aftonbladet.se: Hon reagerade lugnt och sansat.

Det är lite kul att hela Sverige förväntar sig att hon ska skrika Blattejävel och ta rugbygrepp.

Varning! Extremt smittande skratt.

Bläsnitt

Det känns fel att säga att det är det värsta jag vet, för cancer och HIV och svält är alltid värre.

Men en sak som jag tycker är bland det värsta som finns är typsnittet Comic Sans.

Urrr. Hittar en informativ sida på nätet som jag behöver plöja igenom. I Comic Sans.

Det funkar fan inte.

...

Lite om vår samtid

Jag läste i G-P i helgen om barn och kompisrelationer. Den tog upp lite praktiska exempel från en skola i Kålltorp. Där fick vi följa några killar i femman och hur de lekte, både i skolan och efter skolan.

Just den här dagen drog sex killar hem till en av dem efter skolan slutat.

På min tid tror jag att vi lekte röda-vita-rosen.

På pappas var det cowboys och indianer.

Nu snackar vi modern tid. 2006 leker man terrorister.

Bring it on!

Ah, jag vet nog vad vår Herre pysslar med. I´m on to you, Lord.

Du prövar mig.

Först tvättmaskinen. Nu hårlöss.

Hela kvällen har jag schamponerat barn med gulkladdigt lödder och kammat med stålkam. Men det visste du väl redan.

Till salu!

Ingen som vill köpa?

Secken natt.

22.30. Gick och lade mig och läste en kvart. Sussade in jämte mina två nya sängkamrater.

23.10 Sexåringen har fått fnatt. Drömmer en mardröm, sitter svettig i sängen och ropar saker jag inte förstår. Har något vilt i blicken och vill upp och gå. Somnar igen efter ungefär tio minuter.

00.35 Telefonen ringer. Jag svarar med en puls på ungefär 240 (samtal mitt i natten bådar aldrig gott). Det är en tjej som ringt fel och som skäms, förlåt förlåt. Svårt att somna om med hög puls.

01.40 Sexåringen drömmer en mardröm, sitter svettig i sängen och ropar saker jag inte förstår. Har något vilt i blicken och vill upp och gå. Somnar igen efter ungefär tio minuter.

06.50 Treåringen vill att jag ska läsa en saga.

Jag vill helst att min sambo kommer hem.

Ska jag bli orolig?

Fick just ett sms från min sambo. Han ligger på sjukhuset i morfinångor och har tagit för vana att skicka ett sms för att han saknar något som han vill att jag ska ta med på besökstiden.

Så här står det:
"Hallå gumman. Vill du ta
med mina
toddtofflorumina
toddtofflnrtoddtmfflor"

Som sagt, se den.

Se den!

På tips från en vän hyrde jag igår Hooligans på dvd. Den handlar om West Ham Uniteds så kallade firma och hur Harvardstudenten Matt hamnar mitt i den där fajtcirkusen och hur den get´s in his blood.

Jag gillade den rakt av. Låg i soffan, helt själv och barnen sov. Och sen avslutas den med en av decenniets bästa låtar One Blood av Terence Jay.

Det enda konstiga var väl att Frodo sprang omkring och låtsades vara Harvardstudent. De hade till och med ansträngt sig så till den gräns att de klippt bort hans håriga fötter.

Second hand Bookstore

Tänk aldrig några onda tankar om ensamstående.

Första kvällen och natten som ensamstående avlöpte väldigt bra. Jag badade barnen i skumbad, jobbade lite när de hade somnat, ignorerade disken men tömde diskmaskinen, identifierade silen på tvättmaskinen och drog loss ungefär en halv dunkudde ur den, pratade med den intagne, somnade efter några kapitel i Bukowskis Historier från ingenstans.

I morse gick jag upp efter bara ett snooze, duschade och kokade gröt. Väckte barnen, en skvätt välling, kammade bort den värsta trulsen och skrapade bilen. (Här upptäckte jag något intressant. Min granne klev ut med sin dotter samtidigt som jag. Hjälpte henne in i bilen – och åkte iväg. Kvar stod jag med isskrapan och en stenhård vit skorpa på fönstren. En kvart senare var vi också iväg.)

Kupévärmare log granntanten (Marie som jag höll bakom mig på triathlonet om ni minns) i sin gubbiga Opel. Verkar bra tänkte jag. Ska nog läsa igenom instruktionsboken till bilen ikväll. Vi kanske också har det och hur imponerad skulle inte herr Konvalesens bli om jag får igång kupévärmaren?

Nåväl, det kändes som en rätt schysst morgon frånsett att jag fick vända och hämta barnens termobyxor.

I alla fall tills dess sexåringen och jag klev ur bilen vid hans skola och jag ser att jeansen han har på sig har gigantiska jordkockor på fler än tio ställen. De är faktiskt, såhär när solen börjar hjälpa den skumögde, mer bruna än ljusblå.

Ett tag funderade jag på att ursäkta mig för fröken. Men det struntade jag i.

Är man ensamstående så är man.

Jag och Prada

Jag älskar att läsa. Just därför är det så skönt att läsa om andra som älskar att läsa. Miuccia Prada sa nyligen så här i en intervju:

”I read. I read. You have to, it´s fundamental. Image cannot be all-dominant. Reading is very important, especially for young people - it´s becoming an urgency. Images are kind of boring. Nothing is more exciting than understanding, and that is found through reading.”

Sjuk? Yeah right.

För andra dagen i rad har jag träffat min gamla parhäst från Borås på lunch. Vi är båda två barnsligt lyckliga över att strosa omkring på Kungsgatan, Kungstorget, Vallgatan och varför inte cirkulera lite kring Domkyrkan?

Det roliga är att vi är varandras andraval. För andra dagen i rad har hans – och mina – lunchdejter blivit inställda. Han tror inte att jag egentligen har någon jag ska träffa. Jag tror inte att han har någon. Han insinuerar att ”lammfärsbiffarna i big-pack-lådan inte kallas för dejt”.

Idag blev hans dejt sjuk.

Eller ”sjuk”.

Min kunde inte komma ifrån jobbet förrän halv ett.

Vi fick ta varandra idag igen.

Men i morgon, då jäklar ska jag träffa en annan gammal kollega.

Promise.

Snackisen som gick hem

Tjoho! Jag har just trängts med ungefär tusen brats och tusen tanter och tusen reklamare och fem pensionärer och fem miljoner gymnasietjejer om Viktor & Rolfs H&M-kollektion. Det blev en liten nätt skörd som jag ser fram emot att prova ikväll. Kön till provrummet hade jag inte kommit ifrån levande.

H&M har verkligen fattat. Jag menar verkligen. Det kommer inte finnas ens en kalsong kvar vid lunch.

Det är så typiskt

I morgon ska det bytas höft på sambon, förra operationen blev uppskjuten. Det kommer att bli en alldels förjävlig sak att gå igenom för honom. Det ska sågas, hamras, bändas och användas stämjärn. Dagarna efter är det kateter, morfinpump och andra smärtstillande som gäller som diet. Dessutom är hela huset är fullt av hjälpmedel som strumppåtagare, gripklo och sittkuddar. Ser ut som värsta pensionärshaket.
Så det är inte det. Klart att operationen är värre, jag ska inte gnälla.

Men förutom att leka ensamstående med allt vad det innebär i ett par veckor så föll det även på min lott att lämna in bilen på reparation och rekonditionering innan vi ska sälja den. Jag ska sedan sälja den (hjälp hur gör man, vilka papper ska fyllas i och vad svarar jag om de vill veta om fläktremmen?) på Blocket.

Och så självaste kronan på verket. Tvättmaskinen pajade i morse. Herregud, det innebär att välja ut en ny, transportera hem den, få ut den gamla och i flytta torktumlaren som står ovanpå, koppla ur maskinen, få den nya på plats, koppla lite slangar och sedan lära sig den nya med hjälp av instruktionsboken (jag hatar instruktionsböcker).

Fattas väl bara att jag ska dränera huset den här veckan också.

Vem är det mest synd om?

Jag är tillbaks i mindre kropp

Jag var på utvecklingssamtal gällande min 3,5-åring. Det var faktiskt ganska omskakande. Som att slungas tillbaks trettio år i tiden. För det som fröken berättade måste varit identiskt med vad min dagmamma och senare lekisfröken sa till mina föräldrar om mig på sjuttiotalets kvartsamtal.

Min dotter och jag har visserligen växt upp under liknande sociala förutsättningar (med två föräldrar och hus med ganska många jämnåriga grannar.) Men ändå. Hon har haft en storebror att knuffa på och är ett ganska typiskt andrabarn.

Så jag skyller det mesta på de där små DNA-stegarna. Eller hur förklarar man ”en flicka som skulle kunna ta för sig mer i gruppen, som springer fortare än de flesta större killarna och som älskar att tävla mot dem, som ett stort självförtroende till sin prestation men sämre självkänsla och kan vara ganska blyg, som kan alla bokstäver och som nästa skriver och läser, som är tidig med huvudfotningar, som älskar att rita men inte vill hålla fröken i handen.”

Frågan är vad hon ärvt av sin far?

Nåja, hon kanske börjar rita stridsvagnar snart.

Och sedan i trettioårsåldern är hon en halvt misslyckad, halvt missförstådd copy som gärna börjar meningar med ”och”.

Ny putslustig kollega

I går när jag kom till jobbet möttes jag av en Lisebergskanin som satt uppflugen i en fåtölj alldeles stor, fluffig och välkomnande.

Lite senare när jag hämtade mig en kopp kaffe hade han bytt position. Något mer ekivok, men fortfarande ganska välkomnande.

Efter lunch satt han på min kollegas plats med sina gröna luddiga fingrar på tangentbordet.

Han blick var ihålig och tom. Det tror jag det, så som han jagar runt och leker lustig på kontoret. Hörru kaninskrälle, vi andra försöker faktiskt jobba.

Vad tror du att det är?

Liseberg?

Är det du hatten?

Nej men hej Mae West! Det var mig en härlig hatt du kommer med. Vad kan jag göra för dig? Å vänligt av dig att erbjuda en tugga, men jag letar vidare tror jag. Den känns inte eeeeehh... riktigt rätt... lite för mycket ÖIS. Tack i alla fall.

Om yrkesstolthet

Det allra mest frustrerande jag kan komma på som copywriter är när kunden kommer tillbaka med korr (här skulle jag visserligen kunna sätta punkt) med följande förklaring:

- Jag vet inte med texten. Den saknar flyt, tycker jag. Sedan är det ju fel att börja en mening med ”och”.

Det sagt av en kund som givit ett underlag skriven av en dyslektiker och som innehåller både sär skrivningar och tusen stvafel.

Där någonstans slår min yrkesstolthet i taket. Jag vet att jag inte kan skrika att jag vet bättre, även om jag skulle vilja. Jag ler lite överseende och försöker få fram var problemet ligger. Det vet de oftast inte, bara att de någon gång under sin skolgång väckts ur sin slummer och snappat upp att en mening börjar man fan inte med ”och”.

Jag brukar försöka förklara att det där är en gammal usel regel som inte gäller längre. Det viktiga är att man hittar en skön ton, ett bra flyt och att min uppgift som copy är att leda, locka och belöna läsaren i texten.

Några andra argument har jag inte. Jag önskar att de ville lita på copywriterns professionalism och kunnande, såsom man litar på att snickaren slår i spiken på bästa sätt, att tandläkaren vet i vilken tand han ska borra eller den grafiske formgivaren väljer de typsnitt, färger och former som bäst passar varumärket.

Men det låter sig inte göras. Att lägga fingrarna i skrivgröten får visst vem som helst göra.

Hatten av Elfsborg

Det blev inte en vilt satsande Wiland som kunde resulterat i en straff. Det blev en hands. En helt solklar hands. Fröjdfelt valde att inte se den. Det var ju ändå 91:a minuten och Boråsarna hade påbörjat partyt på läktarna.

Det upplevdes säkert inte så på plats på Borås Arena, men hemma i soffan kändes guldet visserligen välförtjänt sett över hela säsongen, men samtidigt gavs en viss fadd bismak. Han borde ju blåst.

Men men, fotboll är fotboll och bollen är rund.

Jag har en hatt att tugga i mig.

Så spännande

Det är halvlek i sista omgången av Allsvenskan och det känns som Elfsborg kommer att slita ur djurgårdarnas hjärtan när de fått vila sig en kvart. Säsongens sista fyrtiofem minuter tror jag inte att de tappar. Det skulle möjligen vara om Wiland satsar lika huvudlöst, kompromisslöst och vanvettigt som Sjöhage och Mathias Svensson gjort mot Tourray. Straff till DIF och 1-1?

Men ändå, det känns inte så. Kaffet står och puttrar, björkveden ska strax få knastra för första gången i höst.

Hemma är det rogivande, på TV:n skitspännande. Snart kommer min son hem från fotbollsträningen och med tanke på vilken dålig förlorare han är så är det bäst att Elfsborg håller ut.

Om fyrtiofem vet vi.

Gratistidningar

De nya gratistidningarna är vår tids påflugna tiggare. Nåja, inte så mycket tidningarna som de stackare som är anställda för att dela ut dem. De tigger om att få lämna sina trycksvärtiga rumphuggna nyhetsblad till välvilliga pendlare. På min väg till jobbet får jag mota bort minst tio närgångna utdelare. Metro har ju ynglat av sig och blivit tre eller fyra liknande tidningar.

Jag har kommit på att det funkar precis som i skolan. Sök för fan inte ögonkontakt med läraren om du inte vill ha frågan. Tricket att stirra ner i bänken (läs: marken) funkar fortfarande.

Det blir väl så, att man inte vill ha ens det som är gratis, när för många erbjuder samma sak. Eller när man tvingas fly vildsinta påprackare.

Utbud och efterfrågan. Hört talas om det Metro, City och .SE?

På söndag avgörs det

Jag har inte skrivit om Allsvenskan på länge. Det beror inte på ointresse, utan mest på att jag saknar hjärtat såklart. Blåvitt gör en skitsäsong, eller åtminstone en skitavslutning på säsongen. Nu är det Elfsborg eller AIK. Det har det visserligen varit ett tag. ”Allsvenskan som ingen vill vinna” som Simon Bank så förträffligt uttryckte det.

På söndag kommer något av lagen vinna, vare sig de vill eller inte. Jag hoppas och tror på Elfsborg. De kan behöva något att glädjas över i Borås.

Vad vacker vintern är!

Man märker att man varit i Borås för länge när man gläds åt helt vardagliga, självklara saker. Det är ungefär som en dödsdömd som fått livet åter. Som fått möjligheten att uppleva ytterligare en vinter, en vår. Så känns det att jobba i centrala Göteborg. Man upplever storheten i att bara kunna andas.

Igår när jag klev av bussen och det kom kall rök ur lungorna gick jag in och tog med en värmande caffe latte från cafét bredvid vår uppgång.

På lunchen köpte jag vinterkläder till barnen.

Efter jobbet bara slank jag in i Saluhallen och köpte tolv korvar. Wienerkorvar, en med sherry och paprika och en lammkorv med vitlök och persilja.

Idag ska jag äta lunch med en gammal klasskompis.

Livet har återvänt.

Man är väl helt enkelt inte så annorlunda.

Har ni varit med om att just när man gör något så verkar det som hela Sverige gör samma sak?

Till exempel:
Jag är normalt sett en ganska sansad person när det kommer till impulsköp. Ja till och med när det kommer till planerade inköp. Plötsligt kan inte sluta köpa grejer. Kreditkortet glöder i fickan och jag hittar saker vi bara måste ha överallt. Kläder, mattor, stövlar, möbler, filmer.

Då kan jag ge mig fan på att det i kvällens Aktuelltsändning låter så här: ”Svenskarna handlar mer än någonsin tidigare.”

När jag var gravid var det förstås baby-boom på alla löpsedlar.

När jag sa upp mig och satsade på egen företagande sa de att det aldrig förr varit så många egenföretagande kvinnor i Sverige.

Efter de senaste dagarnas shoppingexplosion skulle jag därför råda er att skynda er att köpa aktier i Polar´n o. Pyret.

Undanflykter från en allt mer rundkindad kvinna

Vi skulle ha sprungit idag och herre min skapare vad jag hade behövt det. Men som sagt, det regnade göteborgskt hela mörka kvällen och min löparpartner hade fått en X-box.

Istället kycklingtortillas och rödtut med grannarna.

Vi schpringer en annan dag.

Nu Brokeback Mountain på dvd:n.

En sån dag

Det är min sista dag som frifräsare och det har varit en omtumlande sådan. Jag hade planerat att unna mig lite slöseritid med mig själv. Hade bokat massagetid. Skulle köpa tårta till arbetskamraterna.

Istället en helstressig morgon då mitt bankomatkort, fem minuter innan massagetiden börjar, fastnar i maskinen. Får tillbaks det, fem minuter efter det att massagetiden börjar.

Letar mig fram i Borås efter rätt adress. Det vräker ner, vindrutetorkarna fladdrar som vansinniga. Jag vet inte vart jag ska, jag är tio minuter försenad och jag ser ingenting.

Ringer 118 118. Hittar rätt. Hej hej ursäkta ursäkta. Strippar. Blir knådad och ganska lugn.

Tillbaks till kontoret för att hämta 15-kiloslådan och dela ut kramar till de som vill ha. Det visar sig att två vill ha. Tar min flyttlåda under armen och knuffar upp ytterdörren. Himlens portar står fortfarande på vid gavel och jag har fått en p-bot.

Tack Borås. Det har varit skoj att lära känna dig, din nitiske fan.

Och i morgon är det tillbaks till kolgruvan.

Några år i en bananlåda

Det känns ändå lite märkligt. Skönt och som en stor utandning javisst, men även lite skumt och annorlunda.

Det regnade på tvären i Borås idag. Jag var på kontoret, stod vid mitt skrivbord och mina hyllor och plockade ner papper, broschyrer, foldrar, radiomanus, en Buttericksbajs och gamla visitkort i en bananlåda.

Lite vemodigt stannade jag till och bläddrade igenom anteckningar från en riktigt rolig arbetsdag - för ungefär ett år sedan. Ja så här i efterhand var det den enda arbetsdag som var riktigt flabbig, kreativ och självuppfyllande. En sån där dag när man älskar sitt jobb - och känner sig lyckligt lottad att man får tillåtelse att på arbetstid komma med sjuka idéer.

Det var en skön känsla som spred sig från magen ända ner i tårna. Ända tills morgonen efter då chifen tyckte att idéerna var kass.

Det är ändå lite märkligt. Att allt jag gjort, fyrtio timmar i veckan, i 2,5 år ryms i en banankartong. Att när jag dammat av min hylla och lämnat tillbaka min dator så finns det längre inga spår om att jag någonsin suttit där.

Nåväl, det är inte riktigt sant. Allt jag producerat lever kvar. Mina ord är för alltid tryckta i fyrfärg på diverse arkiverat material.

Och i morgon sitter där en 45-årig kvinna med rött hår.

Babban sitter någon helt annanstans.

Men det är ett nytt kapitel. Idag ägnar jag mig åt att stänga det här.

Just nu kör han väl "Old Dan Tucker"

Vad är väl Bossen mot en kopp te och en nyhyrd dvd?

Intalar jag mig just nu.

Neverstop?

De här gigantiska batterierna sattes fast bak på bussar och bilar i Delhi (var fan sitter h:et i Delhi? Dehli?) i en kampanj för Duracell.

Lite gullig tycker Babbsan.

Vintertid var det ja

Det här med att ställa om klockan till vintertid hade vi full koll på i år. En kompis till oss berättade igår att hans mamma ringer varje år, på eftermiddagen dagen före man ska ställa om. För att påminna honom. Han är fyrtio år nu. Dessutom med tillägget: "Du kan ställa om klockan redan ikväll, när du går och lägger dig. Det går jättebra."

Någon som inte hade greppat klockans framflyttande igår var våra grannar. I natt gick jag upp för att hjälpa treåringen in till vår säng. Skumögd stapplade jag med nattkorta hälsenor mellan vårt rum och barnens när jag ser hur hela familjen sitter och äter frukost, redo att snart bege sig till dagis och jobb.

Kl 05.30.

Moooooaaaahaaaa. Det är kul med radhus ibland.

Ikväll kör det ihop sig.

Kl 21.00 Ondskan (har fortfarande inte sett, men läst)

Kl 21.00 Sideways (har sett och är lite kär i)

Kl 21.20 Sopranos (den går ju inte att sluta följa)

Kl 21.30 Läggdags för Babban (egentligen är den ju t o m 22.30)

Shit.

Som det gamla ordspråket säger

Blåvitt är disco.

GAIS är rock´n´roll.

Jag vet inte. Efter att ha sett AIK valsa runt med Blåvitt och trycka in 4-0 känns det som att senast Blåvtt verkligen bjöd upp till dans var nån gång på åttiotalet.

Så jag satt här i soffan och funderade på vilken dans som är totalt orörlig, klumpig och i avsaknad av fantasi. Iförd randig pyjamas.

Förslag någon?

Utsikt

Så här ser det ut på mitt nya kontor om jag tittar rakt fram och lite uppåt.

Nyhetsvecka

Det är mycket nytt i vårt familjeliv den här veckan.

Ny höft.

Nytt jobb.

Ny bil.

Nya lån.

Tycker vi är kul

jag har aldrig reflekterat över att mina föräldrar måste tyckt att jag var jätterolig emellanåt när jag var liten. Visst, en del saker har man ju fått höra så att det räcker duktigt. Men andra, lite sjuka grejer. Fattade de sånt när jag var liten?

Som vår sexåring som håller på att lära sig läsa. Det går riktigt hyggligt, han har nästan lämnat det där med ljudande. I alla fall på bekanta ord som leoparder och Elfsborg och Anders Svensson. Dem nyper han direkt.

Men sen finns det några lite roligare uttal.

Som att Ola blir Olla.

Eller när lilltjejen plockar kottar och ska stoppa dem i fickan. Fast "ck" funkar inte riktigt än det brukar bli "t" rätt och slätt. Som att "macka" blir "matta". Ja ni fattar. Man kan tro att hon ska stoppa kottarna någon helt annan stans.

Då brukar jag eller min sambo inte kunna låta bli.

- Var ska du stoppa dem sa du?

Eller:

- Vad hette den där killen i boken nu igen?

Sambon och jag ler i samförstånd och fnissar lite.

Oerhört moget, jag vet.

Filmdebut

Min son ville till varje pris göra en egen film (så som hans kompis gjort). Så igår kväll lärde vi oss väldigt hjälpligt programmet iMovie.

Mest nöjd är jag med att musiken fortsätter till svart bakgrund, i ungefär två och en halv minut.

Planering

Jag tillhör de där som gärna vill planera. Helst vill jag planera hela mitt liv. Just nu är den planen att bli bra på mitt jobb och kanske skriva en bok. Det ska jag göra i sisådär femton år.

Sen är barnen stora nog att flytta hemifrån. Då ska vi sälja huset och flytta in till sta. Eller så tar vi några år i en riktigt storstad. Milano. Eller Paris.

Sen går jag i tidig pension och lever hyfsat gott på min bok och på att skriva krönikor i facktidningar.

I planen ingår inte skilsmässa, konkurs, sjukdom eller ens karriärbyte.

Fan i min planering ingår inte ens en hamster.

Sextonåringar är inte imponerade

Vi har en liten prao här på jobbet. Han är jättesöt, går i ettan på gymnasiet och har jeansen hängande ungefär där skinkorna går över till lår.

Jag tycker lite synd om honom. Mest för att han har kommit till Sveriges stelaste byrå, men även för att ingen hittar på saker för honom att göra. Sen kan jag inte låta bli att tänka på att det bara är tio år tills min egen son ska smyga omkring och vara blyg och finnig och rar. Och då hoppas jag verkligen att någon tant eller farbror engagerar sig i honom.

Så jag gick ut hårt och försedde honom med böcker i grundläggande annonstänk och typografi som han sömnigt bläddrade i. Sen skrev jag ihop en fiktiv brief till honom där han skulle ta fram en reklamkampanj för Ford. Och sen fick han i uppgift att kolla de 40 bästa reklamfilmerna över världen det här året.

Han var inte imponerad.

Han tycker inte heller att han ”lärt sig speciellt mycket.”

Men han har fattat tycke för mig som ställföreträdande tant. Så han brukar smyga upp bakom mig och stå och mumla något ohörbart. Mest om att han vill ha mer att göra.

Jag vet inte. Det verkar ju vara ett heltidsjobb att hitta på projekt till honom. Och jag tar betalt per timme. Jag jobbar ju inte ens här.

Och han är inte imponerad.

Är man sexton år så är det klart att man är blyg. Och finnig. Och har byxorna på halva röven.

Men tanten verkar tappa greppet. Helst av allt vill jag skaka om honom, dra upp brallorna och säga åt honom att engagera sig lite själv. Hitta på något! Gör något! Vadsomhelst men stå inte här och spill din tid!

Slutsats: Tyck inte synd om sextonåringar. De förtjänar det inte.

Sånt som intresserar en radhusmamma

Jag gillar normalt sett inte att häcka framför barnprogrammen, brukar se till att diska, plocka eller bädda... eller blogga hehe...

Men när Ola Rapace spelar pappa, då är jag beredd att göra ett undantag.

Mumma.

Från basilika till sega råttor

Jag ska snart börja jobba på riktigt igen. Det kanske är bra för mig för när jag jobbar hemifrån pysslar jag ibland med lite väl mycket hushållsarbete.


Igår skrev jag till exempel en inköpslista till min sambo som jag sedan mailade till honom.

Men inte nog med det.

Jag skrev den i Maxiordning.

Först skrev jag färska kryddor (de kommer först i butiken), sedan diverse grönsaker, frukt, sedan mejeri, ägg, ost, hmmm sen går man till köttet, skinkan, brödet, konserverna, godishyllan.

Ett tag funderade jag på att dessutom lägga dem i bokstavsordning, men där hejdade jag mig.

Som sagt.

Heltidsarbete.

Kan bli bra för mig.

See what I mean?

Välkommen kreativitet. Hej då Nalle Puh.

Thortable
Originally uploaded by Stebbi.

Den här sköna bilden hittade jag med beskrivningen av fotografen själv. Det är hans son som ritar. Han brukar hitta honom i de mest fantastiska poser, på olika ställen i hemmet.

Den killen kommer att gå långt.

Jag tror man gör det om man äger konsten att fantisera. Om man uppmuntras att måla, klättra, skapa, hoppa, pyssla, läsa. Inte så mycket hänga framför burken. (Tjena dåliga samvetet!) Och jag tror att man med fantasins hjälp kan lösa problem och svårigheter under hela livet.

Jag försöker ändå tänka på det när min dotter klättrar på soffbordet, matbordet eller soffryggen. Hon är ju faktiskt en Pokemon i full färd med att strida. Eller när min son iförd långkalsonger, shorts och minibriefs ÖVER det skidar omkring på vardagsrumsparketten. Fötterna står i två tomma pusselkartonger, i händerna har han gafflar. På ryggen en kulspruta (tack farbror Martin). Resten av familgen sitter nerkörda i soffan med plakat med siffror på. Själv är han skidskytt, vi publik eller jury eller hur det nu funkar i skidskytte. Vi har som uppgift att visa de där skyltarna i alla fall. I tio varv.

Det hade varit så mycket enklare att placera dem i soffan framför Nalle Puh.

Jättefult

Hoppla. Klockan är halv elva och ögonen går i kors. Jag har visst somnat framför TV:n ikväll igen.

Jag orkar inte komma på något skoj att blogga om idag. Jag är för trött.

Det enda som slår mig som jag inte skrivit om är Reinfeldts polisonger.

De är alldeles avhuggna. De slutar på tok för tvärt och på tok för långt uppp.

Det är fult.

Perfektionen driver oss

Om man jobbar som snickare kanske man drömmer om att slå i den perfekta spiken på ett slag. Väg- och vatteningenjörer har jag fått för mig, en enda gång i sitt liv, önskar planera, rita och platta till varm asfalt till den perfekta vägen utan vattenpass. Balettdansare tänjer, mjukar, svettas för att klara hoppet, flytet, spänsten, de där två timmarna när allt stämmer. Statistikern drivs av att få fram fina staplar kanske. Vad vet jag.

Vad jag vet är att jag drömmer om att en gång få göra den absoluta copyn. Den folk avundas, minns, kanske river ut och sparar, pratar om, bloggar om. Den som får smilbanden att rycka av textsnuttens blotta minne.

Ungefär som den här.

Säg hej till mansgrisen!

Jag börjar ana att jag sitter fast i fel kropp. Jag gillar att skölja ner en stor stek med en liter öl, jag lyssnar gärna på en raspig Lundell, en raspig Springsteen, en raspig Dylan eller en raspig whatever. Jag frossar i varenda alster Bukowski någonsin producerat och jag drömmer om en tavla av Ernst Brunner.

Om friåret fanns kvar skulle det inte förvåna mig om jag valde att rusta upp en rostig Buick och köra tvärsöver Amerika med en bandana i håret.

Vem är jag?

I kvinna 33 bor en tvättäkta mansgris sextioplus.

Säg hej!

Ta in en stammande herre från gnällbältet. En ren vinstaffär.

Jag sitter i Borås idag och där är min arbetsplats så belägen att den gränsar till loungen. Idag sitter där en främmande herre och pratar i telefonen. Jag tror han är från Örebro. Inte bara gnäller han väldigt högt, han stammar dessutom.

- Du du du du du tar en i taget.

- Stopp stopp stopp stoppa in dem från höger bara.
- Då då då då då då ringer du tillbaks?

Behöver jag säga att det medför grava koncentrationsproblem?

Allting tar tar tar tar tar tar så mycket längre tid.

Fast å andra sidan debiterar jag per timme.

October feel

Man vet att det börjar bli höst när man plötsligt saknar handkräm, när barnen tror att det är natt när vi går upp och man börjar styra upp semesterplanerna för juli 2007.

Urrr.

Så vann den guld i Cannes. Årets bästa - och största - film.

Säg det du just sa till Beckham.

Idag är det avslutning i pojkfotbollen. Föräldrarna ska spela mot barnen och sedan ska vi fika. Jag har trissat upp någon sorts VM-finalstämning här hemma där jag mer eller mindre lovat att jag ska finta upp sonen på läktaren. Fast jag vet att när jag väl står där så brukar jag vara rätt bra på att låtsas missa bollen eller gå på en fumlig tvåfotare.

Ungefär en timme innan Matchen ska gå av stapeln tar jag en dusch. Mest för att jag inte gjort det sen i fredags och håret ligger blankt och mörkt klistrat mot min panna. Det som inte står upp och är lurvigt och ljust. Där bak i nacken.

Sambon tycker inte jag är klok.

- Ska du duscha innan fotbollen?

Lätt irriterat svarar jag, med mascaraborsten i högsta hugg.

- Du får välja mellan det och att jag dyker upp som Adolf Hitler. Där fram. Marilyn Monroe där bak.

Vadvardetjagsa?

Just det, rubriken.

Sex år - en svår tid.

Det lutar väl åt att jag startar nån slags talkshow.

Jepp, då tar vi helg.

Från den här veckan minns jag gärna Sveriges sex kvalpoäng, 18 grader och blåblåblå himmel, en rätt trevlig kantarellgryta, huvudlös och sanslös möbelshopping, kusinmiddag på Tranquillo (avslutades med att en kusin fick springa och kräkas men det var trevligt i alla fall), de nya ministrarna i den kriminella marginalen, en rostbiffslunch på AstraZeneca och såklart fällandet av SSU-Anna.

Dags att krypa till kojs.

Så nu ska jag gå och lägga mig och läsa Anna Wahlgren, kapitlet om sexåringen hägrar. Senaste gångenjag läste var om femåringen. Då var rubriken "Fridens lilja". Något säger mig att sexåringens kommer att vara en helt annan.

Oprah släng dig i väggen

Jag kan tycka att det är jättespännande att leka amatörpsykolog. Då brukar jag analysera någons beteende eller frustration eller något annat och översätta till en helt egen Dr. Phil-Winfrey-Freud-Wahlgren-teori.

Idag fick jag en klarsynt tanke om något som brytt mig en tid. Jag var på kvällspromenad med en väninna och då brukar vi älta det mesta om karlar, barn, livet, stress, cancer och jobb. Svulst som svulst som vi brukar säga.

I alla fall. När vi hade skilts åt och jag gick där och jag andades in den höga klara oktoberluften så visste jag bara.

Min sexåring har haft någon form av prestationsångest ett tag. Det yttrar sig genom att han inte längre vill gå på fotbollsträningen. Han vill bara inte. Det ska sägas att grabben tidigare har gråtit när han har missat en fotbollsträning, att han har spelat boll på varenda liten plätt hela sommaren och i alla fall i mitt tycke verkar uppriktigt intresserad av sporten.

Så all min samlade Dr. Phil-Winfrey-Freud-Wahlgren-kunskap rasslade plötsligt på plats och gav mig lösningen. När jag kom flåsande in i radhusvärmen berättade jag upphetsat för min läsande (krigsbok) sambo att jag klurat ut vad det är.

- Jag tror att han är i en känslig ålder. Hans självbild och verkligheten inte stämmer överens. Han har alltid haft ett stort självförtroende, han skryter gärna om det mesta. Hur snygg han är. Hur snabb. Hur bra han fintar. Nu har han blivit smärtsamt medveten om att inte är så bra som han vill tro. Det finns till och med andra som är bättre. Och det här handlar inte om fotbollen. Han är helt enkelt inne i en liten kris.

Sambon ser imponerad ut. Han verkar vilja säga något, men jag fortsätter. Jag är inne i ett stim nu.

- Visst är det så? Tror du inte det? Det måste vara så.

- Mmmm, kanske.

- Jo så är det. Jag har knäckt det. Jag är ta mig fan lysande.

Så talar bara någon med en självbild som är förankrad i verkligheten.

Lysande var ordet.

Hyfsat intelligent copy

...

Fler losers

Radiotjänst i Kiruna jublar. De håller på att fördubbla sina intäkter, varenda minister tycks ha fifflat - och ångrat sig.

Ur Aftonbladet idag:
"Migrationsminister Tobias Billström har inte betalat tv-licens sedan 1996. Som skäl anger han ungdomligt oförstånd. Han ångrar sig nu och har beställt en räkning från Radiotjänst på det han är skyldig i licensavgifter.
- När jag flyttade hemifrån 1996 valde jag att inte betala, eftersom jag inte tyckte att SVT producerade några bra program. Med åren blir man klokare och självklart ska man följa de lagar vi stiftat, säger han till TT."

Okej.

Vad är värst?

Att vi har en migrationsminister som inte betalar tv-licens?

Eller att vi har en migrationsminister som inte tycker "att SVT producerar några bra program?"

Vad har mannen kollat på då? TV3? Kanal 5?

Tur att "han har blivit klokare med åren."

Fyra losers

Som jag ser det finns det vissa likheter mellan Cecilia Stegö Chilò och Mellberg-Wilhelmsson-Ibrahimovic.

Alla fyra underkänner vad majoriteten kommit överens om till gagn för egen profit.

Alla fyra tycker att de har rätt att stå över gemensamt överenskomna regler och demokratiska beslut.

Alla fyra kör upp ett långt finger i röven på dem som gör rätt för sig.

Sorgens ansikte

Det är så sorgligt så sorgligt. Kvinna 34 år, magsmärtor, tänker att det är stressrelaterat, mycket på jobbet nu, efter några månader blir det akuta magsmärtor, sjukhus, skiktröntgen, förändringar på bukspottskörtel, lever, tarmar och livmoder, tumörjakt, var är huvudtumören, vad är drabbat, varifrån sprids det, sjukskriven make orkar inte prata, tre barn under fyra år.

Det är så sorgligt så sorgligt.

Can I buy you?

Ihålig lycka

Barn är skönt harmoniska, trygga och lyckliga om de får:

Sova ordentligt
Äta bra och ganska ofta
Röra på sig
Bada och klippa naglarna några gånger i veckan
Bygga lego med en kompis

Vuxna blir lyckliga om de får:

Rock and Republicjeans
En iPod Nano
En Lexus RX 400h
Infällda spotlights
En flatscreen på minst 42 tum

Vad är det som händer med oss när vi växer upp?

Barnbarn

Min dotter är treochetthalvt och hon har redan mammaplanen klar för sig. Hon ska ha tre eller åtta barn och blir det tre ska de heta Squirtels, Bulbazaar och Treecko.

Den där lille Bulbazaar, det kommer att bli mormors egna favorit.

Höften eller Bruce? Vad väljer DU?

I brevlådan i fredags låg ett tjockt brev från Sahlgrenska adresserat till min sambo. Han står i operationskö för att byta ut en nedsliten höftled. Lite som Göran Persson i fjol. Enda likhet ska påpekas.

Jag jobbade hemma, han skulle inte komma hem på ytterligare sex timmar. Brevet låg där på köksbänken och varje gång jag gick för att ta en kopp kaffe liksom vädjade det till mig att jag skulle befria dess innehåll.
Jag är väluppfostrad nog att inte öppna andras brev, jag ser det som ett intrång, ett övertramp, en riktig no-no. Men ändå. Det var ju inte direkt skrivet med snirklig handstil och med parfymdoft. Det var ju från Sjukhuset.

Runt kl. 13 hade brevet i praktiken hoppat upp i famnen på mig och slet i mitt finger. Plötsligt ramlade innehållet ut, ned på golvet och som jag låg där på knä och förbannade min svaga karaktär och plockade upp pappren så såg jag.

Han ska opereras! Om tre veckor! Å jisses.

Fumlar fram telefonen och ringer direkt och erkänner.

Ja jag öppnade brevet, men du ska opereras! Höften ska väck!

Vi blir alldeles skakiga. Äntligen är det dags.

Det kommer att bli så bra. Här ska spelas fotboll med barnen, tas långa promenader utan värk, åkas skridskor, skidor och… och…. eeeeh…en blick i almanackan… va fan… ska han opereras när jag ska på Springsteen? Näää.

Kul, men taskig tajming. Jag ska ju till Stockholm då, se på Bruce.

Skön livskamrat.
Sambon har väntat i tjugo smärtsamma år på den här dagen.
Jag tänker på Bruce och den där sviten jag skulle unna mig.

Du kanske skulle byta mer än höften älskling?

detskapratasfortfortfort

Min svärfar pratar snabbast i världen. Jävlar i havet man måste spetsa öronen och vara vaksam nogsam lyhörd.

Att höra honom och min sambo prata med varann är som att höra hebreiska. Man har ingen aning vad de snackar om.

Han ringde just. De ska komma hit på födelsdagsfirande idag och vill bli upphämtade vid ändhållplatsen. Bussen är framme 11.49, så jag lovade att vi står där. Vid Pressbyrån, ja på det vanliga stället.

Jo barnen mår bra. Kalaset för kompisarna igår var superlyckat.

Ja de var helt utslagna på kvällen.

Allt bra med er också? Vad skönt.

Fotbollen var magisk igår kväll, inte sant?

Javisst, jamen då ses vi sen.

Jag lägger på luren och ser hur länge vi pratat.

34 sekunder.

Så här i halvlek är vi ganska nöjda

Snart är första halvlek mellan Sverige och Spanien avklarad. Innan matchen började och vi såg Spaniens laguppställning med Xavi, Torres, Villa, Puyol och de andra mot Petter Hansson, Spöket Nilsson och Elmander sa jag "det är lambs to the slaughter."

Å herrejävlar vad rätt jag hade. Fast helt tvärtom.

Johan Elmander. Jag blir nästan lite kär.

Anders Svensson. Kul att du är tillbaka i gammal god form.

Petter Hansson. Du får se ut hur du vill hädanefter. Sned näsa, vita blaffiga lår, rosa hy. Jag bryr mig inte.

För att förgylla kvällen ytterligare tävlar vi just nu om vem som kan komma på den mest kreativa harangen om den skitirriterande producenten.

"Fittproducent" leder knappt över "far åt helvete bonnläpp".

Önsketänkande

Om Håkan Mild skulle göra en Fredrik Reinfeldt skulle han övertala Svennis att ta över efter Arne.

När jag jobbar hemma:

Duschar jag inte förrän på eftermiddagen

Skaver jag omkring i mysoverall

Luktar jag svett

Sjunger jag ibland på franska

Äter jag polarkaka med ost till lunch

Tänker jag mycket på vad jag ska blogga om

Känner jag att hela världen ligger öppen. Att det bara är en inställningsfråga om jag ska lägga in ett löppass efter polarmackan.

Lägger jag sällan eller aldrig in ett löppass

Snart ska jag få uppleva Bossen för sjunde gången.

Låt oss be tillsammans

Jag skulle ju köpa någon fräsig Elfsborgpryl till Judas igår. Jag gick in i supportershopen i Borås och möts bland annat av det här. En bomullsväst. I dassigt rött. Med luva. Den finns i svart också. Med gult tryck.

Jag vet inte om vi ska bli oroliga.

Textilrikets vagga. Modets moder. Det är här designintresserade utbildar sig för att fortsätta föra Sveriges respekterade fashionmärken vidare.

Jag tänkte så här. Om Elfsborg vinner allsvenskan så kommer samtliga stora dagstidningar, kvällstidningar och TV-kanaler sända live från Stora Torget i Borås.

Låt oss tillsammans be för att vi slipper se ett hejdlöst firande i bomullsväst med luva.

Hur ska man efter det attrahera modemedvetna designstudenter till Borås?

Jag vill tacka

Jag tycker det är kul att läsa dedikationerna på de första sidorna i böcker. Vanligtvis är de fulla av:

”Jag vill tacka min vackra hustru Jane och mina fem fantastiska barn för att de stått ut med mig, min underbara agent Edith för att hon hela tiden pressar mig, min härliga korrekturläsare Helen för att hon hittar de mest uppenbara fel. Jag vill även tacka James för att han låtit mig få insyn i polisarbetet… bla bla bla.”

Jättekonstigt att jag fastnar för det där. Det är ju helt asnördigt, totalt förväntad hyllningsinfo och det kommer aldrig – aldrig – hända att jag råkar känna någon i den där raden av duktiga anhöriga.

Så vilken befrielse när man suger i sig av dedikationerna och hittar något att flabba åt. Ordentligt. Det verkar krävas en surmulen I-don´t-give-a-rats-arse-about-dedications. Som Charles Bukowskis och Postverket.

Detta är ett skönlitterärt verk och tillägnas ingen.

Oj, jag kom på att jag visst har något att blogga om.

Det luktar fortfarande bajs i vårt sovrum.

Ikväll ska jag banne mig leva upp

I dag har jag ingenting att blogga om. Det händer nämligen inte nåt i mitt liv. Jag ser ingen, jag pratar inte med någon, jag reflekterar inte över något, jag lyssnar inte på radio och ser inte på TV. Jag läser inte, jag tränar inte, hell jag borstar knappt tänderna.

Jag har fullt upp med att sova.

Måndag kväll; 20.30.

Tisdag kväll; 20.25.

Jag vet inte vad det är. Mörkret? Herr Blund? Höstkoma? Åskan?

Men ikväll, då ska jag hålla korpgluggarna öppna minsann.

Åtminstone till 21.

Så mogen så mogen

Jag är så mogen. Ni som läser den här bloggen hyfsat regelbundet vet att jag gillar att kaskadkräkas på Elfsborg.

Kanske vet ni också att min farfar jobbade på Götaverken och var en av Blåvitts största supportrar? Att jag var kär i Torbjörn Nilsson som sjuåring och att jag lät mamma sy upp en Blåvittkudde som jag sedan hade på samlingen i skolan? Min kärlek till Torbjörn skulle manifesteras genom att överlämna den till honom, personligen, i halvtid på Nya Ullevi 1980.

Hur som helst. Till helgen fyller min son Judas år.

Min sambo håller på ÖIS. Mest för att vara lite fin i kanten anar jag, en annan teori är att han inte vågade göra revolt mot sina föräldrar. Han har i alla fall varit ”så kallad” öisare sen sextiotalet.

Så var det det där med födelsedagen. Vi funderar på att köpa en Elfsborgströja till gossen.

Jag tror minsann att jag blivit vuxen.

Och så hejar ju lillskruttan på Blåvitt.

Innehavaren av detta jobb har tröttnat.

I mitt jobb ingår de mest oglammiga uppgifter. Ofta lite för ofta. I morse fick jag uppmaningen att formulera texten på insidan av ett presentkort. Tre år på universitetet, påbyggnad på IHM, sju år i yrket. Och så är det sånt här min tid används till.

Det är inte så att jag anser mig för fin. Hade jag gjort det skulle jag hoppat av den här banan för länge sen.

Det är bara det att ”Innehavaren av detta presentkort får handla varor till ett värde av” känns som någonting vi kan hitta en liten pryo att göra.

Vänta lite. Jag fick just mail.

Hoppsan. Verkar som att jag nu ska skriva texten till baksidan på ett 10-kort. Det ska stå att kortet inte är personligt.

Ok.

”Kortet är inte personligt.”

Fel fel fel

Jag har svarta finbyxor på mig idag. Lite vida, fin kvalitet och sitter som en smäck i midjan. Åndå. Det känns fel. Helt fel.

Jag lever i jeans, oftast i samma par varje dag. Nu har jag köpt ett par nya denimfavoriter, fast de håller på att läggas upp. Det slog mig att jag köpte TVÅ par svarta finbrallor för några år sedan. I princip helt oanvända.

Men svarta byxor, det är ju snyggt. Tänkte jag i morse.

Så sitter jag här och bara vill komma ur dem. Jag måste komma ur dem. Jag kan inte gå omkring hela dagen i mina svarta finbrallor.

Det är inte jag. Jag har lämnat svarta finbrallor way behind.

Jag är jeans. Svarta, blå eller vita. Jag kan till och med vara kjol.

Men jag är inte finbrallor. Alla tittar. Ler, flinar, kanske rynkar ögonbrynen en smula.

Olustigt hukar jag bakom skrivbordet.

Det blir fan ingen fikarast idag.

Tio år och superromantiska

Jag och min käresta firade att vi varit tillsammans i tio år i lördags. Det slog mig att vi inte är så romantiska som för tio år sen. Följande dialog utspelade sig i sovrummet.

Jag vaknar mitt i natten och måste gå på toaletten. Jag kommer tillbaka och slås av den där lukten som kommer ur ett sovrum just mitt i natten. Varm, kväljande, stillastående.

Jag lägger mig.

Säger: "Det luktar bajs här."

Han svarar: "Stäng munnen då."

Fast med kärlek. Vi skrattar. Och somnar.

Hett bloggtips

Min 6-åring kanske blir precis som jag. Jag ville bli författare eller fotbollsproffs när jag var i hans ålder.

Han vill starta en blogg. Han skriver allt själv på den, jag har bara hjälpt honom att starta den, att skriva in det han dikterade i informationen om honom själv och ladda in en bild.

Nu bloggar han - och skriver - helt på egen hand.

Ärade läsare. Låt mig introducera världens yngsta bloggare:

http://leopardernasdjungel.blogspot.com/

Ur vishetens källa

Jo förresten. Spågumman sa också att Elfsborg inte kommer att vinna allsvenskan.

Så vet ni.

En helt äkta feberdröm

Igår var det invigningsfest av nya lokaler för en byrå i stan. Ibland ger jag illusionen av att vara en ansvarskännande småbarnsmamma. Ibland går jag helt enkelt ut och dricker mig lite lullig.

Det gjorde jag igår. Jag träffade några trevliga gamla kollegor och mumsade tapas och bälgade rödvin. I en annan del av lokalen var det en hyllning till Danmark. Det var där jag kom på att jag börjar bli som min pappa. Jag tog tillfället i akt och frossade i danskt smörrebröd med riktigt feta bitar leverpaté, gele och bacon. Kan tänkas att jag fick i mig både gammeldansk och pilsner.

Sen mina vänner dök chokladfontänen upp. Där häckade jag med ett träspett, jordgubbar och varm choklad. Det spelades rysk folkmusik och sen gick jag in till spådamen.

Jag vet. Det låter som en feberdröm, men det är helt sant.

Spåtanten hade sönderrökta bruna tänder, några guldtänder, huckle och var en "resande". Hon berättade saker om mig som...eeehhh....jag inte fick berätta.

Hon tyckte att jag "snackar för mycket".

Det slutar jag med.

Här.

Anna får äta sin egen skit.

Intressantast just nu måste vara rättegången mot Anna Sjödin. Denna kvinna med brottarkropp och könordskäft. Och en människosyn som inte direkt harmonierar med SSU:s? Om man säger så.

I DN idag står det att ordningsvaktens vittnesmål var mer detaljrikt och dessutom stöddes av sex vittnen. Annas vittnesmål var betydligt kortare (av anledningen att hon inte minns?).

Hmmm. Vem ska man tro på?

Den som var nykter och som visade upp ett svullet ansikte, en stulen vaktbricka och som stöds av sex vittnen?

Eller den som var full som en kastrull och som lämnar ett korthugget vittesmål? Som har en politisk karriär att rädda och som anlitat Leif Silbersky?

Jag tror såhär. Om man anlitar Leif då vet man att man sitter i skiten. Leif är lika med guilty.